Strålande väder i slutet av augusti och jag ger mig ut på fjälltur med mina bästisar och tre galna danskar. Att vi alla klarade oss med livet i behåll är jag så här efteråt fortfarande chockerad över, men det var banne mig skojjigt ett äventyr! Hoppas det hinns med många fler utflykter innan solen ger efter för mörkertidens intågande. Bara någon dag kvar med midnattssol. 

/M

Likt flyttfåglar seglar ni

in och ut ur mitt karga landskap.

Äter av de frön jag sår och dricker ur mina dammar.

Stjäl mina tankar och bajsar på mina drömmar.

Sedan flyger ni er väg och häckar

på en mer exotisk plats.

/M

Ännu en natt utan sömn.

Det är allderles för ljust. Magen kurrar, blåsan spränger, kroppen vrider sig, hjärnan vill bara tänka och vinden skakar väggarna och fönstren till mitt lilla sovrum i detta fallfärdiga Svalbard-bygge. Att sömnen ska förbarma sig över mig är bara att glömma än på några timmar så jag kan lika gärna passa på att skriva lite. 

Den senaste veckan har gått i grubbleriets tecken. Har försökt spendera mer tid på fjället, mer tid för mig själv och mina tankar. Köpte mig ett tusen bitars-pussel för att ha en syssla att meditera över. En gallopperande häst på en sommaräng kändes passande för ändamålet, eller så valde jag bara det motivet för att det var det enda som fanns i Longyearbyens livsmedelsbutik. 

Skulle från början bara bo här i ett halvår, men utan att egentligen ha meddelat någon där hemma har jag de senaste dagarna bestämt mig för att bli kvar till jul. Då kommer jag ha spenderat ett helt år i världens nordligaste samhälle, luktat alla årstider, upplevt ljusets resa genom polaråret, sett fjällrävarna och renarna skifta färg och tjänat dubbelt så mycket pengar. Sedan är väntar bara framtiden.

Har börjat planera nästa äventyr. Denna gång för vindarna mig åt söder, till ett paradis utanför Sydafrikanska kusten,där regnet slår ned från skyn och piskar en grönskande, otämjbar natur till vild perfektion. Där indrin skriker i trädens höga toppar och lemurerna dansar över den ångande varma jorden. Funderar på att göra någon form av volontärarbete, att ödmjukt ge något tillbaka till den plats som ska välkomna mig, ta hand om och föda mig i två månader. Ett arbete som gynnar regnskogens framtida bevarande känns passande i sammanhanget och jag har redan börjat se på olika alternativ. 

Längtar redan.

Men först ska jag sova, jobba, ta hand om mina vänner, festa, kyssa Svalbard på kinden varje kväll och slutligen resa hem till mina kära och ta igen det julefirande jag gick miste om förra året. Och jag ska fortsätta planera. För jag har lärt en sak om mig själv det senaste året; att det är när jag har någonting att se fram emot, att planera, vila tankarna på och att grubbla över om nätterna, som jag mår som allra bäst.  

/M

Äntligen är den här; veckan efter den sämsta veckan på sjukt länge. Måndagen uppenbarade sig som en räddande ängel nedstigen från himlen, med strålande sol, öl, gott humör och några lösta problem. Strålande dag blev till strålande natt som blev till dagens lediga tisdag som spenderats på bästa möjliga sätt; i en fåtölj i solen. Sov till klockan elva, snoozade till klockan två, åt pizza, spenderade lönen som jag inte ens fått än på ett par skalbyxor med bajslucka i rumpan. Satt sedan i solen och läste om Ramses liv i två timmar, åt fiskbullar i currysås (NU blev du väl avundsjuk, mormor?) och städade rummet. 

      Angående lönen som har blivit försenad så ska jag berätta om en typisk Longyearbyen-episod som utspelade sig igår. Tanny kom hem efter att ha varit på lönekontoret, upprörd som ett tomtebloss och deklarerade på sin fantastiska thai-norska att vår lön inte kommer betalas ut i tid. "Out fishing! Ikke bla!" Tydligen finns det för närvarande endast en människa på lönekontoret som besitter förmågan att betala ut löner till byns arbetare. Och tydligen hade denna människa bestämt sig att dagen innan den dag då jag och mina kolleger alltid får lön varje månad, åka ut och fiska. Jag höll på att le ihjäl mig, för detta är så typiskt Longyearbyen. Ungefär lika komiskt är satt Sushi-restaurangen stänger klockan fyra på eftermiddagen, att folk här går ut och dansar i tur-kläder på helgerna, att byns enda livsmedelsbutik bara har öppet i tre timmar på söndagar, att det är förbjudet att föda barn och dö här och att man blir bannad från ön om man slåss på krogen. 

