mitt ord min kropp

Senaste inläggen

Av mittordminkropp - 14 december 2013 23:18


Dagen är kommen.

 

Undertvå månaders tid har cirkus åttio procent av min tankeverksamhet kretsat kring min nalkande flytt till Svalbard. Två månader av frenetiskt handlande, planerande, funderande, sömnlösa nätter och långsamma dagar. Jag har förlikat mig med att inte kunna träffa närstående på väldigt länge, att fira första julen utan familjen, första nyåret utan vännerna och framför allt att för första gången göra någonting helt själv.

 

Trots att jag har haft gott om tid på mig att fixa allting så har tiden bara sprungit iväg och som vanligt när jag ska göra något så blir det sista-minuten-skit-stressigt. Men nu känns det äntligen som att allt är färdigt och jag kommer förhoppningsvis kunna sova lugnt i natt. Jag har bokat och betalat för 50 kg bagage inklusive handbagage, men ändå tycks inte väskorna räcka till. Hur jag än packar om så tycks vågen alltid visa ett kilo för mycket och det är alltid med våld som jag nätt och jämt kan stänga väskorna, men ändå tycker jag inte att jag kan lämna något. Allt är ju viktigt! Iochförsig, det där kilot med grötris kanske jag vid närmare eftertanke skulle kunna lämna hemma om det krisar, men annars behöver jag allting.

 

Imorgon styr färden mot målet och första anhalten blir Jessheim där jag ska spendera natten hos min faster innan jag på måndag tar flyget från Gardemoen till Longyearbyen på Svalbard. Konstigt nog är jag inte nervös än, men det är nog för att jag fortfarande inte riktigt har förstått vad det är jag håller på med. Med all säkerhet kommer smällen när jag väl sitter fast på planet, med varken ångerrätt eller returbiljett kommer jag gråta mig igenom hela resan och komma fram som ett uttorkat russin. Men det är väl lika bra.

 

 

 

Dessa bilder är tagna av min blivande sambo Omid, som jag ska spendera de kommande månaderna tillsammans med. För den som vill se fler fantastiska bilder från min blivande boplats så rekommenderar jag varmt att besöka Omids facebooksida, den heter "78 grader nord" och finnes här.

 

Nu ska jag sova några timmar så att jag är pepp imorgon och återkommer så snart jag kommit fram till Longyearbyen och installerat mig.

 

   

 

/M

Av mittordminkropp - 11 december 2013 11:52

En liten trevlig video som bör ses med stort allvar. Rädda tomten, rädda Nordpolen <3

Av mittordminkropp - 10 december 2013 15:00

Igår var det en månad och två dagar sedan jag tatuerade mina ögonbryn för första gången och jag återvände till salongen i Göteborg för en påfyllning. (Den som vill läsa första uppdateringen klicka här.) Under denna månad har det hänt en jäkla massa grejer med mina stackars bryn. Först var dom nytatuerade, supermörka och glänste av vaselin. Vecka två hade det börjat läka ordentligt, sårskorpor bildades och helvetet kliade till förbannelse. Vecka tre började sårskorporna lossna pö om pö vilket gjorde att ögonbrynen såg ojämna och konstiga ut. Under vecka fyra hade äntligen alla skorpor trillat bort, men i princip all färg hade dessutom följt med och resultatet såg nästan ut som innan tatueringen. Jag måste erkänna att jag har varit lite nojjig att min hud kanske stöter bort färgen och att allt i slutändan kommer vara för gäves. Men så kom jag som sagt tillbaka till salongen igår och fick en påfyllning och en dos nytt hopp.


 

Ja, så här såg det alltså ut precis innan påfyllningen. Endast en liten skillnad syns sedan innan tatueringen, men jag blev lugnad med att det är normalt att så mycket färg försvinner efter första behandlingen.


Den här gången behövde vi inte skissa någon "form" eftersom att det var gjort sedan förra gången, så jag fick bedövningssalva, billiga skvallertidningar och nespresso-kaffe att roa mig med i ungefär en halvtimma innan vi satte igång rond två. Själva tatueringsprocessen gick till på samma sätt som förra gången men det gjorde typ fyra gånger så ont! Trots att jag fick mer bedövning och fler pauser så kändes det ungefär som att få huden bortskuren i en timma eller hur lång tid det tog. Till och med jag som har relativt hög smärttröskel fällde en liten tår bort emellanåt, så jag tar nu tillbaka det jag skrivit tidigare om att det inte är värre an att noppa ögonbrynen. :D Anledningen till att det var värre den här gången var att hon tog i hårdare för att verkligen få färgen att sitta. Hon använde dessutom mer och mörkare färg så just nu ser det lite ut som att jag har två smetiga bajskorvar i ansiktet, men det kommer väl lägga sig inom en vecka, hoppas jag!

