Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig går ned. Epiduosalvan brinner i varenda por över mitt ansikte och driver mig sakta in i vansinnet. Nu för tiden sover jag med fingervantar. Inte för att det är kallt, utan för att inte klösa sönder mina kinder när jag sover. Acne-debut vid tjugotre års ålder, vem hade väl trott det? I övrigt har jag inget liv att berätta om längre. Tar på mig så mycket jobb som möjligt. Inte för att jag älskar att jobba, utan mest för att jag ändå inte har lust till att göra någonting annat. Nu har jag bott i Longyearbyen i fyrahundraåttionio dagar, och börjar faktiskt bli ganska less. Nu känner jag mig nöjd, behöver inte mer arktiska äventyr med båtar och björnar och scootrar och snö och jävelskap. Dessutom har de flesta av mina vänner flyttat ifrån mig och Lotte åker till Oslo om bara några dagar. Maj kommer nog bli en seg månad. Våren har faktiskt börjat komma nu, även till Svalbard. Det är lite mindre snö och lite mindre kallt. Igår regnade det faktiskt för första gången sedan hedenhös, vaknade upp till måsarnas skrik för bara några dagar sedan och idag såg jag till och med två fåglar. Kan inte påstå att jag överväldigats av några värre vårkänslor än, men de kanske kommer lagom till midsommar. Nej, vänta. Jag kommer ju inte vara här på midsommar, glömde nästan det för en sekund. Lagom tills den dag vartenda fjäll färgas brunt och hela byn luktar kloak så tar jag mitt pick och pack och flyttar härifrån. Den tionde juni för att vara exakt. Då åker jag hem till K-town, packar om och packar ned och försäkrar pappa ännu en gång om att "jag snart ska skaffa en lägenhet och ta med mig alla grejer" som belamrar deras källare, innan jag en vecka senare åker till Stockholm och sätter mig på flyget till Kuala Lumpur. Fy.Fan.Vad.Nice Nu ska jag äntligen göra allt det jag alltid velat göra. Ge mig ut ensam i världen, vara wild and crazy, volontära, långvandra i djungeln, klättra i berg, bli kär, gå på festival. Tror inte jag har några spärrar längre, ingenting känns för långt bort, för främmande eller skrämmande. När jag ramlade över den gränsen vet jag inte, men är glad för att jag gjort det. Nu är allting möjligt. Ska bara sitta och sucka klart på mitt rum i Longyearbyen i någon månad till först. Har haft mejlkontakt med en kvinna som heter Shyam denna vecka. Hon driver ett non-profit hostel i utkanten av KL och det är nu bestämt att jag ska bo där och hjälpa henne med hennes projekt i Augusti. Så spännande! Återkommer till det en annan dag. Nu ska jag försöka sova igen.

Work hard, live less!

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...

Sitter äntligen på buss 888 till Stockholm och känner hur nervositeten och stressen sakta lägger sig i min dåliga mage och övergår i upprymdhet och fnittrande glädje. Den första utmaningen på min två dygn långa resa är avklarad- att stoppa ned alla v...