Idag har jag haft ledigt från jobbet. Sov till halv ett, lyssnade på musik och hade det gött i min ensamhet i väntan på St.Patricks day-öl på eftermiddagen. Kom aldrig till ölen, men idag var det inte mig emot. Istället fick jag sms från Jesper som erbjöd mig en plats på dagens tur med hundspann. Jag blev hämtad vid halv tre-tiden och vi åkte till hotellet för att invänta turistgruppen som skulle följa med. När vi väntat i cirka tjugo minuter fick Jesper besked om att turisterna som bokat turen inte ens checkat in på hotellet än. Jesper suckade uppgivet, sa "this is why I allways bring this with me" och drog fram ett bigpack med Toblerone.

      Efter lång väntan anlände den lilla gruppen på fyra kineser och när vi väl var packade och klara att fara till hundgården var vi 45 minuter försenade. Kineserna berättade att de just flugit i över tjugo timmar till Svalbard ENDAST för att åka hundspann. De skulle alltså redan i kväll flyga vidare till fastlandet för att fortsätta sin speed-trip i Norge i två veckor. Snacka om pressat schema. Det första de frågade var "can you show us the polar bears to day?" Jag kände en enorm tacksamhet mot livet att jag inte är guide på Svalbard.

      Att köra hundpann var inte så svårt i sig. Det var mest bara att stå och hålla koll så att hundarna inte skadade sig eller trasslade in sig i varandra. Om man av någon anledning ville eller behövde stanna så ställde man sig på bromsen, sa "Wööööoohh" och kastade ett litet ankare i snön. Detta var väl det enda "krävande" momentet, men det hann gå fel många gånger innan resten av ekipaget förstod vad "DON'T EVER LEAVE THE BREAK!!!!" betydde. 

      Själva turen var bra, hundarna underbara och naturen var fortfarande fantastisk. Men det bästa med dagen var nog att jag fick spendera den med fyra galna kineser.

En dansk, en nederländare, fyra kineser och en svensk i en monstertruck på Nordpolen. <3

Någon av alla hundar med Star wars-namn. Det gäller att ha fantasi när man ska ge namn till hundratjugo hundar.

Passade på att posa lite på utedasset. Fara för isbjörn!

Glad tjej och glada hundar. :)

/M

 Folk är korkade. Jag säger inget mer. 

Igår gick jag hem från jobbet, ganska sliten och med inställningen att inte göra ett skit på hela kvällen. Jag skulle sitta i mina lortigaste mjukisbyxor, käka snabbnudlar och glo i väggen tills jag somnade. Som tur var blev det inte så. Just som jag stod där i köket och för femte gången öppnade kylskåpet för att verkligen försäkra mig om att det inte fanns något ätbart alternativ till nudlarna, fick jag ett fantastiskt uppiggande sms från min nyvunne vän Lina. Som av en ren händelse råkade hon fylla år och ville bjuda med mig på "skaldjursplatå" på Funken och tillhörande utgång därefter. Jag smällde igen kylskåpsdörren, kastade snabbnudlarna åt helvete och messade rätt och slätt tillbaka "Hej. Jag har ingen aning om vad skaldjursplatå är, men det låter helt fantastiskt! Count me in!"

      En timma senare satt vi där i salongen, jag, Lina och Jessica, runt ett jätteberg av räkor, hummer och musslor och sörplade bubbel i äkta Sex and the city-style. Jag bidrog med Linas första och enda födelsedagspresent: En öppnad förpackning resorb och en lavendelpåse som legat i min troslåda i tre år, inslaget i förra månadens jobbschema och en hårsnodd. Det var mycket uppskattat och stämningen steg till max. Det ena ledde till det andra och det hela slutade med att jag vinglade hem från Huset klockan fyra på morgonen, nästan tusen spänn fattigare och med köldskador över hela låren, men med ett jäkla glatt humör. 

      Vaknade i morse med kläderna och sminket på, nudlar i hela sängen och luktade gammal räka. Efter två liter vatten och lika många resorb gick jag till jobbet och sopade mattan med turisterna i fem timmar och sedan gick jag hem, ganska sliten och med inställningen att inte göra ett skit på hela kvällen. Och så blev det. 