 
Så här såg det ut igår då, när jag precis kommit hem från salongen. Rött, svullet och underbart.

   

Och idag ser det ut så här. Färgen har stelnat, läkprocessen har börjat. Hela pannan känns svullen, det ser kletigt och vulgärt ut och allmänt förjävligt. :) Love it

/M

Av mittordminkropp - 4 december 2013 23:04

http://data2.whicdn.com/images/13828882/Cute-Black-Babies_large.jpg

 

Idag på sveriges radio: "För att minska risken för plötslig spädbarnsdöd avråder Socialstyrelsen föräldrar från att sova tillsammans med barn under tre månader." 


Socialstyrelsen gör det igen. Med dårpippin Göran Wennergren i spetsen går de ut i media för att skandera ut till svenska folket vilka förfärliga föräldrar vi är som ger barnen fel mat, ammar fel, ger dem fel leksaker, ligger ihjäl dem om nätterna och utsätter våra stackars barn för alla möjliga farliga saker bara genom att föda dem. "Omkring 20 barn per år dör i plötslig spädbarnsdöd." Ja, det låter ju förfärligt. "En undersökning i våras visade att 22 procent av de barn som dött i plötsligt spädbarnsdöd hade sovit tillsammans med en förälder." Ja, men det låter ju ännu värre. TJUGOTVÅ PROCENT! Vänta nu, det är ungefär FYRA barn per år som dött när de sovit med en förälder. Och då borde det innebära att de resterande sexton barnen som dog sov någon annan stans? Då har jag några funderingar mr. Göran Wennergren:


1. Var, enligt din statistik verkar det tryggast för barnet att sova? Hos föräldrarna (4 döda) eller någon annan stans (16 döda)?

2. I Sverige föds ca.110 000 barn per år. Är fyra döda barn då verkligen en sådan hemsk siffra att du måste ringa i varningsklockorna på en gång?

3. Är det värt att riskera att INGA barn får uppleva den trygghet som "samsovning" innebär för att det finns en nästan obefintligt risk att det kan gå illa?


De senaste 125 000 åren har vi människor fött, matat, sovit, lekt, uppfostrat och gosat med våra barn, men NU år 2013 verkar det ju vara en hel jävla vetenskap att ta hand om ungar. Den mest grundläggande instinkten vi har i oss, inprogrammerat i både kroppen och själen har de senaste årtiondena successivt  tagits ifrån oss. I och med det så har socialstyrelsen omyndigförklarat hela svenska folket, vi förväntas helt enkelt inte vara förmögna att fatta egna beslut eller hantera det ansvar som medföljer att skaffa barn. Så dom kommer med sina pekpinnar och varningar om allt mellan himmel och jord tills vi blir så osäkra att vi faktiskt TROR att vi är helt oförmögna att ta hand om våra barn och lämnar således över allt ansvar till systemet.


Om något då händer våra barn så kan vi alltid skylla ifrån oss eftersom att vi inte längre själva bär ansvaret, vilket leder till att socialstyrelsen hela tiden måste ligga steget före och varna för alla tänkbara faror (och icke-faror) för att inte kunna beskyllas. Den ena föder den andra och sedan fortsätter denna katt-och-råtta-lek i all evinnerlighet.


Det här storebrors-syndromet är inte något som specifikt drabbar småbarnsföräldrar, utan är en väl inarbetad del av vårt svenska samhälle och vår kultur. Vi har helt enkelt blivit så vana vid att någon annan har ansvar och bestämmer att vi helt slutat tänka själva av rädsla för att göra fel. När det nu gäller spädbarnsfrågan så tycker jag att det är extra viktigt att vi medborgare tar vårt eget ansvar och slutar leka jagalek med socialstyrelsen. Deras jobb är att hjälpa till med verkliga problem, inte att styra och ställa i frågor som saknar betydelse.


Jag, som inte ens är förälder är helt övertygad om att det bästa sättet att ta hand om sitt barn på, är att följa sina instinkter och känslor. Vill du amma barnet i två år- gör det. Vill du sova med barnet- gör det. Vill du låta ungen tugga på plastleksaker- gör det och vill du värma vällingen i micron så GÖR DET. En frisk förälder utsätter normalt inte sina barn för direkt fara, utan de flesta överlever trots allt uppväxten även om man inte följt socialstyrelsens en miljon goda råd.


