Igår läste jag i DN om ett hundslakteri i Kina som nu stängt på grund av en djurrättsaktivistgrupp fört dess vansinniga aktiviteter till dagsljuset. När sådana saker uppdagas blir folk oftast bara upprörda, men jag tycker att man borde passa på att bereda plats för lite eftertanke och kanske en kort självanalys.

När våra favoritdjur, hundarna och katterna far illa blir ofta väldigt många männsikor arga och ledsna. Precis som vi såg när kattmördaren i Högsbo härjade i vintras, så blev folk helt vansinniga. Man engagerade sig, gick ihop tillsammans, demonstrerade och frågade "varför är det ingen som gör något?" Sedan gick nog majoriteten av folket hem och stekte köttbullar som de sedan tröståt med lingonsylt.

Att en del kineser äter hundar och katter tycker de flesta är helt sjukt. Vem har mage att äta sina kompisar liksom? Men många människor som säger detta har inga problem med att gå till butiken och köpa sig en ny jacka med en mysig pälskrage på för flera tusen spänn. Vems kompis man dödat då?

Jag tycker inte det är konstigare att äta hund och katt än något annat av alla djur som folk äter över hela världen och i grunden är jag nog inte emot att äta något kött alls. Det jag ÄR emot är det sätt som man behandlar djuren idag innan de blir till köttbitarna i frysdisken. Det är själva industrin jag tycker är så sjukt vidrig, att levande varelser "produceras", att man gör vad som helst för att djuren ska bli så stora och vinstgivande på så kort levnadstid som möjligt. Det finns ingen själ i det vi stoppar i oss längre. Det mesta är bara överprocessad, billig skit som pulserar av lidande och girighet.

Ofta tänker jag att det var bättre förr, långt innan jag levde. På den tiden då var och en hade sin ko eller sina höns som gick ute i grönskan och levde som djur bör innan de tillslut blev slaktade för att familjen i stugan skulle kunna överleva vintern. Att en kines ibland stoppade i sig någon herrelös hund när hungern tröt var ju inte heller något konstigt, snarare bra. Jag saknar tiden då jag inte levde, när allting fortfarande hade betydelse och var en del i det stora kretsloppet.

Nu har människan klivit ut ur det naturliga kretsloppet. Vi står vid sidan av och ser på, kliar oss i våra huvuden och funderar över varför allt håller på att gå åt skogen. Vi tar av jorden minst hundra gånger mer än vad vi ger tillbaka och vi har totalt slutat se det heliga i någonting. Allt för den moderna människan är bara pengar och vinst, världens alla vackra tillgångar har helt förlorat någon annan betydelse än utfyllnad i de rikaste männens plånböcker.

Jag har blivit så sjukt trött på detta, så därför försöker jag verkligen tänka på vad jag handlar i affären, vem jag vill sponsra med mina pengar och vem jag inte vill ska ha ett jota. Det är inte enkelt, när man står där i slutet av månaden och kan välja euroshoppers dret för tre spänn framför ett kravekologiskt eller fairtrade för det tre- eller fyrdubbla. så är det lätt att tänka "äsch, nu är jag ju så pank så Euroshopper får duga den här gången. Då har jag ju råd till en chipspåse också." Det viktigaste tror jag i slutändan inte är att alltid göra "rätt", utan att erkänna för sig själv att man inte kan göra ALLT jämt. Men bara genom att försöka så mycket man kan, vara vaken, intresserad och prata med andra om konsumtion så kan vi "vanliga" människor påverka mer än vad vi tror. Vi styr industrin med våra pengar, så enkelt är det. Och vi kan välja, precis som kineserna, vad vi vill äta till middag.

/M

Det är du och jag Kirsten. Du och jag det.

