Long time, no see.

Så, vart var vi?

Jag sa ju att oktober skulle bli kass. Mørkret intræder tidigare och førsvinner senare før var gång solen med stor møda hæver sin runda, tunga kropp øver horisontens høga kant. Snart ær vi åter i mørkertidens kramande grepp, trevande runt i Longyearbyens svarta bubbla likt zombies på jakt efter lammkøtt till middag. Jag kom till denna ø den sextonde december førra året, och den sextonde december læmnar jag den, ett år senare. Har æntligen bokat min resa till solen.

Nu i efterhand så ænskar jag att valet av resmål hade gått till på ett lite mer spænnande sætt, som att jag med øgonbindel satt mitt pekfinger på værldskartan och på måfå valt ut næsta destination på min upptæcktsresa genom livet. Det hade varit roligare att skriva om på bloggen, men verkligheten ær ju tyværr sællan så spænnande. 

Efter mycket dill och drømmar och planer hit och dit, från att samla insekter i djungeln på Madagscar till att rædda elefanter i Sydafrika eller bli Mahout på Sri Lanka, så sitter jag nu æntligen med en flygbiljett i min hand- till Filippinerna. Jag ær så innerligt glad før min væn Lina, som bær skulden før detta beslut. Jag kom næmligen till henne før några veckor sedan och beklagade mig øver værlden som ær før stor och livet før kort. Då sa hon att hon och Micke bestæmt sig før att resa till Filippinerna. Då bestæmde jag att jag också ville resa till Filippinarna. Sedan bestæmde Tove att hon också ville resa till Filippinerna.

I øvrigt har både Tove och Lina flyttat från Svalbard, i denna gudsførgætna månad på året, vilket ger mig ångest i magen, men det kænns iallafall skønt att veta att vi snart ses igen.

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...