Så, Göran Wennergren; jag tycker att du ska ta några djupa andetag, hålla käften, krypa tillbaka ned i sängen där du kom ifrån och lägga energin på dina egna barn istället för huruvida andra sover med sina. För det har varken du eller någon annan med att göra.

/M

Av mittordminkropp - 4 december 2013 22:24

Om det är något jag beundrar i denna värld så är det männsikor som verkligen kämpar för andras välmående. Människor som inte bara tänker på sig själva och sina närmaste utan som hittat ett kall i att hjälpa främlingar och främst bland dessa männsikor så beundrar jag djurrättskämpar. Att kämpa för andra männsikor som man inte känner är otroligt storhjärtat, men att ta steget längre, att riskera allt för att hjälpa varelser av helt annan art, är storslaget.


Vi människor kan inte, hur mycket vi än försöker och vill, förstå djuren fullt ut. Vi kan studera, kartlägga beteenden och analysera sociala strukturer men vi kan inte förstå deras språk och det är där jag tror att den största faktorn till vi-och-dom-känslan mellan oss och djuren ligger. Rasism grundar sig ofta i en oförståelse för andras kulturer och språk och likadant är det när det gäller så kallad speciesism. Det är lätt att förtrycka dom man inte känner en samhörighet med, som talar annat språk, beter sig annorlunda och ser annorlunda ut. Och där har tyvärr djuren en fet nackdel, ty världens härskare kan inte förstå vad de ska göra med dessa annorlunda varelser, förutom att utnyttja dem för sina egennyttiga och ekonomiska intressen.


Men djurrättsaktivisterna ser bortom utseendet, språket och beteendet som skiljer oss människor från djuren vi förtrycker, liksom människorättsaktivisterna kämpar för andra männsikor som på olika sätta skiljer sig från de som förtrycker. Att känna sympati för sin egen mamma är lätt, att känna det för grannens barn är också ganska lätt, att känna det för en tant på andra sidan jorden är svårare och att känna det för en dräktig sugga på en sunkig grisfarm kan vara snudd på omöjligt. Och DÄRFÖR tycker jag att de människor som viger sitt liv åt att slåss för djurens rättigheter är de mest beundransvärda männsikor i alla kategorier.


Här kan ni se senaste nytt från djurrättsalliansens arbete. Kärlek och fred åt alla. <3

/M




Av mittordminkropp - 3 december 2013 02:18

Idag har jag förstorat brösten!


Helt blod-, kniv- och smärtfritt för endast 179 riksdaler på Lindex. Hemligheten kallas "Bomb -Shell" och är precis vad det låter som; ett skal för bomber! Eller syftar man på "snäckor"?? Jag bestämmer mig för att inte gräva djupare i produktnamnet...


Det var så här, att när jag och min syster blev till för cirka tjugo år sedan så bestämde sig vår gemensamma genbank för att ge nittio procent av släktens tillgängliga tutt-gener till lillasyster och tio procent till mig. Jag å min sida "kompenserades" med en stor dos självdistans för att kunna klara mig genom livet i ett tuttiferat samhälle med två taxöron i bh'n, och är således dömd att skratta åt mina egna patetiska försök att se yppig ut tills jag dör.

Men så bestämde jag mig iallafall häromdagen för att byta ut min tre år gamla favorit-bh och då ramlade jag över BOMB-SHELL och vips så blev man två storlekar kurvigare. Mycket bh för pengarna!


Var tvungen att ta ett kort på min gamla bh tillsammans med mn nya för att visa storleksskillnaden. Tycker nämligen själv att det är hysteriskt roligt! :D

 
/M

Av mittordminkropp - 3 december 2013 01:52

Två dagar efter att jag och min vän hittat två döda älgar i skogen så kunde jag fortfarande inte släppa det. Så på morgonen tog jag bilen och åkte tillbaka för att se om dom låg kvar. Väl där täckte jag över kropparna med granris och improviserade en liten begravningscermoni.

      Man kan ju tänka att jag är knäpp och galen men det störde mig nåt oerhört att folk behandlar vår vackra natur och dess invånare med sån respektlöshet, så jag kände mig på något sätt tvungen att kompensera för jägarnas brist på ansvartagande. Nu tror jag ju inte att det spelar någon roll för älgarnas utspridda benknotor om någon tänt ett ljus för dem eller inte, men mitt samvete är nu lite lättare, hundägare slipper se älgkadavren från promenadvägen, moder jord har fått en lite släng av upprättelse och älgarna en begravning. Alla glada och nöjda!

