Detta inlägg inleds med två färgsprakande bilder från tiden då det fortfarande var sommar och varma dagar i vårt avlånga land. Dessa bilder kommer snart visa sig inte ha ett skit med följande text att göra, men jag tänkte att det kunde behövas lite färger och solsken på denna annars så svart-vita och surmulna blogg. Så, suck it in, ta några djupa andetag och scrolla sedan nedåt för nu blir det allvar på hög nivå!

Bilderna är från någon botanisk trädgård i Malmö i somras. Det här med att posera när andra fotar har tyvärr aldrig varit min grej. Något jag förbannat mig själv för många gånger, men som tyvärr verkar vara något som jag får leva med.

Allvaret!

Okej, nu kommer det; det högtidliga, allvarsamma, nervbitande, seriösa och obehagliga besked som ni som vågat er ända hit nu sitter och nervöst väntar på. The final confession. REDO?

Jag har joggat idag!!

Eller, ah, i natt. Jag ska berätta..

När jag var en ung böna så var jag aktiv i varenda idrott som finns på denna jord, bortsett från ishockey och golf. Jag hade träningar och matcher sex dagar i veckan året om och var fit som en snärta, stark som en ärta och hade stjärt som en spätta (rimmade nästan). Men sedan hände något i högstadiet som förändrade allt. Jag blev cool. Varenda kotte förstår ju att man som punkare med nitar och läder och knallrött hår inte kan springa runt och apa sig på en handbollsplan och duscha två gånger om dagen, så jag lade ned ALLT vad gäller idrott och fysisk aktivitet. Sedan dess har jag tyvärr bara blivit coolare och coolare och svagare och flötigare med åren, men någon gång ibland har jag faktiskt försökt att ta mig tillbaka till den jag var innan jag blev den häftiga brud jag är idag.

En gång i gymnasiet bestämde jag och min polare oss för att börja gyma inför beachen 2010 och för att vara hundra procent säkra på att vi verkligen skulle släpa våra arslen till gymet åtminstone en gång i veckan så införskaffade vi ett varsit årskort. Två hundra kronor i månaden, oåterkalleligt, ingen återvändo. Vem med hyfsat sinne för ekonomi skulle pröjsa två hundra spänn varje månad för något man inte nyttjar liksom? Vi gick in HÅRT. Taktiken fungerade i cirka två veckor och sedan hittade jag min provisoriska papperslapp till gymkort (vi brydde oss inte ens om att skaffa oss ett riktigt kort i plast) ihopknycklad och gömd längst ned i plånboken ett år senare. Ensam, övergiven och bortglömd.
Efter det svor jag på att aldrig mer få för mig att träna på gym.

De senaste åren har min erfarenhet av fysisk ansträngning inte sträckt sig längre än till någon språngmarsch efter spårvagnen då och då, så när jag skojfriskt skämtat om att jag inte längre vet om jag fortfarande kan springa så har det faktiskt legat en stor dos sanning bakom pladdret. För det mesta behöver jag ju inte springa i min vardag, det hör liksom till den moderna människans privilegier (eller dödsdom om man vill vara sån) att inte jagas av arga björnar och tigrar på vägen hem från jobbet. Men ibland slår tanken mig att den trygga verkligheten någon dag kommer falera och då kan det ju vara skönt att åtminstone kunna springa för livet utan att dö av själva ansträngningen. Så igår slog tanken mig att jag kanske skulle ge mig ut och testa kroppen, avgöra i vilket skick den egentligen är för att klara av en eventuell flykt från ryssar, vargar och andra potentiella faror.

Jag förberedde mig ganska väl och för yttersta diskretion valde jag omsorgsfullt både outfit och klockslag för operationen. Så klockan tolv på fredagsnatten smög jag helt iklädd svart ut på Djurgårn's gator, redo att kasta mig in i närmsta buskage om jag mot all förmodan skulle möta en annan människa. Lederna knakade, lungorna skrek och fläsket guppade i takt med mina första stela steg, men efter några minuter började det faktiskt kännas ganska behagligt och det slutade med att jag sprang längre än vad jag hade planerat (ursprungsplanen var iochförsig till närmsta vägkorsning. Jag har läst att man inte ska sätta upp för höga mål i början). Det var en sådan trevlig upplevelse att jag tillochmed kanske kan tänka mig att göra om det, men jag ska inte känna någon press. Sätter jag press på mig själv så vaknar den griniga anti-bebisen inom mig och det vill jag inte riskera så jag brukar välja att hålla mig på god fot med mig själv. Så vi får se när det blir av igen. Tills dess fortsätter jag att ta mina skogspromenader och göra mina språngmarscher till spårvagnen. Det får räcka för ännu har jag varken sett björn eller ryssen.