Det var tre lyckliga brudar som satt runt det bordet. Och dom blev bara lyckligare och lyckligare. 

Mellanlandade på Puben med några öl och coctails. "Strike a pose!"

Att gå 45 minuter för att komma hem klockan 4 på morgonen i 17 minusgrader känns ändå helt okej när man har "the monkey face" i förgrunden. God bless Svalbard.   

/M

Ligger helt förlamad i sängen, dödstrött med förfrusna tår och stinker gammal hund. Livet är förjävla gött. 

     Igår var jag ute på puben och drack öl, liksom jag brukar göra när jag har ledigt. Idag låg jag död och bakfull halva dagen, liksom jag brukar göra när jag har ledigt. Vaknade på förmiddagen i en euforisk känsla blandad med ångest och dåligt samvete, ty den åh så älskade och efterlängtade solen kastade sina strålar in genom mitt sovrumsfönster. Jag lovade mig själv att "bara sova en liten stund till" för att sedan ta tillfället i akt och köra lite carpe diem ute i solskenet resten av dagen. Självklart kom jag inte ut förrän vid 16-tiden, då solen sedan länge hunnit sjunka tillbaka ned i sitt säte bakom någon jävla skymmande fjälltopp.

Så mötte jag upp min nyfunna vän Lina och käkade våfflor med brunost på Funken (ett hotell) i någon timma innan jag begav mig vidare tillsammans med Pontus till hundgården. Sedan december när jag anlände till Longyearbyen har jag lovat mig själv och gubbarna på Greendog att jag ska komma på visit och leka med de (inte längre) nya hundvalparna och idag, tre månader senare, fick jag äntligen tummen ur röven och gjorde slag i saken. 

Igår träffade jag en bekant som lyckats förfysa tårna så illa att dom blivit blå, vita och halvvägs till kallbrand. Hon beskrev hur fort det gått när hon förfrös dem och hur ont det gjort när hon tinade upp dem på sjukhuset, så när jag väl ute på hundgården insåg att jag tagit på mig för tunna strumpor fick jag smärre panik och viftade frenetiskt med tårna för att inte riskera att gå samma öde till mötes som min bekant. 

     Kvällen spenderades ute med hundarna och sedan inne i Jespers lilla stuga, med käk och kaffe. Bra dag!

Stannade till på vägen för att fota lite.

Jespers lilla hytta. Gasolspis, otätade fönster och braskamin. Kan banne mig inte bli bättre. 

Så många fina, lurviga små voffsingar. Om jag inte vetat att det var slädhundar hade jag nog trott att jag befann mig på en pälsfarm. Nästan fullmåne och Gruva 7 i bakgrunden. 

/M

I slutet på februari bestämde jag mig för att telta i djurrättsalliansens veganutmaning och bara käka vegansk kost under hela mars månad. Jag gick in i projektet med järnhård beslutsamhet och passade på att berätta för alla runtom om hur hardcore jag var som enbart skulle leva av grönsaker på en plats där det inte ens växer mossa. Jag inhandlade ett grandiost sortiment av konserverade baljväxter, rotfrukter, fryst broccoli, svindyra grönsaker och sojaprodukter. Jag bjöd hem halva jobbet på veganmiddag, insöp komplimanger och beröm för den goda maten och predikade i timmar om hur bra det är för miljön och hälsan att bara äta veganskt. Jag hade snart uppnått att bli den fulländade prettoveganen, med hemstickad tröja av ull från frigående eko-får, permanenta genus-glasögon och scrap booking som absoluta huvudintresse. Allt var perfekt. 

