Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av livets stora sandlåda. Låter tankarna och timmarna passera, med blicken vilande på allt som pågår runt omkring mig, ur stånd att röra mig varken bakåt eller framåt. Jag har varit här förut, jag vet hur det är. Att längta. Med den ena foten i Boracay och den andra i Kuala Lumpur, pissar jag bredbent på Longyearbyen och allt jag har just nu. Kvävda skrik av frustration, fast i det vakuum i tid och rum som skiljer mina händer från hans. Jag borde känna mig galen, men det gör jag inte. Bara säker. 

Can't even move anymore. Not write, not meet. Just think. I've become a machine and like a machine I go to work, smile as I'm taught and go home. Eat, sleep, wake up. Repeat. Like a handicapped child, I'm stuck in the middle of this huge playground of life. Let the thaughts and hours pass by, with the gaze resting upon everything that's going on around me, incapable to move neither back or forth. But I've been here before, I know what it's like. To long. With one foot in Boracay and one in Kuala Lumpur, I'm peeing on Longyearbyen and everything I have right now. Muffled screams, stuck in this vacuum in time and space that keeps my hands away from his. I should feel crazy, but I don't. Just safe. 

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...

Sitter äntligen på buss 888 till Stockholm och känner hur nervositeten och stressen sakta lägger sig i min dåliga mage och övergår i upprymdhet och fnittrande glädje. Den första utmaningen på min två dygn långa resa är avklarad- att stoppa ned alla v...