/M

Jag slutar aldrig förvånas över hur grym och vidrig människan är. När jag läste om angorakaninerna här så var det inte långt till tårarna asså. Jag blir så jävla arg och ledsen över hur folk beter sig mot djur och varandra så det är svårt att veta vad man ska ta sig till. Bra iallafall att detta har kommit upp till ytan och att åtminstone fyra av de svenska kedjorna tar ställning. Men synd att detta snart kommer glömmas bort och att Kina aldrig kommer bry sig om varken människor eller djur så länge det finns pengar att tjäna. Skitvärld.

/M

Åh, jag har äntligen kommit på vad jag vill utbilda mig till och aldrig har det känts så starkt som nu! :)

Sedan jag var liten har jag velat bli typ en miljard olika saker, bland annat kriminalkommissarie, tatuerare, flygvärdinna, konstnär, journalist, trädgårdsmästare, författare, hundcoach, make up artist, wiccansk översteprästinna... Ja, listan kan göras lång. Men nu har jag äntligen börjat tänka i rätt spår tror jag. Jag har funderat kring det till och från under en längre period, men det var först förra veckan som poletten trillade ned ordentligt.

Jag hade bokat tid hos veterinären för en av kaninerna hemma som haft någon slags svullnad under en tid. Sagt och gjort. Jag var fem minuter i tid, blev hänvisad till undersökningsrummet där jag satt och väntade med mitt darrande och tandhackande nervvrak till husdjur i cirka en kvart innan veterinären äntligen kom in. Hon sa "hej", kände lite på det stackars djuret, konstaterade att det inte fanns något att göra än avvakta, hänvisade mig till kassan utanför och sa "hejdå". Hela förloppet från det att veterinären knackade på dörren till dess att hon stängde den om sig tog tio minuter och kostade mig FEM HUNDRA SPÄNN. FEM HUNDRA SPÄÄNN! Förbannad slängde jag in kaninen i bilen, gasade hemåt och svor att aldrig mer gå till veterinären även om min lilla kompis så skulle vara döende.

Men när jag väl kom hem och fick fundera en liten stund så började ett ljus sakta gå upp för mig. Jag ställde mig framför spegeln och liksom en sinnessjuk började jag föra konversation med mig själv:

Spegelbild:   Att det är SVINDYRT att gå till veterinären betyder att yrkeskvinnan/mannen lär tjäna jäkligt bra med pengar. Och vad är pengar?

Jag:   Makt!!

Spegelbild:   Varför tjänar veterinären så mycket pengar?

Jag:   För att hen gått en svinlång och dyr utbildning och har mycket ansvar.

Spegelbild:    Vad innebär det?

Jag:   Inflytande hos dom som INTE har gått samma svinlånga, dyra utbildning, dvs typ hela Sverige.

Spegelbild:   Och vad innebär DET?

Jag:   Att hen kan påverka samhället bara genom att tala i egenskap av välavlönad veterinär, till skillnad från vanliga dödliga som ingen lyssnar på.

Spegelbild: Duktig flicka. Förresten, du har något grönt mellan tänderna.

Och då insåg jag att det är veterinär jag ska bli! Men det är en lång väg att gå och inte ens säkert att man kommer in, men livet kan ju inte alltid vara en dans på rosor. Jag skrev en liten plus/minus-lista för att skingra tankarna.

Minus

- Jag kommer behöva läsa i 6.5 år eftersom att jag måste kompensera mitt dåliga gymnasieval med att göra ett natur-tekniskt basår innan jag ens kan söka till utbildningen.

- Jag kommer få stå ut med oändligt många korkade djurägare.

- Jag kommer få bevittna väldigt mycket elände som troligtvis avtrubbar den empatiska sidan av mig. Detta skulle iochförsig vara ganska skönt.

- Skyhöga studieskulder.

- Fula arbetskläder.

Plus

- Som jag sa till spegeln; inflytande! Är man högutbildad och tjänar feta pengar så lyssnar folk på en. Jag kommer kunna påverka allt från privata husdjursägare till storbönder och den samhälleliga djurskyddsdebatten. Fler veterinärer borde ställa sig på djurens sida i det offentliga rummet.