När jag var liten hade jag inte perfekta tänder. Dom lutade lite inåt och de övre framtänderna försökte liksom gömma sig lite bakom hörntänderna. Jag såg nog ut lite som Kirsten Dunst om jag inte minns fel. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin hade några problem med mina lite skeva tänder, vilket jag kanske borde haft då en massa andra kroppskomplex inträdde ganska tidigt i mitt liv. När jag var tio inträdde dock en annan kraft som har kommit att påverka en stor del av min uppväxt och därmed mitt liv, nämligen tandregleringen.

Tandregleringen talade om för mig att jag inte hade perfekta tänder, vilket skulle kunna medföra problem senare i mitt liv. Och problem vill man ju inte ha, så jag lät dom göra vad som krävdes för att förebygga alla eventuella framtida otrevligheter. De började med att sätta in en metallkonstruktion i min gom, fastmonterad med stålringar runt de innersta tänderna i överkäken. Jag minns att jag var livrädd den gången, jag grinade så mycket att vi fick gå och komma tillbaka när jag lugnat ner mig. Den tandställningen hade jag sedan i kanske ett år, tills tanterna insåg att det inte hade hjälpt ett skit och började då smida nya planer för att kunna tygla mina vildar till tänder.

Lagom tills jag skulle börja högstadiet fick jag räls både uppe och nere. Det gjorde fruktansvärt ont innan munnen vant sig vid de ständigt skavande stålfästena och jag skämdes så mycket att jag aldrig skrattade med hela munnen, utan snörpte åt läpparna runt tänderna eller höll upp handen när jag talade. I två och ett halvt år gick jag runt och såg ut som en köttätande växt så fort jag öppnade käften, så den dagen jag blev av med tågrälsen minns jag som en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. När jag cyklade hem från tandläkaren, med svullet tandkött och spräckta mungipor var första gången på över tre år som jag skrattat med hela ansiktet.

Den dagen, i åttonde klass blev jag av med rälsen, men för att hålla fast mina nyperfekta tänder på plats, lät man sätta fast en ståltråd på insidan av respektive tandrad. Dessa har jag nu haft i sju år, fram tills nu i veckan då en av trådarna gick sönder och jag bokade tid för att laga den. Tandregleringen meddelade mig då att det inte skulle vara någon vits med att laga eftersom att jag snart skulle bita sönder den igen och därmed rekommenderades jag att använda en sovskena istället. Sovskenan är en avgjutning av mina tänder i hårdplast som jag ska trycka upp i överkäken varje natt för resten av mitt liv.

Jag har nu sovit med denna skena i tre nätter och det fungerar bra, men jag har nu börjat fundera i banorna "är detta verkligen värt det?" Hur länge ska jag hålla på och kämpa när det enda mina stackars tänder vill är att sjunka tillrätta till sina ursprungliga platser och bara vara så som de var skapta; lite lätt inåtlutande som hos Kirsten Dunst. Till vilket pris ska jag eftersträva det perfekta idealet? Och hade jag mått sämre eller varit en tråkigare människa om jag inte haft raka tänder? Det känns väldigt tråkigt att jag först nu, efter elva år i tandregleringens våld börjat ifrågasätta hur det kommer sig att vi min generation måste vara så förbannat perfekta.

Jag tycker att vi borde fundera mer på varför vi gör som vi gör, varför vi anpassar oss efter vad pengagiriga människor runt om oss vill att vi ska göra. Det är självklart, inser jag nu, att tanregleringen gör precis som till exempel plastikkirurgerna och schampootillverkarna. De drar nytta av den dåliga självkänsla vi har som tonåringar, pratar mjukt med oss, trycker på våra ömma punkter och tjänar feta pengar i skuggan av underklädesreklamer och kändisars kritvita leenden. Vi måste stå på oss, tänka själva och framför allt fundera över vilka ideal vi vill förmedla till våra egna barn.

Jag vet inte när jag kommer ha styrkan att slänga min plastskena, men en dag kommer jag göra det. Och då är det jag, Kirsten Dunst och våra sneda tänder, lyckliga i alla våra dagar.

