Resan lider mot sitt slut och det känns både skönt och jävligt på samma gång. Jag älskar det här livet; friheten, naturen, arbetet, människorna.

Jag vill inte att det ska vara slut än, men imorgon blir det så. Då väntar det normala på mig hemma i Longyearbyen och just nu känns det inte särskilt lockande..

/M

Idag har jag satt i zodiakbåtarna, ankrat och lättat ankar, sett en dålig film, sett en lavin, spelat uno och blivit Svarta Malin- havets fasa. Känner mig som en riktig sjöman!

/M

Den svenska nationaldagen har jag aldrig firat, förrän idag. Förmiddagen var fantastisk! Passagerarna var ute med zodiakbåtarna, solen strålade, havet var helt stilla så crewet slog ihjäl några timmar på däck i solen. Jag badar nästan aldrig, även om det är tjugo grader "varmt" i vattnet så finner jag sällan något nöje i att plaska runt, men befinner man sig på ishavet så måste man passa på, tänkte jag, och hoppade i två gånger. 

Resten av dagen har jag ägnat åt att filma allt som sker på båten, svabbat däck med Thomas, lärt mig att göra maskinkontroll, spanat på isbjörn, solat, pysslat runt med Ville, fettat "ankarstyret" eller vad det heter och lärt mig servettvikningar. 

På eftermiddagen och kvällen har det varit en jäkla sjö. Skeppet har gungat i sidled så att man knappt kunnat gå utan att fara in i väggen, saker har flugit huller om buller, stolarna har ramlat omkull, glasen och besticken har fått ligga i soffan istället för på bordet, potatiskastrullen har farit åt helvete i köket och Uffe har kastat sig efter flygande pizzor, det har kort sagt varit kaos. Men jäklar vad kul det har varit med lite action! Hur jag och Anna lyckats servera gästerna maten utan att plantera den i ansiktet på dem är för mig ett mysterium. 

Jag vill inte mönstra av på måndag, jag vill stanna kvar här, på denna sjuka plats. Men plikten kallar..

/M

Det här jobbet är helt och hållet fantastiskt! Jag får seriöst betalt för att vara ombord på världens mysigaste lilla lyxkryssare, stå på däck och lapa sol och glo på jordens vackraste natur hela dagarna. Städar lite, får isbjörnarna serverade, hjälper gubbarna med diverse skojiga saker, sitter på bryggan och snackar skit, kokar kaffe, tömmer och fyller diskmaskinen, åker på valrossexpedition och bara njuter av tillvaron. Vilket jobb! Jag kan nog inte riktigt förstå vad jag får vara med om just nu.

Ikväll när jag sa godnatt till Uffe:

U- Nu ska jag berätta en godnattsaga som kapten brukar berätta för mig.

M- Okej, så trevligt!

U- Vet du vilket som är världens dyraste skinn?

M- Öh, naeeej?

U- GORILLFITTESKINN!!! Höhöhö!

Har lärt mig så mycket matnyttigt här på Malmö.

/M

Foto: Peter Burman

Foto: Peter Burman

Ligger i gräset med en ryggsäck under huvudet, bland skrikande fiskmåsar och slumrande hemlösa, i en park i Oslo som inga norrmän tycks vilja besöka. Blir erbjuden hashish och tackar nej, alkisarna skrålar och skålar vid vattnet och en snubbe i jokermössa cyklar förbi med livet i en blå Ikea-kasse över axeln. Solen steker min vintervita hud, fluffiga träd vajar i vinden. Det är så grönt och vackert att jag vill göra ett vårskrik, stämma upp med måsarna och springa vild i gräset med utspända vingar och bajsa på dumma människor.

Reser mig upp, spänner packningen runt kroppen och går mot busstationen.

Nu ska jag hem!

/M

Idag blev jag förälskad i ett par matroshänder. Skrev en löjlig dikt om dem som ingen kommer få läsa.

Men det var inte höjdpunkten idag. 

Fick lov till att följa med fotograferna på zodiaktur till en ö där det skulle finnas mycket valross. Som en flock dagisbarn från yttre rymden gick vi, iklädda stora, orange overaller, på led med en guide i täten och en längst bak. Vi såg ett tiotal valrossar som låg och solade sig på stranden och tysta som möss smög vi i en snigels tempo närmare och närmare, en liten bit i taget för att inte skrämma bort dem. Ungefär var femte meter stannade alla och avlossade tusen klick på sina bazookas till kameror för att inte riskera att gå miste om något överväldigande. På vägen hittade vi en tuss med isbjörnspäls. Efter en stund blev alla valrossar förutom två (troligtvis föräldrarna) irriterade och lufsade ned i havet och försvann iväg. De två största låg kvar med ryggarna vända mot oss och verkade inte ha det allra minsta intresse av att agera modeller. Efter en och en halv timma tröttnade jag på tillvaron och började samla på stenar istället. Efter två och en halv timma gav även guiderna upp och bestämde att vi skulle gå tillbaka en bit och försöka locka till oss resten av gänget som nu låg och plaskade några hundra meter ut i vattnet. Och så gjorde vi.

Jag var vid det laget jävligt less på alla crapiga långdistansfoton så jag började filma istället. Valrossgänget började simma in mot land och jag fick zooma ut mer och mer för att hålla djuren i bild. Plötsligt såg jag upp från kameran och då hade ju hela flocken samlats precis i strandkanten, bara tre meter från där jag satt. Jag blev så rädd och exalterad att jag höll på att smälla av på fläcken. Det var nog den häftigaste upplevelsen hittills. 

Nyss satt jag på övre däck och dinglade med benen. Midnattssolen brände i ansiktet, skänkte ett mjukt, skimrande dis över horisontens vita toppar och lämnade en glittrande passage över vågorna mellan sig och mig.

Idag har jag haft allt man behöver i livet; spänning, solsken och fjärilar i magen.

/M

Lutar mig ut över relingen.

Salta, hårda droppar piskar mitt ansikte, vinden sliter aggressivt i mina kläder, drar mig i håret, skriker i mina öron. Havet vill ha mig. Bara ett steg fel, ett oväntat vågkast eller en våt fläck och jag är hans. 

En tobisgrissla springer med flaxande vingar, barfota över de solglittriga böljorna, försvinner i en vitskummig vågkam och äts sedan levande på havets frikostiga smörgåsbord. 

En blodig ren seglar förbi på ett ensamt isflak utanför Barentsöya. Glömd och övergiven av världen, med böjd nacke står den och ödmjukt inväntar den befriande döden. Någon gråter, men vi tar oss ett varv till, för att se om något händer. Sedan puttrar vi vidare och lämnar renen åt sitt eget mörka öde. Hoppas den fick ett snabbt och smärtfritt slut. 

Lägger an vid isen och världen tystnar när maskineriet stängs av. En isbjörn vaknar ur sin sömn och med blandad nyfikenhet och skepcis strövar den fram och tillbaka men försvinner snart i det stora vita. 

Naturen är vacker, vidrig och otämjbar.

Det är nog därför jag älskar den.

   Foto: Ville  

  /M