- Har man pengar så kan man även påverka på andra sätt än med statusen som följer automatiskt. Men kan använda pengarna i välgörande projekt och sponsra andra som kämpar för ett bättre samhälle. Dessutom kan man inte längre skylla sitt val av Dole-bananer framför fairtrade på kass ekonomi, man har faktiskt mer än råd att stödja rätt företag.

- Är man utbildad veterinär så finns det så många olika områden att jobba inom. På klinik kommer jag ta hand om smådjur och rådgiva ägare, som volontär kan jag hjälpa till att strida mot illegal jakt på utrotningshotade djur, som djurskyddsinspektör kan jag sätta dit bönder och pälsfarmare som inte sköter sina djur och även påverka politiker att ändra lagstiftningen på området. I det privata kommer jag även kunna hjälpa djurägare i min närhet att ta hand om sina djur på ett bra sätt.

Jag känner mig pepp som bara den, har framtiden i min hand och så snart jag kommer tillbaka från Svalbard ska jag ta tag i studierna. Får väl börja med ett sugigt basår med alla mina hat-ämnen, men det är bara att köra på. Och sen ska jag börja rädda världen.

/M

Igår såg jag för första gången filmen om Gandhi från -82. Fyra timmar av häpnad, sorg, trötthet, ilska och kärlek. Var ganska matt efteråt kan jag säga, men damn (!) vad inspirerad jag blev. Jag ville bara slänga av mig alla kläder, väva en blöja och gå ut för att börja omvända alla väldens elaka människor till goda, gudsfruktiga kärleksdyrkare. Sen blev jag lite ledsen, för om inte ens Gandhi lyckades- hur ska då jag? Så det där med att gå ut i blöja och predika blev det inte mycket med, men tänk vad praktiskt det skulle vara om alla började praktisera hans läror lite till mans. Gandhi förespråkade icke-våldsprincipen Satayagraha, som innebär att protestera mot orättvisor med fredlig, civil olydnad. Dvs, istället för att ställa till kravaller och bete sig på samma sätt som förtryckarna så uppträder man fläckfritt, utan våld men också utan att samarbeta. På detta sätt kommer förtryckarna i längden att förlora eftersom att de i omvärldens ögon blir de dumma barnen och dom som protesterar blir de snälla barnen som inte gör något fel. Den här metoden tar så klart längre tid, men om man jämför med att kasta sten så blir dock det slutliga resultatet mer hållbart.

Denna metod tror jag skulle gynna många politiska missnöjesgrupper i världen om den praktiserades, inte minst inom djurrättsaktivismen. Det finns flera olika djurrättsgrupper och organisationer i Sverige som jobbar på olika sätt; de flesta demonstrerar med plakat och informerar omgivningen om det dolda förtryck som sker runtomkring oss och några enstaka grupper släpper ut minkar och utför sabotage på egendom. Det dessa grupper har gemensamt, förutom det långsiktiga målet är att de allt som oftast målas ut som terrorister och skadegörare när de kommer i kontakt med media. Jag personligen har inget emot att folk släpper ut minkar och härjar så länge inte människor eller djur kommer till skada, MEN i detta fall så tror jag inte att det är rätt väg att gå. Djurrättsaktivister har som sagt ett rykte om sig att vara terrorister och en finne i röven på varenda pälsdjursfarmare. Detta är så klart absurt eftersom att de allra flesta går den fredliga vägen, men om man bara hade arbetat lite mer enligt Satayagraha så hade inte farmarna och bönderna haft något att anmärka på hos de fredliga demonstranterna och således hade dom själva blivit bovarna.

Nu är det tyvärr tvärt om, att dom som vill göra världen bättre och arbetar mot förtryck blir dom dumma barnen, och de som livnär sig på andras lidande ses som mobboffer som man tycker synd om. Några konkreta exempel på hur man skulle kunna på ett fredligt sätt jobba effektivare med dessa frågor än vad som redan görs har jag inte. Kött- och pälsindustrin är ju två högst politiska och ekonomiska områden som tyvärr styrs av pengagalna politiker och företagare som sponsras av oss köpgalna konsumenter. Så jag förstår att man blir desperat och startar kravaller, släpper ut minkar och bränner timmerlastbilar, men det är varken bra eller smart för det.

Nej, jag säger bara gör som Gandhi; Bli vegetarian, bli snäll och bli klok. Men skit i blöjan!