      I övrigt så läker tatueringen fint och jag har åter fått hopp om livet. Med tanke på att detta är veckan efter den sämsta veckan på sjukt länge, så kan det ju inte bli sämre iallafall. Kanske till och med träffar mannen i mitt liv imorgon, vem vet? 

/M

Polarräven boar mitt i Pyramidens centrum. När en flock med vilda turister invaderar staden smiter den snabbt undan och gömmer sig under Lenins beskyddande vingar. Longyearbyens grå och bruna, karga svepning fläckas av gröna fläckar med prunkande mossa och utanför vårt sovrumsfönster står två renar och girigt tuggar i sig det sista gräset innan vintern. En promenad över glaciären, vars bortsmältning sakta börjar avta i väntan på nya krafter till att sakta byggas upp igen om några månader. Vädret skiftar från strålande sol och tio plusgrader till bitande kalla vindar och nysnö på fjälltopparna över ett tidsspann av två minuter. Sommaren på Svalbard närmar sig sitt slut tillsammans med en av de för mig sämsta veckorna på väldigt, väldigt länge.

Trots allt har det skett en del bra grejer. Några fjällturer, en tatuering, en brevröst till Sveriges riksdagsval och några timmar av fint väder, men när det varje dag sker en positiv sak och tio negativa så är jag inte människa nog att hålla humöret uppe. Den senaste veckan har varje morgon varit en psykisk kamp mot inbillade krämpor och fantasier om att ringa till jobbet och sjukanmäla, alternativt säga upp mig. Lotte har varit förbannad på allt, jag har varit förbannad på allt och när man är två förbannade följeslagare som lever sida vid sida dygnet runt så är det inte lätt att bryta sig ut ur the never ending circle of bitterhet. Kärleken kommer och lämnar lika ofta som jag öppnar kylskåpet och för varje gång faller insikten sakta på plats framför mig, en liten bit i taget, att mannen i mina drömmar kanske inte bor i Longyearbyen, trots allt. Fick mig ju en tatuering iallafall, mot några hundra norska och en flaska Svalbardcognac, vars logga från och med nu kommer pryda min vänsterarm till den dag jag går i graven.

I natt sov jag tretton timmar, för det enda jag just nu vill är att denna vecka ska ta slut så fort som möjligt, så jag gör nog samma sak i natt.

Välkommen kära, älskade måndagen den 4:e augusti 2014. Jag har längtat så!

/M

En gång för cirka 10 år sedan levde ett änglabarn på jordens mörka rund vid namn Malin. Hon hade blå ögon och ulligt, mjukt hår i blonda lockar till axlarna. En dag bestämde sig Malin för att sluta vara en blond krulltott och färgade håret brunt. Sedan svart. Sedan rött. Sedan brunt igen, sedan henna-orange. Och vid någon tidpunkt för tre år sedan kände hon att hon måste ta steget längre, bort från sitt gamla ulliga jag och började dreada sina lockar. Sedan färgade hon det mörkt igen. Så fick hon sin ideal-look, som en blek häxa med svart svinto hängandes i långa korvar kring sin skrangliga gestalt. Hon var lycklig.

Men så för några veckor sedan skedde någonting. Jag vet inte vad, men jag funderar på om Malin nådde ett stadie i livet då hon bara ville bli sig själv igen. Så hon bestämde sig för att göra sig av med den mörka kulören och återgå till sin naturliga hårfärg. Sagt och gjort. Hon började med att provbleka de mörkaste dreadsen och fann att det kändes bra. Så hon gick och köpte två paket med Super Blonde avfärgningsmedel och satte igång processen. Hon började med underhåret och så långt var allt väl. Men när tiden var kommen att preparera den andra flaskan med avfärgningsmedel råkade hon tappa ut en tredjedel på badrumsgolvet. Malin tänkte "fuck it", skrapade upp det som gick att rädda och fortsatte med sitt bestyr. Efter några timmar noterade hon dock att det inte riktigt blekte så jämnt i håret som hon hade tänkt och började fippla med förpackningarna för att ta reda på vad problemet skulle kunna tänkas vara. Så fann hon en tub med blekcreme i den ena förpackningen. "Fan också" tänkte Malin när hon insåg att hon glömt att tillsätta en av tre ingredienser i den sista färgflaskan som i detta ögonblick redan frätte och pyrde bland hennes stackars misshandlade dreadlocks. Men då hon inte fann på något annat råd tog hon helt sonika den återstående cremetuben och fördelade den så gott det gick i håret. Sedan väntade hon i någon timma till, kliade sig i hårbotten med kladdiga plastfingrar och efter ytterligare en god stund tyckte hon att det var dags att tvätta ur håret. Så tvättade Malin sitt stora hår i fyrtiotre minuter och såg sig sedan i spegeln.

