Denna veckan är det solfestival i Longyearbyen. Det innebär att det kommer hit en massa turister som vill se när solens strålar når till Longyearbyen för första gången efter mörkertiden. Det firade jag med att åka på scootertur till grannbyn Barentsburg på tisdagen. 

Barentsburg grundades på trettiotalet och ett par tusen ryssar och ukrainare flyttade dit för att bygga upp ett samhälle kring gruvdriften. Under årens lopp har byn bara förfallit, invånarantalet har sjunkit till några hundra och Barentsburgs är numera en sk. "spökstad". Dock har spökstaden de senaste åren blivit ett turistmål med både hotell och en souvenirbutik. 

Så, det var en tråkig och kort genomgång av Barentsburgs historia, mestadels snodd direkt från Wikipedia. Nu till det snaskiga. 

Min vän Joel tog täten med vapen, signalpistoler och skrämma-bort-isbjörn-prylar. Tur att inte han råkade ut för någon dödsolycka, för då hade vi alla varit rökta. 

Ungefär halvvägs till Barentsburg stannade vi till i någon annan öde forna gruvby. Det har tydligen varit något båtvarv där tidigare, som synes på en av bilderna ovan. Man kunde gå in i husen och kika. AWSOME! Jag älskar gamla döda hus.

Lite fjäll och renar på vägen. Det var så vackert att jag fick ont i hjärtat. Ville bara hoppa av scootern och bara vara kvar där ute i vildmarken. 

Framme i Barentsburg. Det fanns inte så jäkla mycket att fota, då stället var tämligen dött, men jag fick iallafall skymta de första solstrålarna sedan jag kom till Svalbard. Det var sjukt gott!

För en super-inaktiv människa som jag var fyra timmars scooterkörning det fysiskt mest ansträngande jag varit med om, näst efter de fyra boxningsträningarna jag stod ut med innan jag slutade att boxas.. när jag var tretton år. När vi kom hem på eftermiddagen efter turen var jag så trött att jag bara ville gråta ut och dö i plågor. Efter fyra timmar av överväldigande landskap, eufori och dödsångest la jag mig på sängen, lät träningsvärken inta sitt fäste och gick sedan ut för att ta EN öl. Det slutade med att jag blev smällpackad och var inte återhämtad förrän igår. Bra vecka det här- jag har lärt mig att älska Svalbard!

Var även på "felles-middag" igår. Vet inte riktigt vad "felles" betyder, men det var en jäkla massa folk som käkade mat och drack öl tillsammans. Ett fantastiskt initiativ! Bra liv. :)

/M

 

Annie

7 mars 2014 22:30

Kul att läsa lite om hur du har det därborta ;-)
Härliga bilder! trivs du där? ;-)

Kram/

http://Lifebyannie.bloggplatsen.se

mittordminkropp

8 mars 2014 17:43

Trivs förträffligt nu den senaste månaden :)Kul att du läser.

 

Fluff

7 mars 2014 22:40

Bara jag som tänker på Alien vs. Predator när ja ser dessa bilder på byggnaderna å snön å isen runtomkring?! :O

mittordminkropp

8 mars 2014 17:42

Haha jag tänker uteslutande på skräckfilmer när jag ser det ;P

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...