Igår gick jag hem från jobbet, ganska sliten och med inställningen att inte göra ett skit på hela kvällen. Jag skulle sitta i mina lortigaste mjukisbyxor, käka snabbnudlar och glo i väggen tills jag somnade. Som tur var blev det inte så. Just som jag stod där i köket och för femte gången öppnade kylskåpet för att verkligen försäkra mig om att det inte fanns något ätbart alternativ till nudlarna, fick jag ett fantastiskt uppiggande sms från min nyvunne vän Lina. Som av en ren händelse råkade hon fylla år och ville bjuda med mig på "skaldjursplatå" på Funken och tillhörande utgång därefter. Jag smällde igen kylskåpsdörren, kastade snabbnudlarna åt helvete och messade rätt och slätt tillbaka "Hej. Jag har ingen aning om vad skaldjursplatå är, men det låter helt fantastiskt! Count me in!"

      En timma senare satt vi där i salongen, jag, Lina och Jessica, runt ett jätteberg av räkor, hummer och musslor och sörplade bubbel i äkta Sex and the city-style. Jag bidrog med Linas första och enda födelsedagspresent: En öppnad förpackning resorb och en lavendelpåse som legat i min troslåda i tre år, inslaget i förra månadens jobbschema och en hårsnodd. Det var mycket uppskattat och stämningen steg till max. Det ena ledde till det andra och det hela slutade med att jag vinglade hem från Huset klockan fyra på morgonen, nästan tusen spänn fattigare och med köldskador över hela låren, men med ett jäkla glatt humör. 

      Vaknade i morse med kläderna och sminket på, nudlar i hela sängen och luktade gammal räka. Efter två liter vatten och lika många resorb gick jag till jobbet och sopade mattan med turisterna i fem timmar och sedan gick jag hem, ganska sliten och med inställningen att inte göra ett skit på hela kvällen. Och så blev det. 

Det var tre lyckliga brudar som satt runt det bordet. Och dom blev bara lyckligare och lyckligare. 

Mellanlandade på Puben med några öl och coctails. "Strike a pose!"

Att gå 45 minuter för att komma hem klockan 4 på morgonen i 17 minusgrader känns ändå helt okej när man har "the monkey face" i förgrunden. God bless Svalbard.   

/M

 

Tore

18 mars 2014 00:00

Takk, gode gud, for at blitzbildet av meg ikke ble med på bloggen! :)

mittordminkropp

18 mars 2014 00:18

Haha, det var nära ögat där ett tag! ;p

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...