Imorgon börjar mitt nya äventyr. Imorgon klockan nio mönstrar jag på fartyget som ska bära mig över de blå böljorna i åtta dagar och åtta nätter. I åtta dygn ska jag gå upp i ottan, i zick-zack mönster vingla genom korridorerna, städa toaletter, spy av sjösjuka och fota isbjörnar, valross och säl. Kommer inte ha vare sig mobil eller internet, så det här är det sista ni hör från mig på några dagar. Om jag slutar på havets botten så ska ni veta att jag älskar er alla. Hej så länge vackra, älskade, gråa, tråkiga Longyearbyen! <3

/M

Det är märkligt hur fort livet plötsligt kan förändras. De senaste åren av mitt liv verkar ha präglats av impulser, oförutsägbara vändningar och snabba beslut, och igår fick jag ett samtal på jobbet, från en ängel. Hon uppmanade mig att söka ett jobb. Samma kväll, direkt efter arbetsdagens slut, cyklade jag för livet genom Longyearbyen, längs kusten och stannade utanför en båt som nyss lagt till i hamnen. Det var ingen stor båt. Två däck och några master. Gick runt och knackade på alla dörrar och fönster, klättrade upp och ned för stegar och ropade tills jag slutligen fick kontakt med en levande person. Det visade sig att personen jag sökte inte var kvar, men jag fick ett telefonnummer och några lyckönsningar. Cyklade tillbaka till byn för att möta ödet. Smög in på restaurangen, den sagda mötesplatsen och smet genast in på toaletten för att hinna torka svetten ur armhålorna med en pappershandduk och snyta min näsa. Sedan fick jag möta besättningen.

Mellan den första och åttonde juni ska jag jobba på ett expeditionsfartyg som seglar med ett tjugotag lyckligt lottade passagerare runt Svalbard i åtta dagar. Denna tur görs så som jag förstått det endast en gång om året så den som vill med måste boka flera år i förväg, och det kostar ca. 50000 kronor. Exakt hur rutten går vet jag inte, och allt annat runt omkring är lika diffust, men jag ska tydligen hjälpa till med städning och servering. Detta är en sådan otrolig möjlighet och jag har haft en fantastisk tur som får vara med om detta. Äventyret fortsätter. Den som är intresserad kan läsa om Origo här.

/M

Båttur till Pyramiden. Tisdagen 20/5.                 Torsdagen 22/5 03:43

Den är här igen,

   sömnigt bjäffande i fotändan av min säng, strålar som knackar på rutan bakom mörkläggningsgardinen, den andas tungt från andra sidan rummet, gnisslar tänder och kliar i håret.

Den är här igen, äntligen.

   Sömnlösheten har hållit sig borta länge nu. Nästan för länge, så att jag började sakna den. Hinner inte tänka om dagarna, och inte skriva. När tillvaron går på autopilot så gör hjärnan det också, och kreativiteten störtar. Så nu får jag passa på att yttra mig. Den senaste tiden har allting hänt, men ändå ingenting speciellt.

   Har flyttat till ett nytt boende. Ett kollektiv med fyra man och en hund och fula tapeter. Rören dånar, dörrarna knarrar, micron kommer till liv om nätterna och grannarna tycks möblera om på övervåningen hela dagarna. Och jag älskar det.      Vädret här är ett äventyr. På en dag har det hunnit växla mellan strålande sol och minusgrader, snöstorm, regn och plusgrader, sol och plusgrader, vindbyar och stiltje och när klockan är tolv på natten skiner solen mer än någonsin. Midnattssolen här är fantastisk, kan inte förstå vad folk gnäller för. Att kunna vistas ute i dagsljus dygnet runt är ett previlegium som just nu är i full färd att stimulera min stanna-på-Svalbard-nerv, hittills med ganska gott resultat.

   När jag kom hit i december var min avsikt att stanna i sex månader. Nu har det gått fem och en halv och plötsligt känner jag inte alls något behov av att flytta härifrån. Inte än iallafall. Livet här är för fint och enkelt just nu för att bara ge upp och åka hem till den vanliga, allvarliga vardagen. Tror inte jag är redo än. Eller är jag?

/M

Den senaste veckan har kändis-hysteri rådit i Longyearbyen. Någon norsk minister har varit här och scoutat, det har varit skidmaraton och Morgan och Ola-Conny från Ullared har spelat in något program som jag aldrig sett. Igår kväll var jag på Huset och dansade hela natten och helt plötsligt stod stackars Morgan där på dansgolvet, malplacerad och helt borta. Jag tror inte ens han visste var han befann sig. När det började stänga träffade jag på honom utanför Huset, där han fortfarande såg lika förvirrad ut. Så frågade han om jag ville följa med honom hem. När jag svarade "nej, tack men vi kan dela en taxi" så muttrade han bara "nehe, då får det vara" och började sin långsamma vandring hem till byn. Stackars.. 

Efter-jobbet-öl i solen på Kroas uteservering. Vi har det bra enna. :)

/M