/M

Den här debatten om djurförsök tycker jag är så himla knepigt. Jag tycker att det är sjukt hemskt att så mycket varelser måste sätta livet till för oss människors skull, men samtidigt så är det ju traditionen av djurförsök jag har att tacka när jag knaprar alvedon mot min huvudvärk,om jag någon gång blir så sjuk att jag behöver organtransplantation eller starka mediciner.

Jag tycker dock att det utförs väldigt mycket onödig forskning och nu när det finns alternativa metoder så känns det väldigt sorgligt att så många möss, apor, kaniner och hundar måste dö, oftast till ingen nytta då resultaten inte är vattentäta.

I dagens artikel av metro skrivs det iallafall att en forskare på Uppsala universitet kan åtalas för djurplågeri eller brott mot djurskyddslagen efter ett epilepsi-försök där åtta av tio möss dog. Tycker att det är fint att folk ändå bryr sig om detta, då möss kanske inte ligger högst på människors topplista över favoritdjur.

Nästa gång jag tar en ipren så ska jag tända ett ljus och hedra alla djur som dött för att jag ska slippa ha ont i huvet. Amen.

/M

Idén om att starta en blogg har funnits hos mig i flera år men det har liksom aldrig blivit av att få tummen ur. Nu är jag dock för första gången arbetslös och har hur mycket fritid som helst och då känns det löjligt att inte ta tag i saken som legat och grott så länge. Bloggsuget blev dock extra hårt för några veckor sedan, då Facebook gång på gång tog bort mina omslagsbilder och stängde av mig utan någon annan motivering än att jag brutit mot deras "gemenskapsregler". Bilden, som jag publicerade flera gånger, visar fyra kvinnor med färgglada rånarluvor och med bara bröst som demonstrerar mot de politiska rättsövergrepp som drabbat det ryska punkbandet "Pussy riot" sedan 2012. Jag blev förbannad och publicerade således samma bild, med olika censurer för att se vad det var som Facebook anser vara stötande med bilden. Den version som fick vara kvar längst, varade nästan en vecka innan någon (Facebook eller privatanvändare. Vet ej vem som anmäler) upptäckte att jag "glömt" censurera en av bildens sex bröstvårtor.

Man kan diskutera orsaken till varför inte denna bild får visas på FB i all oändlighet eftersom att jag fortfarande inte fått någon motivering till anmälningarna, men det blev iallafall en mindre debatt på grund av min arga statusuppdatering angående händelsen som engagerade många människor. Jag personligen har inget emot om facebook vill censurera nakenhet, men det jag verkligen inte förstår är ju att den bild jag publicerade är väldigt påklädd om man jämför med oerhört många andra bilder som postas varje dag. Då kommer ju min frågeställning ganska naturligt. Varför är det okej med bilder (och övrigt innehåll för den delen) som postas i grupper som "naked chicks", "naked selfies" och "horny girls", där sexism och porr vräks ut i mängder, medan det inte får förekomma några naturliga bröst i ett icke-sexuellt sammanhang? Jag får det inte att gå ihop.

Detta var iallafall bakgrunden till varför jag överhuvudtaget skaffat blogg, för att kunna publicera och skriva vad jag vill utan att någon högre makt censurerar det för mig. Dock ska jag inte bara skriva om tråkiga saker, jag har faktiskt fler strängar på min lyra än att vara gnällig. :)

Här är iallafall den omdebatterade bilden (överst) som vi kan jämföra med en annan som jag haft som profilbild i flera månader utan att den togs bort (nedertst till vänster) och slutligen en som faktiskt ligger på fejjan nu (nederst till höger).

Puss puss bloggen!

/M

Nu har jag gått i flera veckor och fnulat på vad min blogg skulle kunna heta och i natt, när jag låg i bäddsoffan i moderns och faderns arbetsrum så kom det äntligen till mig. Det brukar tyvärr vara så, att idéerna och inspirationen pluppar upp nattetid, när jag egentligen borde sova, men bättre det än aldrig. Bloggens namn behöver jag nog inte förklara så mycket, utan tycker att det får tala för sig självt.

/M