Men efter två och en halv dag så hände något väldigt, väldigt tråkigt. Intet ont anande gick jag ut på krogen för att dricka EN öl med kompisar. EN ENDA JÄVLA VEGANSK ÖL! Sedan råkade jag dricka jättemånga öl, vingla hem, somna med kläderna på och vakna på morgonen, fortfarande full- och hungrig som ett as. Jag råkade, utsvulten och utmärglad, kräla nedför trappan, råkade öppna kylskåpet och råkade notera att det inte fanns någon enda grej därinne som jag för tillfället kände mig sugen på. Inte en enda grej, förutom.. den där pizzabiten jag tagit med hem från jobbet tre dagar tidigare, innan jag blev fulländad prettovegan. Den där vegetariska pizzan med oliver, tomat och fetaost som troget följt mig de senaste månaderna och räddat många många frukostar, middagar och bakissöndagar. Jag kunde inte hjälpa att jag råkade käka upp pizzan med fetaost på och jag kan inte hjälpa att jag sedan den dagen inte ätit veganskt en enda gång. Jag kan inte hjälpa det för det är inte jag som bestämmer. Det är pizzan..

Detta är en bild på djävulen in action. Pizzan som förstör mitt liv.

/M

Denna veckan är det solfestival i Longyearbyen. Det innebär att det kommer hit en massa turister som vill se när solens strålar når till Longyearbyen för första gången efter mörkertiden. Det firade jag med att åka på scootertur till grannbyn Barentsburg på tisdagen. 

Barentsburg grundades på trettiotalet och ett par tusen ryssar och ukrainare flyttade dit för att bygga upp ett samhälle kring gruvdriften. Under årens lopp har byn bara förfallit, invånarantalet har sjunkit till några hundra och Barentsburgs är numera en sk. "spökstad". Dock har spökstaden de senaste åren blivit ett turistmål med både hotell och en souvenirbutik. 

Så, det var en tråkig och kort genomgång av Barentsburgs historia, mestadels snodd direkt från Wikipedia. Nu till det snaskiga. 

Min vän Joel tog täten med vapen, signalpistoler och skrämma-bort-isbjörn-prylar. Tur att inte han råkade ut för någon dödsolycka, för då hade vi alla varit rökta. 

Ungefär halvvägs till Barentsburg stannade vi till i någon annan öde forna gruvby. Det har tydligen varit något båtvarv där tidigare, som synes på en av bilderna ovan. Man kunde gå in i husen och kika. AWSOME! Jag älskar gamla döda hus.

Lite fjäll och renar på vägen. Det var så vackert att jag fick ont i hjärtat. Ville bara hoppa av scootern och bara vara kvar där ute i vildmarken. 

Framme i Barentsburg. Det fanns inte så jäkla mycket att fota, då stället var tämligen dött, men jag fick iallafall skymta de första solstrålarna sedan jag kom till Svalbard. Det var sjukt gott!

För en super-inaktiv människa som jag var fyra timmars scooterkörning det fysiskt mest ansträngande jag varit med om, näst efter de fyra boxningsträningarna jag stod ut med innan jag slutade att boxas.. när jag var tretton år. När vi kom hem på eftermiddagen efter turen var jag så trött att jag bara ville gråta ut och dö i plågor. Efter fyra timmar av överväldigande landskap, eufori och dödsångest la jag mig på sängen, lät träningsvärken inta sitt fäste och gick sedan ut för att ta EN öl. Det slutade med att jag blev smällpackad och var inte återhämtad förrän igår. Bra vecka det här- jag har lärt mig att älska Svalbard!

Var även på "felles-middag" igår. Vet inte riktigt vad "felles" betyder, men det var en jäkla massa folk som käkade mat och drack öl tillsammans. Ett fantastiskt initiativ! Bra liv. :)