/M

I september 1995 samlades världens maktelit på lyxhotellet The Fairmont i San Fransisco. De kallade sig Den nya globala hjärntrusten. Femhundra tongivande politiker, företagsledare, nationalekonomer, finansmän, vetenskapsmän och mediemoguler från världens alla kontinenter. Målet var att staka ut vägen för nästa århundrade- "på väg mot en ny civilisation".

Det diskuterade global ekonomi, tillväxt, avregleringar och rationaliseringar. Hur konsumtionshjulen ska hållas i rullning. Flera idéer kom upp. Genom den rörliga bildens makt kunde man förena mänskligheten i en gemensam dröm om tillvaron. Skapa ett globalt livsstilsideal. Dagens satelliter kunde överösa jorden med likformiga förebilder och behovsdrömmar. Miljarder människor skulle samlas runt tv-skärmarna och näras av samma begär.

Världen blir en. Förenad i längtan efter samma varor.

Så till nästa problem. Hur skulle företagen öka sin vinst? Att kräva dem på socialt engagemang ansågs orimligt med tanke på den globala konkurrensen. I den frågan rådde enighet. Därefter sammanfattades framtiden i ett sifferpar- tjugo till åttio. Bara tjugo procent av den arbetsföra befolkningen skulle behövas under det kommande århundradet. Det räcker för att hålla igång världsekonomin. Var de befinner sig är likgiltigt, företagen söker sig dit som arbetskraften är som billigast. På så vi ska ingen känna sig säker på att få behålla sitt jobb, arbetstagarna hålls fogliga och fackliga organisationer kommer att förlora sin makt.

Ett litet problem var ju visserligen vad man gör med de åttio procent som blir sysslolösa. Hur ska man hålla dem lugna, och hur får man mänskligheten att acceptera orättvisorna? En amerikansk säkerhetspolitisk rådgivare fann på råd. Under mötet myntades begreppet "tittytainment". Titt för ett mjölkgivande kvinnobröst och tainment för underhålning. Han menade att om bara den stora massan (pöbeln som den ofta benäms under mötet) fick tillräckligt med mat för att överleva kunde den hållas foglig genom bedövande underhållning. Om den engageras av meningslösa tv-program, dränks i styrda behovsdrömmar och blir serverad snuttifierad information blir den okunnig om de större sammanhangen. Det kritiska tänkandet uteblir. Ingen kommer att protestera för ingen förstår vad man ska protestera emot. Folk kommer att ha fullt upp med sitt eget och ingen kommer att organisera sig.

Bingo! Den samlade världsmakten resonerade sakligt om fördelarna i denna fördumningsprocess och enades om att tanken var god.
   
Och här sitter jag, snart tjugo år efter den konferensen. Manipulerad in i benmärgen. Den ekonomiska krisen är här och medan företagen flyttar till låglöneländer fortsätter vi jaga låga priser samtidigt som vi förbannar den stigande arbetslösheten. Planeten kippar efter andan medan vi röstar bort deltagare ur tv-program. Varken jag eller någon
jag känner diskuterar någonsin politik. Knappt värderingar heller. Orättvisor engagerar oss inte, så länge de inte drabbar oss själva eller våra barn förstås, då jädrar blir det liv i luckan. Klimathotet kan komma upp någon gång, men de flesta har tappat intresset. Vi hyser en häpnadsväckande likgiltighet inför omvärlden. Vi pratar hellre om matrecept, inredningsdetaljer, spännande resmål och saker vi köpt eller vill köpa. Ibland berättar vi om hur vi själva mår, ältar våra relationer. På kvällarna serveras vi nonsens och underhållningsvåld, och med jämna mellanrum en dos reklam som håller oss medvetna om våra brister. Nöjda kan vi aldrig bli. Våra psyken har blivit förgiftade. Besatta av våra egna liv hastar vi vidare med en rastlöshet som bara kan uppstå när någonting fattas. En gnagande känsla av att något är fel.

Vi kan bara inte sätta fingret på vad.

Jag häpnar över hur väl Den globala hjärntrusten lyckades. Vi har förvandlat oss till lydiga kugghjul. Tillsammans smörjer vi ett maskineri som skulle haverera om för många faktiskt tänkte efter. Men vi är ett omättligt monster. Precis som vi själva vill det alltid ha mer. På så vis är vi alla medspelare och därmed medskyldiga.

Jag vill inte vara det längre.


