En glittrande, gungande isbädd i upplösning på ett bubblande, ångande hav. Fåglarnas tid nalkas och solen går aldrig ned.

Det är här det börjar. På en strand, mitt i livet.

Är det här det slutar? 

/M
 

Idag har jag legat i sängen och ätit snabbnudlar och broccoli hela dagen. Jag tyckte att min stillsamma tillvaro kändes mycket angenäm och hade troligtvis fortsatt på samma vis resten av dygnet om det inte vore för en viss valross som enligt ryktet låg och gosade och posade på stranden ivid flygplatsen. Vi åkte dit och trots en mindre folksamling, beväpnade med jättekameror så låg hanen bara där och tycktes vara ganska nöjd med livet. Ibland brummade han lite, släppte en fjärt och kliade sig på magen och jag kunde inget annat än att känna en stark samhörighet med den stora bäsen. Efter att ha filmat honom åkte jag hem och följde hans exempel. Hygglig tillvaro!

/M
 

Efter en sjuhelvetes jävla jobbdag går jag fridfullt hem från butiken och njuter av min vanliga efter-jobbet-cigg. Med famnen full av vantar och blanddricka närmar jag mig ett gäng med tonåringar som verkar roa sig med att bröla och trakassera oskyldiga människor. Då jag helst av allt inte vill befatta mig med en enda levande varelse just nu så koncentrerar jag mig ihärdigt på att ignorera de små terroristerna samtidigt som jag redan mosar deras skruttiga anleten med en påk i min fantasi. 

Just som jag passerar gänget och tror att jag klarat mig undan utan vidare intriger, hoppar en tjej fram mot mig och skriker "dåligt för hälsan!!" Jag blir så paff att jag halkar på en isfläck och ramlar pladask på marken. 

Jag tittar upp och ser deras fula små trynen hånskratta åt mig och ingen gör någon ansats för att hjälpa mig upp. Plötsligt känner jag mig bara jävligt gammal, och trött. Tur att jag, i motsats till dem är uppfostrad till att vara snäll, för reptilhjärnan bakom min panna hade gärna gjort slut på deras existens på tre blanka sekunder. 

Jag kravlar mig upp, ger fjortisarna en sur blick och stapplar hemåt på ledbrutna ben, med dåligt hjärta och för högt blodtryck. Viftar med min käpp i luften och vrålar "DAGENS UNGDOM!!"

/M

Sitter instängd på mitt rum och lyssnar på samma låt om och om igen. Låten som tar mig tillbaka till det jag saknar. Det jag längtar tillbaka till.
       Jag är sexton år, sjutton år, arton och nitton. Kanske till och med tjugo. Det är högsommar, det är hemma, i staden som jag hatar och solen går åter upp bakom Djurgårn'. Tunga ögonlock kisar i den lätta, kyliga luften, ett krossat hjärta och bakfylla som pulserar bakom en brunbränd panna. Livet är stort och det är litet, i en liten stad med små människor och jag vill bara härifrån.
       Läser en blogg om att finna sig själv på Bali. Läser att där är det tjugosex grader varmt. Jag valde istället att finna mig själv sjuttioåtta grader norrut, men det borde väl gå lika bra. Jag tror nog ändå inte på det där med att finna sig själv. Men ändå försöker jag. Egentligen har jag nog sökt hela livet, efter något annat. Ett annat liv, ett annat jobb, en annan kärlek, andra kläder. Ett annat jag. Längtar bort, framåt, långt iväg och tillbaka igen och det är denna förbannade längtan som plågar mig. Och det är den som håller mig vid liv. Det är den som får mina dagar att gå.
       I tanken är jag alltid någon annan stans. Jag är sjutton, jag är nykär. Jag är i tropikerna, jag är dumpad och brunett och jag är singel i storstan'. Jag är på Bali och finner mig själv.
       Sätter Winnerbäck på replay ännu en gång. Bara en gång till, sedan ska jag återvända till Longyearbyen. Blundar, tänder en cigg fast jag inte är sugen och lunkar en sista gång uppför den jävla sjukhusbacken. Tungan smakar gammal öl, fåglarna går aldrig och lägger sig och jag nynnar på låten som berättar om hur det är.  
       Tänker på Bali och åker till Nordpolen för att finna mig själv. Men frågan är om jag inte bara går vilse.

       Det är ett stort liv.

/M

Det var en fantastisk dag i den lilla byn på Svalbard. Solen strålade, havet glittrade och snön låg som ett lysande, vitt bomullstäcke över det majestätiska fjällandskapet. Isbjörnarna brummade, scootrarna brölade, och om det funnits fåglar på denna plats hade dom garanterat kvittrat just nu. 

     Denna dag vaknade Malin upp med en vision. En vision om att hon för en gångs skull skulle ta vara på sin lediga dag och göra något extraordinärt. Något coolt som hon skulle kunna skriva en historia om och lägga upp på bloggen. En historia som skulle göra alla där hemma gröna av avund när dom läste, för att den där Malin verkade leva ett så otroligt spännande liv. Så hon bestämde sig för att trotsa sin fysik och på egen hand klättra upp till Gruva 2. 

