Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av livets stora sandlåda. Låter tankarna och timmarna passera, med blicken vilande på allt som pågår runt omkring mig, ur stånd att röra mig varken bakåt eller framåt. Jag har varit här förut, jag vet hur det är. Att längta. Med den ena foten i Boracay och den andra i Kuala Lumpur, pissar jag bredbent på Longyearbyen och allt jag har just nu. Kvävda skrik av frustration, fast i det vakuum i tid och rum som skiljer mina händer från hans. Jag borde känna mig galen, men det gör jag inte. Bara säker. 

Can't even move anymore. Not write, not meet. Just think. I've become a machine and like a machine I go to work, smile as I'm taught and go home. Eat, sleep, wake up. Repeat. Like a handicapped child, I'm stuck in the middle of this huge playground of life. Let the thaughts and hours pass by, with the gaze resting upon everything that's going on around me, incapable to move neither back or forth. But I've been here before, I know what it's like. To long. With one foot in Boracay and one in Kuala Lumpur, I'm peeing on Longyearbyen and everything I have right now. Muffled screams, stuck in this vacuum in time and space that keeps my hands away from his. I should feel crazy, but I don't. Just safe. 

/M

Likt flyttfåglar seglar ni

in och ut ur mitt karga landskap.

Äter av de frön jag sår och dricker ur mina dammar.

Stjäl mina tankar och bajsar på mina drömmar.

Sedan flyger ni er väg och häckar

på en mer exotisk plats.

/M

Ännu en natt utan sömn.

Det är allderles för ljust. Magen kurrar, blåsan spränger, kroppen vrider sig, hjärnan vill bara tänka och vinden skakar väggarna och fönstren till mitt lilla sovrum i detta fallfärdiga Svalbard-bygge. Att sömnen ska förbarma sig över mig är bara att glömma än på några timmar så jag kan lika gärna passa på att skriva lite. 

Den senaste veckan har gått i grubbleriets tecken. Har försökt spendera mer tid på fjället, mer tid för mig själv och mina tankar. Köpte mig ett tusen bitars-pussel för att ha en syssla att meditera över. En gallopperande häst på en sommaräng kändes passande för ändamålet, eller så valde jag bara det motivet för att det var det enda som fanns i Longyearbyens livsmedelsbutik. 

Skulle från början bara bo här i ett halvår, men utan att egentligen ha meddelat någon där hemma har jag de senaste dagarna bestämt mig för att bli kvar till jul. Då kommer jag ha spenderat ett helt år i världens nordligaste samhälle, luktat alla årstider, upplevt ljusets resa genom polaråret, sett fjällrävarna och renarna skifta färg och tjänat dubbelt så mycket pengar. Sedan är väntar bara framtiden.

Har börjat planera nästa äventyr. Denna gång för vindarna mig åt söder, till ett paradis utanför Sydafrikanska kusten,där regnet slår ned från skyn och piskar en grönskande, otämjbar natur till vild perfektion. Där indrin skriker i trädens höga toppar och lemurerna dansar över den ångande varma jorden. Funderar på att göra någon form av volontärarbete, att ödmjukt ge något tillbaka till den plats som ska välkomna mig, ta hand om och föda mig i två månader. Ett arbete som gynnar regnskogens framtida bevarande känns passande i sammanhanget och jag har redan börjat se på olika alternativ. 

Längtar redan.

Men först ska jag sova, jobba, ta hand om mina vänner, festa, kyssa Svalbard på kinden varje kväll och slutligen resa hem till mina kära och ta igen det julefirande jag gick miste om förra året. Och jag ska fortsätta planera. För jag har lärt en sak om mig själv det senaste året; att det är när jag har någonting att se fram emot, att planera, vila tankarna på och att grubbla över om nätterna, som jag mår som allra bäst.  