Ur Fjärilseffekten av Karin Alvtegen

Igår, när jag och Elin var ute på skogsäventyr så ramlade vi över ett tämligen sorgligt fynd. På en övergiven tomt en bit ned i skogen påträffade vi ett älgkadaver. Älgkon var så gott som uppäten, med skelettdelar utspridda över halva tomten och bredvid "kroppen" låg ett par blodiga plasthandkar slängda som bevis på att vargen iallafall kan förklaras oskyldig denna gång. Upptäkten var ganska otrevlig, men med då man mot sin vilja accepterar att jakt förekommer så var det ju ändå ganska naturligt. Bortsett från plasthandskarna då.

Men sedan stötte vi på något annat, som fick magen att värka och pulsen att öka. Bara 15-20 meter bortanför älgliket låg ännu en död älg. En kalv, helt orörd, helt intakt. Den var varken styckad eller uppriven av något rovdjur. Då började man känna på riktigt att något inte stod rätt till. Död älgko med plasthandskar och död kalv helt orörd.

När jag kom hem ringde jag och pratade med polisen, som till min förvåning var väldigt engagerade och tillmötesgående i frågan och spekulationer om tjuvjakt togs upp. Kommissarie K. här i stan lovade att kolla på saken med det samma och senare samma kväll så ringde han upp mig och förklarade läget. Han hade pratat med gubbarna som jagar på området och de hade förklarat saken som så: De hade först skjutit älgkon, men efter lite dissikering visade det sig att hon var sjuk på något sätt som gjorde köttet oanvändbart. Strax efter skjöt dom hennes kalv också, som utan vidare undersökning också tydde på att vara infekterad, varpå dom bara hade dumpat kropparna och besvikna knatat hemåt.

Jag blev oerhört lättad över att det faktiskt inte var tjuvjakt det handlade om, som man trodde från början, men jag kan ändå inte låta bli att bli förbannad. Jag blir förbannad, dels över att två oskyldiga varelser, MOR OCH BARN bara dödas helt i onödan. Men det värsta är inte att de har dött, utan på sättet som jägarna har hanterat det hela. Jag tycker att det är respektlöst, arrogant och vidrigt att först skjuta ihjäl djuren, sedan strunta i att gömma kropparna i skogen och för det tredje att skita i att ens ta med sig sina jävla plasthandskar! Det är osnyggt, oproffessionellt, osmakligt och en massa andra synonymer av samma negativa bemärkelse.

Personligen är jag uppfostrad på det sättet, att om jag råkar ställa till med något hemma hos någon annan så gör jag rätt för mig och ställer till rätta så gott jag kan efter mig. Till exempel torkar upp saften jag råkat hälla ut eller ersätter hamstern jag råkat trampa ihjäl. Så tror jag att de allra flesta människor fungerar och detta är något som jag tycker även ska tillämpas när det handlar om naturen. Är du i älgarnas vardagsrum och härjar så ska du banne mig städa upp efter dig också! Jag önskar så mycket att ni som skjöt de två älgarna kommer läsa det här, för ni behöver nog en dos uppfostran i etik och moral!

Blir kanske en arg insändare i nkp. Vem vet?

/M

Om det är något jag alltid har irriterat mig på i mitt ansikte så är det detta: Två stora blå-lila halvmånar under varje öga som alltid får mig att se ut som en halvdöd scream-figur även när jag är som piggast. Detta är något som de flesta människor dras med ibland, kanske framför allt när de har festat till tuppen gal eller på grund av osunt leverne under en längre tid. Mitt problem tycks dock vara genetiskt permanent och något jag kommer få stå ut med resten av livet. Självklart är detta ingen livshotande åkomma men likväl en estetisk detalj som gör att jag i princip aldrig visar mig utanför dörren utan att iallafall ha duttat lite concealer under ögonen. I vissa perioder kan jag inte ens gå runt hemma helt osminkad, vilket ju utifrån kan uppfattas som ett uttryck för en extremt ytlig och utseendefixerad fåfänga.