   

/M


Av mittordminkropp - 30 november 2013 11:30

Detta inlägg inleds med två färgsprakande bilder från tiden då det fortfarande var sommar och varma dagar i vårt avlånga land. Dessa bilder kommer snart visa sig inte ha ett skit med följande text att göra, men jag tänkte att det kunde behövas lite färger och solsken på denna annars så svart-vita och surmulna blogg. Så, suck it in, ta några djupa andetag och scrolla sedan nedåt för nu blir det allvar på hög nivå!

 

Bilderna är från någon botanisk trädgård i Malmö i somras. Det här med att posera när andra fotar har tyvärr aldrig varit min grej. Något jag förbannat mig själv för många gånger, men som tyvärr verkar vara något som jag får leva med.

 

Allvaret!


Okej, nu kommer det; det högtidliga, allvarsamma, nervbitande, seriösa och obehagliga besked som ni som vågat er ända hit nu sitter och nervöst väntar på. The final confession. REDO?


Jag har joggat idag!!


Eller, ah, i natt. Jag ska berätta..


 

När jag var en ung böna så var jag aktiv i varenda idrott som finns på denna jord, bortsett från ishockey och golf. Jag hade träningar och matcher sex dagar i veckan året om och var fit som en snärta, stark som en ärta och hade stjärt som en spätta (rimmade nästan). Men sedan hände något i högstadiet som förändrade allt. Jag blev cool. Varenda kotte förstår ju att man som punkare med nitar och läder och knallrött hår inte kan springa runt och apa sig på en handbollsplan och duscha två gånger om dagen, så jag lade ned ALLT vad gäller idrott och fysisk aktivitet. Sedan dess har jag tyvärr bara blivit coolare och coolare och svagare och flötigare med åren, men någon gång ibland har jag faktiskt försökt att ta mig tillbaka till den jag var innan jag blev den häftiga brud jag är idag.


En gång i gymnasiet bestämde jag och min polare oss för att börja gyma inför beachen 2010 och för att vara hundra procent säkra på att vi verkligen skulle släpa våra arslen till gymet åtminstone en gång i veckan så införskaffade vi ett varsit årskort. Två hundra kronor i månaden, oåterkalleligt, ingen återvändo. Vem med hyfsat sinne för ekonomi skulle pröjsa två hundra spänn varje månad för något man inte nyttjar liksom? Vi gick in HÅRT. Taktiken fungerade i cirka två veckor och sedan hittade jag min provisoriska papperslapp till gymkort (vi brydde oss inte ens om att skaffa oss ett riktigt kort i plast) ihopknycklad och gömd längst ned i plånboken ett år senare. Ensam, övergiven och bortglömd.
Efter det svor jag på att aldrig mer få för mig att träna på gym.


De senaste åren har min erfarenhet av fysisk ansträngning inte sträckt sig längre än till någon språngmarsch efter spårvagnen då och då, så när jag skojfriskt skämtat om att jag inte längre vet om jag fortfarande kan springa så har det faktiskt legat en stor dos sanning bakom pladdret. För det mesta behöver jag ju inte springa i min vardag, det hör liksom till den moderna människans privilegier (eller dödsdom om man vill vara sån) att inte jagas av arga björnar och tigrar på vägen hem från jobbet. Men ibland slår tanken mig att den trygga verkligheten någon dag kommer falera och då kan det ju vara skönt att åtminstone kunna springa för livet utan att dö av själva ansträngningen. Så igår slog tanken mig att jag kanske skulle ge mig ut och testa kroppen, avgöra i vilket skick den egentligen är för att klara av en eventuell flykt från ryssar, vargar och andra potentiella faror.


Jag förberedde mig ganska väl och för yttersta diskretion valde jag omsorgsfullt både outfit och klockslag för operationen. Så klockan tolv på fredagsnatten smög jag helt iklädd svart ut på Djurgårn's gator, redo att kasta mig in i närmsta buskage om jag mot all förmodan skulle möta en annan människa. Lederna knakade, lungorna skrek och fläsket guppade i takt med mina första stela steg, men efter några minuter började det faktiskt kännas ganska behagligt och det slutade med att jag sprang längre än vad jag hade planerat (ursprungsplanen var iochförsig till närmsta vägkorsning. Jag har läst att man inte ska sätta upp för höga mål i början). Det var en sådan trevlig upplevelse att jag tillochmed kanske kan tänka mig att göra om det, men jag ska inte känna någon press. Sätter jag press på mig själv så vaknar den griniga anti-bebisen inom mig och det vill jag inte riskera så jag brukar välja att hålla mig på god fot med mig själv. Så vi får se när det blir av igen. Tills dess fortsätter jag att ta mina skogspromenader och göra mina språngmarscher till spårvagnen. Det får räcka för ännu har jag varken sett björn eller ryssen.


/M




 


Skapa flashcards