/M

Tiden rinner mig ur händerna utan att jag hinner märka det. Timmarna flyger förbi som fåglar och blir till dagar som blir till veckor som snart blir till åtta månader sedan jag för första gången satte min fot på den lilla flygplatsen i Longyearbyen. Jag har hunnit uppleva så mycket här, men ändå ingenting i jämförelse med vad som finns kvar att se av denna outgrundliga plats på jorden. Det börjar sakta gå upp för mig varför så många blir kvar här år efter år efter år. 

      Longyearbyen är en bubbla. En bubbla i ett oändligt landskap där äventyret och farorna lurar bakom varje fjälltopp. När helst vi får lust är det bara att fly, till naturen och spänningen, för att sedan krypa tillbaka in i den säkra lilla bubblan när vi fått nog. Här behöver vi inte bry oss om någonting. Det finns ingen fattigdom, ingen misär, sjuka eller ålderdom, för när livets mörkaste kapitel gör sig påminda, är Svalbard snabb med att göra sig av med bördan. Då får man åka hem, dit man kom ifrån och hoppas på att få dö någon annan stans. 

      Här är så långt från resten av världen. Det är så lätt att glömma, att inte höra av sig, inte se på nyheterna, så svårt att bry sig när hela ens tillvaro kretsar kring sängen, jobbet, puben, fjället och ett hundratal individer. Ibland läser jag nyheterna på internet, men tappar intresset efter fem minuter då jag inser att det inte spelar någon roll hur mycket eller lite jag vet om omvärlden. För nästa gång jag loggar in på gp så kommer jag ändå läsa om samma krig, samma skit, samma idioter och lidande som jag gjorde första gången jag någonsin lärde mig läsa. 

      Det är så enkelt att leva här. Det är så enkelt att det ibland känns otäckt. För jag undrar, hur ska man kunna utvecklas till en bättre människa när man lever i en by där ingen bryr sig om något annat än att tjäna och förvalta sina egna pengar? Där folk skenheligt inbillar sig att de är i ett med Moder jord samtidigt som de går runt i sälskinns-stövlar och dunjackor med rävpälskrage med motivationen att det är okej här för att det är kallt på vintern?

      Den kärleksrelation som med rasande takt vuxit fram mellan mig och den här sjuka platsen är både fantastisk och destruktiv, stark och explosiv och jag vet inte hur jag ska kunna bryta mig loss. Bubblan som är så underbar att leva i har ett bäst före-datum. Den krymper mer och mer för varje dag som går och om jag inte tar mig här ifrån i tid så kommer jag sakta att kvävas tills jag blir ingenting. Har redan börjat planera min flykt, men än så länge är jag för feg för att ta steget, att säga upp mig, lämna mina nyfunna vänner, släppa taget om den trygga och bekväma tillvaro som så välkomnande har infunnit sig i mitt annars så impulsiva och ryckiga liv. 

      En dag kommer jag vakna upp och känna att det är dags. Och då åker jag.

      Men det blir inte idag.

/M

Ligger i gräset med en ryggsäck under huvudet, bland skrikande fiskmåsar och slumrande hemlösa, i en park i Oslo som inga norrmän tycks vilja besöka. Blir erbjuden hashish och tackar nej, alkisarna skrålar och skålar vid vattnet och en snubbe i jokermössa cyklar förbi med livet i en blå Ikea-kasse över axeln. Solen steker min vintervita hud, fluffiga träd vajar i vinden. Det är så grönt och vackert att jag vill göra ett vårskrik, stämma upp med måsarna och springa vild i gräset med utspända vingar och bajsa på dumma människor.

Reser mig upp, spänner packningen runt kroppen och går mot busstationen.

Nu ska jag hem!

/M

Har snöat in helt på reggae- och hiphopbrudar, och blev därför så lycklig när jag hörde den här låten på radion för några dagar sedan. Fattar inte riktigt allt hon sjunger men det låter FETT! Denna nya crush är både på gott och ont då jag måste stå och gunga i takt och vifta med händerna som en riktig svenne-badman så fort jag hör låten. Inte världens vackraste syn kanske, men förhoppningsvis är det bara kaninerna som ser.

/M