Gruva 2 låg bara några hundra meter utanför byn, och endast hundra meter upp på fjället, så Malin tänkte att "det här blir en enkel match". Och det hade det kanske blivit, om hon för sju år sedan valt att fortsätta med idrotten istället för att börja dricka öl och röka. Men Malin tyckte att det sistnämnda var roligare än att spela handboll och därför blev matchen också svårare än vad hon hade tänkt sig. 

Så stod hon där med klump i magen och tårar i ögonen vid fjällets fot och tänkte "hur FAN ska jag klara det här?!" Men så hörde hon bloggen kalla och bestämde sig för att göra ett försök. Likt en korsning mellan sengångare och tordyvel klättrade hon i sakta mak uppför fjällets brant, men efter sju meter var hon tvungen att vila för att inte riskera att det otränade hjärtat skulle explodera av ansträngningen. Hundra meter, tio pauser och tjugofem minuter senare nådde Malin äntligen upp till gruvans entré. Helt utpumpad föll hon raklång till marken, åt snö som en besatt och kjedjerökte för att fira sin prestation. När hon sedan spejade ut över landskapet och Longyearbyen kände hon sig som en kung och firade igen med att knäppa några bilder av sig själv i olika vinklar. 

Efter fotosessionen kavlade Malin upp ärmarna och gick in i gruvan. Där inne var det mörkt och ruggigt men eftersom hon nu var självutnämnd kung av gruvan så fruktade hon ingenting, utan klättrade målmedveten uppför de branta trapporna, smög genom de trånga gångarna och gömde sig i de mörka hörnen. När hon var färdig med att leka läskig dvärg i läskig gruva och krupit ut i solen igen kände hon sig ganska till freds med dagen. Så hon satte sig på rumpan och rullade ned för fjället igen. Tre minuter senare var hon åter nere på jorden och gick hem, satte sig vid datorn och skrev en cool historia som gjorde alla där hemma gröna av avund. För den där Malin hade ju ett så otroligt spännande liv. 

Snipp snapp snut, så var denna sagan slut!

/M

FAN vad jag blir provocerad av det här samhället. Så fort man öppnar en sida på internet så blir man översållad av porr och dejting och köp-en-tjej-reklam- allting riktat till MÄN i syfte att trycka ned kvinnor. Jag blir så arg att jag mår illa och det beror FRÄMST på att ingen verkar reflektera över detta eller tycka att det är konstigt. Att killar och män helt ogenerat är med i facebookgrupper som endast innehåller bilder av utvikningstjejer är inget konstigt, "för dom är ju grabbar" och "tjejer kan ju göra likadant". Fast det KAN VI INTE. För hela det här samhället är uppbyggt AV män FÖR män och därför är utbudet av utvikningsbilder på facebook också därefter. Missförstå mig inte, jag är inte arg för att jag berövats "rättigheten" att kunna bläddra bland miljarder penisar på facebook, utan det är den förbannade orättvisan som sticker mig i ögonen.
Trots att jämställdheten i Sverige är en god bit på vägen i jämförelse med andra länder så betraktas och behandlas ändå mitt kön som en handelsvara. Tjejer verkar ibland verkligen bara finnas till för att betraktas, värderas, granskas, förbrukas och så småningom kastas bort när vi blir för "gamla och fula".
Jag är så evinnerligt urtrött på detta, men vad ska man göra när ALLA samhällen i HELA VÄRLDEN i olika grad är på det här sättet? Vart ska man ta vägen när man inte pallar mer? Vem ska man vända sig till? Det är när man kommer hit, när man ställer sig de här frågorna som man ger upp och slutar kämpa. Man finner sig i situationen och vänjer sig vid att det aldrig kommer bli någon förändring. För det är enklast så.

Idag har jag varit ledig från jobbet och passade på att få någonting gjort för en gångs skull.

När jag tittade ut på balkongen i morse möttes jag av de här pluttarna precis utanför huset. Man blir så glad i själen.

Gick en promenad och smakade på solskenet. Longyearbyen är fantastiskt just nu. 

Passade på att inhandla den billigaste sänglampan jag kunde hitta. Äntligen kan jag läsa i sängen! (Mormors lilla skyddsängel fick vara med också). 

Var på min första shoppingrunda sedan jag kom till Svalbard, på jakt efter en vår/-skaljacka. Tänkte att det skulle vara ett smart drag att köpa det nu innan säsongen kommer. Om det var smart får tiden utvisa men jag känner mig nöjd. 

Sitter nu på mitt rum, hög på "köpt-nya-prylar-eufori" och dunkar Kapten Röd. En fin dag avrundas med att INTE gå ut, utan att stanna hemma och läsa El Choco hela kvällen. Vi får se hur det går med den saken. Wish me good luck.

Usch, det här börjar likna en fjortisblogg förklädd i vinterkläder. Blööhh!

/M

På vägen hem från hundgården tidigare idag passade jag på att filma lite av omgivningarna. Så nu, alla ni stackare där ute som inte varit på Svalbard, har jag klippt ihop en liten guidad rundtur genom Longyearbyen. Enjoy!

/M