/M

När jag först startade den här bloggen så var tanken att jag skulle ha den för att skriva av mig mina aggressioner som jag inte får utlopp för i vardagen, då jag är en sådan stillsam och trevlig person. Detta ändrades tyvärr när jag fick för mig att flytta till Svalbard och alla hemifrån började tjata om att jag skulle blogga om livet här och lägga upp bilder av isbjörnar och norrsken och helvete. Plötsligt tappade jag helt lusten att skriva och slutade således helt tvärt istället för att skriva något alls. Det har ju gjort några människor besvikna, men nu tänker jag att jag struntar i det och fortsätter att skriva om det som faller mig in, så som det var tänkt från början. Isbjörnar och norrsken kommer säkert upp på agendan tids nog, men kreativitet ska inte tvingas fram ur mig för då blir det inget över huvud taget. Det är nämligen så här, att jag har ett drag i min personlighet som inom psykologin kallas för grinig-bebis-syndromet. Det innebär att om jag blir tjatad på att jag ska göra eller vara på ett visst sätt så kommer den griniga bebisen fram i mig och gör tvärt om vad omgivningen vill att jag ska göra. Den griniga bebisen kommer även fram när jag är hungrig eller trött så man kan ju förstå att jag inte är helt lätt att ha att göra med i alla lägen. 

Så, för att komma i rätt stämning igen här på bloggen så tänkte jag värma upp med några reflektioner kring en film som jag såg igår, The wolf of Wall Street. Som synes på bilden så spelas huvudrollen av Leonardo Di Caprio, som jag tidigare tyckte om men som -efter att jag sett detta denna film- nu sjunkit lägre än Danny Saucedu på min poppis-lista. Eller nej förresten, han får inte ens vara med längre.

Filmen är baserad på Jordan Belforts liv- en förstaklassig mansgris som tjänade miljoner på 80/90-talet genom att lura och bedra privatpersoner med sin aktiefirma. Filmen har fått 8,5 i rating på IMDB, nominerats till fem oscars och hyllas i media som en fantastisk svart komedi. Fyrtio minuter in i filmen hade inget annat hänt än att man presenterat ett dussin olika manliga karaktärer, höga på diverse substanser och i olika sexställningar med prostituerade kvinnor. Till slut var jag tvungen att be mitt sällskap att stänga av innan jag förlorade fattningen totalt.

Den allmänna uppfattningen om filmen verkar ju vara att den är cool, kul och så där "ärligt rå" med en imponerande handling. Jag såg den mer som en hyllning till den absoluta mansgrisen, ett förminskande av kvinnors värde och ett onödigt slagkraftigt sätt att föda ett redan worldwide etablerat, sjukt mansideal. 

Hade man gjort en seriös film med samma handling så hade det varit en helt annan femma, men här har man avsiktligt valt att lägga en skojjig slöja över en i mina ögon vidrig historia, antagligen för att folk ska ha lättare att ta till sig filmen. Men vad händer när man gör så? Jo, då tycker folk (enligt mina fördommar i synnerhet män) som ser den här filmen att "haha, fan vilken skön snubbe han Belfort är" när han svindlar, knarkar och utnyttjar kvinnor. Pojkar och män i alla åldrar sitter hemma i sina saccosäckar och tycker att det här är så jävla fett och kul och ingen refklekterar över hur det såg ut i verkligheten, innan Di Caprio kom in i bilden med sitt funny face. Jag ser ingen anledning till att ära ett svin med en rolig film bara för att han har en intressant historia, när man istället kan gräva ner, kissa på, täcka över och glömma honom. 

Men egentligen spelar detta ingen roll, för The wolf of Wall Street är ändå bara en film bland tusen som förlöjligar och förminskar kvinnor till fjantiga sexdockor och hyllar onda män med makt. Jag önskar så innerligt att jag kunde sluta bry mig jag också!

De fyrtio minuter jag såg av The Wolf of Wall Street får 0.5 av 5 i betyg, IMDB suger och nu ska jag gå och ta mig en nattmacka innan jag faller död i sängen. 

Kôss,

/M

Nu har jag sett den andra "man-blir-kär-i-man"-filmen i mitt liv och jag kan inte sluta förundras över hur man framställer manlig homosexuell kärlek i böcker och film. Bög blir kär i bög som inte vet att han är bög förrän han blir bögifierad av den perfekta bögen och så är han otrogen mot sin intet ont anande flickvän. Sen slåss dom och ligger brutalt och slåss lite till. Går det verkligen till så här i verkligheten? Kan inte homosexuell man upplysa mig i pm(?) för jag är genuint och innerligt nyfiken!

 Filmen kan man se här.    

/M