Självklart hör det till saken att jag tycker om att sminka mig, fixa och experimentera med olika produkter, men den verkliga anledningen till mitt ibland maniska beteende måste trots allt och tyvärr bottna sig i en halvtaskig självkänsla. Jag tror nog helt enkelt innerst inne att folk skulle tycka sämre om mig om de såg mig helt utan smink. Att dom skulle tänka "oj, vad hon ser trött och sliten ut. Henne borde man akta sig för". Detta är såklart en befängd tanke, eftersom att jag vet att jag personligen aldrig lägger märke till sådana detaljer som mina vänner ser som defekter hos sig själva och även om jag gjorde det så skulle jag inte kunna bry mig mindre. Och så här fungerar ju de allra flesta människor, men trots det så kan jag inte acceptera för mig själv att jag ser ut som jag gör. Detta leder så klart till en ond cirkel, i vilken jag stirrar mig blind på mina mörka ringar och liksom anorektikerns mage växer i spegeln, växer även mina ringar och till slut blir det outhärdligt att ens se sig själv i spegeln.

När jag väl testar att gå en promenad i mörkret helt utan smink, eller går på en tillställning med endast lite grann, så kan jag aldrig bete mig helt normalt. När jag tvingas ta ögonkontakt eller prata med någon i detta läge så känner jag mig obekväm lite och försöker dölja mina ögon genom att vrida på mig och titta bort, vilket så klart leder till att den jag pratar med tänker "vad konstigt hon beter sig. Mår hon bra?" Självklart påverkar detta beteende min utstrålning och de brister som jag annars hade avlett uppmärksamheten från med ett brett leende och en rak hållning blir genast lätta att se då hela min gestalt skriker "kolla på mig jag är inte perfekt!" Då kan man få frågor som "har du sovit dåligt? Du ser lite trött ut". Vid dessa tillfällen har självklart ingen menat att såra eller vara elak utan snarare tvärt om, men i denna känsliga situation blir en sådan kommentar för mig ett bevis på att jag faktiskt ser ut som ett vandrande lik trots att jag är pigg och den onda cirkeln sluts åter igen.

Anledningen till att jag skriver om detta är inte för att jag vill få några sympatier eller bekräftelse, utan helt simpelt för att jag tror att detta är ett väldigt vanligt problem bland unga människor och något som man borde veta att man inte är ensam om att känna. Jag har komplex för mina mörka ringar, en annan för sina finnar och en tredje för sina lår eller sneda tuttar, men oavsett vilka komplex vi har så är det oftast bara vi själva som tänker på det. Men hur man än försöker att acceptera så är det alltid lättare i slutändan att försöka hitta sätt att förändra eller att dölja det vi inte tycker om.

Senast fick jag idén att prova på ett knep som jag läst om på internet, ett knep som modeller tydligen använder när dom har festat lite hårt innan en plåtning; nämligen Xyloproct. Ni som någon gång haft hemorrojder vet nog vilken kräm jag pratar om. Det är en salva som man använder vid ändtarmsbesvär och den ska även ha blodkärlssammandragande effekter. Jag beställde denna "mirakelsalva" på nätet då jag var för feg för att köpa den på apoteket i Kristinehamn. 80 kronor kostade den och med brinnande entusiasm och en gnista hopp har jag i tre dagar masserat mina ögonlock med denna produkt. Det fungerar inte. Inte mer än att jag har blivit helt uttorkad och helt blek som en vampyr istället. Snacka om att se ut som ett lik nu!

Så nu vet vi det, det finns inte bot på alla våra problem. Och tur är väl det, för då får vi istället lära oss att leva med dem, vilket jag i slutändan tror är det allra bästa. Till sist så sitter trots allt de flesta estetiska "problemen" i våra huvuden och inte på den fysiska kroppen. Jag hoppas att jag en dag kommer växa upp och få en mer "mogen" syn på mig själv, men till dess kan jag bara fortsätta att leva med mina mörka ringar och i den mån jag kan försöka minska dem med frisk luft och lagom mycket sömn. Vilken kliché.

/M

Vad är bättre än att köpa nya kläder? -Att köpa begagnade kläder.

Vad är bättre än att köpa begagnade kläder? -Att få dom gratis! :D

Igår var jag hemma hos m&m och rotade på deras vind i jakt efter varma mössor och vantar. Jag fann tyvärr inte vad jag sökte, men istället ramlade jag över två stora kartonger med tjugo år gamla tröjor. Till min stora glädje har mormor varit en uppenbar shopoholic i yngre dagar, för många av tröjorna jag hittade var till synes helt oanvända. Dom har alltså legat och gråtit i en kartong på vinden i över tjugo år men är fortfarande som nya. Helt otroligt! Jag fick med mig fem stycken, så nu behöver jag inte köpa stickade tröjor inför Svalbard iallafall. Bra både för min griniga plånbok och bra för den ännu grinigare naturen! :)

/M