Nu är allting färdigt.

Arbetsschemat är korrigerat, kollegerna backar upp, flygbiljetten är bokad och alla inblandade informerade. Ska bara packa väskan och skriva ut biljetten så är jag redo att mönstra på torsdag. 

Ännu en gång har det hänt.

Som nedstigen från ovan träder en främling in i min trista tillvaro och säger "hej, vill du följa med på ett fett äventyr?" "Självklart", svarar jag, "ska bara försöka få ledigt från jobbet först".

Denna gång ska jag hjälpa till ombord på skeppet Skydancer i fyra dygn. Kaptenen Nick och hans lilla crew ska segla från Longyearbyen till Danmark och jag blev tillfrågad att följa med till Tromsö. Denna tur är helt privat, vilket betyder att vi inte behöver bry oss om några passagerare, så denna vecka ska jag bara ha det jäkligt trevligt ombord på ett mysigt litet skepp med några goa gubbar, njuta av havet och vinden och lära mig en massa nya feta saker! Livet leker.

/M

För några dagar sedan sände NRK ett inslag från min arbetsplats. Inslaget handlar om världens nordligaste chokladeri, nämligen det på Fruenes café! Självklart viftar mitt stora hår i bakgrunden hela tiden. Klippet kan ni se här! :)

/M

Jag är ledig från jobbet, Tove är ledig och Lina ska inte arbeta förrän på eftermiddagen, så vad passar bättre än att slå ihjäl denna vackra förmiddag på toppen av ett fjäll? Vi träffas vid halv ett och traskar i sakta mak uppåt. Alla tror att de andra har koll på vägen, men då vi är så upptagna av vilda diskussioner om livet glömmer vi helt att tänka och hamnar som vanligt mitt i ett stenrös där ingen normal människa någonsin bestiger ett fjäll. Vi säger "fuck it" och klättrar på ändå. Lina i täten som vanligt, med studsande steg nästan flyger hon upp över stenarna och sätter sig med jämna mellanrum ned för att invänta oss andra oduglingar. Jag går i mitten, krälande på alla fyra likt Gollum och har helt slutat svara på Toves monolog om isbjörnar i Argentina, av ren omsorg för mina överansträngda lungor. På tippen sätter jag mig bredvid Lina för att hämta andan, ser ut över byn och Hjortfjället på andra sidan fjorden och tänker att "dit, dit ska jag ta mig en dag".

Strax kommer även Tove, lungt spatserande upp för krönet, med händerna på höfterna och tankarna på en annan plats och vi sätter oss alla ned och beundrar utsikten, fotograferar varandra och konstaterar lika besviket som vanligt att bilderna aldrig återger hur häftiga dessa vyer verkligen är.

/M

Strålande väder i slutet av augusti och jag ger mig ut på fjälltur med mina bästisar och tre galna danskar. Att vi alla klarade oss med livet i behåll är jag så här efteråt fortfarande chockerad över, men det var banne mig skojjigt ett äventyr! Hoppas det hinns med många fler utflykter innan solen ger efter för mörkertidens intågande. Bara någon dag kvar med midnattssol. 

/M

Likt flyttfåglar seglar ni

in och ut ur mitt karga landskap.

Äter av de frön jag sår och dricker ur mina dammar.

Stjäl mina tankar och bajsar på mina drömmar.

Sedan flyger ni er väg och häckar

på en mer exotisk plats.

/M

Ännu en natt utan sömn.

Det är allderles för ljust. Magen kurrar, blåsan spränger, kroppen vrider sig, hjärnan vill bara tänka och vinden skakar väggarna och fönstren till mitt lilla sovrum i detta fallfärdiga Svalbard-bygge. Att sömnen ska förbarma sig över mig är bara att glömma än på några timmar så jag kan lika gärna passa på att skriva lite. 

Den senaste veckan har gått i grubbleriets tecken. Har försökt spendera mer tid på fjället, mer tid för mig själv och mina tankar. Köpte mig ett tusen bitars-pussel för att ha en syssla att meditera över. En gallopperande häst på en sommaräng kändes passande för ändamålet, eller så valde jag bara det motivet för att det var det enda som fanns i Longyearbyens livsmedelsbutik. 

Skulle från början bara bo här i ett halvår, men utan att egentligen ha meddelat någon där hemma har jag de senaste dagarna bestämt mig för att bli kvar till jul. Då kommer jag ha spenderat ett helt år i världens nordligaste samhälle, luktat alla årstider, upplevt ljusets resa genom polaråret, sett fjällrävarna och renarna skifta färg och tjänat dubbelt så mycket pengar. Sedan är väntar bara framtiden.

Har börjat planera nästa äventyr. Denna gång för vindarna mig åt söder, till ett paradis utanför Sydafrikanska kusten,där regnet slår ned från skyn och piskar en grönskande, otämjbar natur till vild perfektion. Där indrin skriker i trädens höga toppar och lemurerna dansar över den ångande varma jorden. Funderar på att göra någon form av volontärarbete, att ödmjukt ge något tillbaka till den plats som ska välkomna mig, ta hand om och föda mig i två månader. Ett arbete som gynnar regnskogens framtida bevarande känns passande i sammanhanget och jag har redan börjat se på olika alternativ. 

Längtar redan.

Men först ska jag sova, jobba, ta hand om mina vänner, festa, kyssa Svalbard på kinden varje kväll och slutligen resa hem till mina kära och ta igen det julefirande jag gick miste om förra året. Och jag ska fortsätta planera. För jag har lärt en sak om mig själv det senaste året; att det är när jag har någonting att se fram emot, att planera, vila tankarna på och att grubbla över om nätterna, som jag mår som allra bäst.  

/M

Äntligen är den här; veckan efter den sämsta veckan på sjukt länge. Måndagen uppenbarade sig som en räddande ängel nedstigen från himlen, med strålande sol, öl, gott humör och några lösta problem. Strålande dag blev till strålande natt som blev till dagens lediga tisdag som spenderats på bästa möjliga sätt; i en fåtölj i solen. Sov till klockan elva, snoozade till klockan två, åt pizza, spenderade lönen som jag inte ens fått än på ett par skalbyxor med bajslucka i rumpan. Satt sedan i solen och läste om Ramses liv i två timmar, åt fiskbullar i currysås (NU blev du väl avundsjuk, mormor?) och städade rummet. 

      Angående lönen som har blivit försenad så ska jag berätta om en typisk Longyearbyen-episod som utspelade sig igår. Tanny kom hem efter att ha varit på lönekontoret, upprörd som ett tomtebloss och deklarerade på sin fantastiska thai-norska att vår lön inte kommer betalas ut i tid. "Out fishing! Ikke bla!" Tydligen finns det för närvarande endast en människa på lönekontoret som besitter förmågan att betala ut löner till byns arbetare. Och tydligen hade denna människa bestämt sig att dagen innan den dag då jag och mina kolleger alltid får lön varje månad, åka ut och fiska. Jag höll på att le ihjäl mig, för detta är så typiskt Longyearbyen. Ungefär lika komiskt är satt Sushi-restaurangen stänger klockan fyra på eftermiddagen, att folk här går ut och dansar i tur-kläder på helgerna, att byns enda livsmedelsbutik bara har öppet i tre timmar på söndagar, att det är förbjudet att föda barn och dö här och att man blir bannad från ön om man slåss på krogen. 

      I övrigt så läker tatueringen fint och jag har åter fått hopp om livet. Med tanke på att detta är veckan efter den sämsta veckan på sjukt länge, så kan det ju inte bli sämre iallafall. Kanske till och med träffar mannen i mitt liv imorgon, vem vet? 

/M