I slutet på februari bestämde jag mig för att telta i djurrättsalliansens veganutmaning och bara käka vegansk kost under hela mars månad. Jag gick in i projektet med järnhård beslutsamhet och passade på att berätta för alla runtom om hur hardcore jag var som enbart skulle leva av grönsaker på en plats där det inte ens växer mossa. Jag inhandlade ett grandiost sortiment av konserverade baljväxter, rotfrukter, fryst broccoli, svindyra grönsaker och sojaprodukter. Jag bjöd hem halva jobbet på veganmiddag, insöp komplimanger och beröm för den goda maten och predikade i timmar om hur bra det är för miljön och hälsan att bara äta veganskt. Jag hade snart uppnått att bli den fulländade prettoveganen, med hemstickad tröja av ull från frigående eko-får, permanenta genus-glasögon och scrap booking som absoluta huvudintresse. Allt var perfekt. 

Men efter två och en halv dag så hände något väldigt, väldigt tråkigt. Intet ont anande gick jag ut på krogen för att dricka EN öl med kompisar. EN ENDA JÄVLA VEGANSK ÖL! Sedan råkade jag dricka jättemånga öl, vingla hem, somna med kläderna på och vakna på morgonen, fortfarande full- och hungrig som ett as. Jag råkade, utsvulten och utmärglad, kräla nedför trappan, råkade öppna kylskåpet och råkade notera att det inte fanns någon enda grej därinne som jag för tillfället kände mig sugen på. Inte en enda grej, förutom.. den där pizzabiten jag tagit med hem från jobbet tre dagar tidigare, innan jag blev fulländad prettovegan. Den där vegetariska pizzan med oliver, tomat och fetaost som troget följt mig de senaste månaderna och räddat många många frukostar, middagar och bakissöndagar. Jag kunde inte hjälpa att jag råkade käka upp pizzan med fetaost på och jag kan inte hjälpa att jag sedan den dagen inte ätit veganskt en enda gång. Jag kan inte hjälpa det för det är inte jag som bestämmer. Det är pizzan..

Detta är en bild på djävulen in action. Pizzan som förstör mitt liv.

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...