Hon såg så dum ut att hon var tvungen att skratta och gråta på samma gång och kände sig precis som många andra brudar måste gjort i högstadiet när de försökte få det eftertraktade, hollywood-blonda burret, men bara kom så långt som till fyra nyanser av orange. Så med vitfläckiga hårrötter och gula, röda och bruna dreadlocks sitter nu Malin på sitt rum en lördagskväll och vägrar gå ut. Sensmoralen i denna historia är: Gör inte samma misstag som när du var fjorton då du passerat tjugo. Det är bara för dumt. 

Malins hår före den ödesdigra dagen:

Malins hår efter första provblekningen:

Malins hår NU:

Gud..

/M

Tiden rinner mig ur händerna utan att jag hinner märka det. Timmarna flyger förbi som fåglar och blir till dagar som blir till veckor som snart blir till åtta månader sedan jag för första gången satte min fot på den lilla flygplatsen i Longyearbyen. Jag har hunnit uppleva så mycket här, men ändå ingenting i jämförelse med vad som finns kvar att se av denna outgrundliga plats på jorden. Det börjar sakta gå upp för mig varför så många blir kvar här år efter år efter år. 

      Longyearbyen är en bubbla. En bubbla i ett oändligt landskap där äventyret och farorna lurar bakom varje fjälltopp. När helst vi får lust är det bara att fly, till naturen och spänningen, för att sedan krypa tillbaka in i den säkra lilla bubblan när vi fått nog. Här behöver vi inte bry oss om någonting. Det finns ingen fattigdom, ingen misär, sjuka eller ålderdom, för när livets mörkaste kapitel gör sig påminda, är Svalbard snabb med att göra sig av med bördan. Då får man åka hem, dit man kom ifrån och hoppas på att få dö någon annan stans. 

      Här är så långt från resten av världen. Det är så lätt att glömma, att inte höra av sig, inte se på nyheterna, så svårt att bry sig när hela ens tillvaro kretsar kring sängen, jobbet, puben, fjället och ett hundratal individer. Ibland läser jag nyheterna på internet, men tappar intresset efter fem minuter då jag inser att det inte spelar någon roll hur mycket eller lite jag vet om omvärlden. För nästa gång jag loggar in på gp så kommer jag ändå läsa om samma krig, samma skit, samma idioter och lidande som jag gjorde första gången jag någonsin lärde mig läsa. 

      Det är så enkelt att leva här. Det är så enkelt att det ibland känns otäckt. För jag undrar, hur ska man kunna utvecklas till en bättre människa när man lever i en by där ingen bryr sig om något annat än att tjäna och förvalta sina egna pengar? Där folk skenheligt inbillar sig att de är i ett med Moder jord samtidigt som de går runt i sälskinns-stövlar och dunjackor med rävpälskrage med motivationen att det är okej här för att det är kallt på vintern?

      Den kärleksrelation som med rasande takt vuxit fram mellan mig och den här sjuka platsen är både fantastisk och destruktiv, stark och explosiv och jag vet inte hur jag ska kunna bryta mig loss. Bubblan som är så underbar att leva i har ett bäst före-datum. Den krymper mer och mer för varje dag som går och om jag inte tar mig här ifrån i tid så kommer jag sakta att kvävas tills jag blir ingenting. Har redan börjat planera min flykt, men än så länge är jag för feg för att ta steget, att säga upp mig, lämna mina nyfunna vänner, släppa taget om den trygga och bekväma tillvaro som så välkomnande har infunnit sig i mitt annars så impulsiva och ryckiga liv. 

      En dag kommer jag vakna upp och känna att det är dags. Och då åker jag.

      Men det blir inte idag.

/M

Foto: Peter Burman

Det är med tunga steg jag går av Malmö m/s på Longyearbyens kaj. Vänder mig ständigt om i hopp om att någon ska ropa mitt namn, be mig att komma tillbaka, surra fast mig vid rodret och ta mig med tillbaka ut i oändligheten, till äventyren. Men ingen ropar på mig, för mirakel är något som bara finns i sagorna. Så med värkande mage och sorgen pressande i halsen cyklar jag i sakta takt längs vägen som leder mig till den by jag de senaste månaderna börjat kalla för mitt hem. Nu vet jag inte längre vad jag ska kalla det, för den här veckan blev mitt hem en liten träbåt med tretton hytter i det stora, vilda ishavet. 

/M