Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig går ned. Epiduosalvan brinner i varenda por över mitt ansikte och driver mig sakta in i vansinnet. Nu för tiden sover jag med fingervantar. Inte för att det är kallt, utan för att inte klösa sönder mina kinder när jag sover. Acne-debut vid tjugotre års ålder, vem hade väl trott det? I övrigt har jag inget liv att berätta om längre. Tar på mig så mycket jobb som möjligt. Inte för att jag älskar att jobba, utan mest för att jag ändå inte har lust till att göra någonting annat. Nu har jag bott i Longyearbyen i fyrahundraåttionio dagar, och börjar faktiskt bli ganska less. Nu känner jag mig nöjd, behöver inte mer arktiska äventyr med båtar och björnar och scootrar och snö och jävelskap. Dessutom har de flesta av mina vänner flyttat ifrån mig och Lotte åker till Oslo om bara några dagar. Maj kommer nog bli en seg månad. Våren har faktiskt börjat komma nu, även till Svalbard. Det är lite mindre snö och lite mindre kallt. Igår regnade det faktiskt för första gången sedan hedenhös, vaknade upp till måsarnas skrik för bara några dagar sedan och idag såg jag till och med två fåglar. Kan inte påstå att jag överväldigats av några värre vårkänslor än, men de kanske kommer lagom till midsommar. Nej, vänta. Jag kommer ju inte vara här på midsommar, glömde nästan det för en sekund. Lagom tills den dag vartenda fjäll färgas brunt och hela byn luktar kloak så tar jag mitt pick och pack och flyttar härifrån. Den tionde juni för att vara exakt. Då åker jag hem till K-town, packar om och packar ned och försäkrar pappa ännu en gång om att "jag snart ska skaffa en lägenhet och ta med mig alla grejer" som belamrar deras källare, innan jag en vecka senare åker till Stockholm och sätter mig på flyget till Kuala Lumpur. Fy.Fan.Vad.Nice Nu ska jag äntligen göra allt det jag alltid velat göra. Ge mig ut ensam i världen, vara wild and crazy, volontära, långvandra i djungeln, klättra i berg, bli kär, gå på festival. Tror inte jag har några spärrar längre, ingenting känns för långt bort, för främmande eller skrämmande. När jag ramlade över den gränsen vet jag inte, men är glad för att jag gjort det. Nu är allting möjligt. Ska bara sitta och sucka klart på mitt rum i Longyearbyen i någon månad till först. Har haft mejlkontakt med en kvinna som heter Shyam denna vecka. Hon driver ett non-profit hostel i utkanten av KL och det är nu bestämt att jag ska bo där och hjälpa henne med hennes projekt i Augusti. Så spännande! Återkommer till det en annan dag. Nu ska jag försöka sova igen.

Work hard, live less!

/M