I den tidiga morgonen nådde vi Hornsund på södra sidan av Svalbard. När motorerna plötsligt tystnade vaknade jag med ett ryck i tron om att något ödesdigert hänt, men som tur var fanns det inget att bekymra sig för. Guiderna hade skådat björn på isen och genast kallat alle man till zodiakbåtarna så när jag tagit mig ur sängen och upp på däck var alla fotografer redan borta. Denna morgon fick jag således se min livs första isbjörn. Sedan fick jag se en till. Jag var lycklig som ett barn, men fotograferna var inte lika begeistrade eftersom att björnarna höll sig på ett inte så fotovänligt avstånd. 

Hittills går allting otroligt bra. Jag kommer bra överens med alla i crewet och de verkar uppriktigt glada över att ha mig ombord. Jobbar på så gott jag kan med städning och servering men då vi är två som delar på arbetet så blir det också väldigt mycket fritid. Det är ett så fantastiskt fritt jobb. När jag är färdig med mina ordinarie sysslor så hjälper jag gubbarna med diverse grejer, som att förbereda middagen, hämta varor i lastrummet eller sitta på bryggan och speja efter grund och isbjörn. 

Just nu saknar jag ingen. Vilken frihet. <3

/M

Med näsan fyrtio centimeter från taket, där ligger jag. I en koj i en hytt, på ett fartyg på ett hav, under blårutigt bomullstäcke och ulliga filtar. Motorernas buller pulserar i takt med minnesbilder från den första dagen på mitt stora äventyr. Silkeslena örngott, brännande skurmedel, starka matrosmuskler, våta fötter och fjärran fjälltoppar skriker och snurrar, runt, runt varandra bakom den väderkyssta, varma pannan. 

    Krampaktigt håller jag fortfarande de tunga ögonlocken uppe.

    Lutar mig ut över relingen, låter blicken glida över horisonten, luktar på vinden och väntar andaktsfullt på att livet ska komma och ta mig. Men det kommer inte, det är redan här. 

    Sluter ögonen, blir ett med blåsten, slutar tänka och faller djupt ned i det varma, dunkande dundret. Maskineriet äter sakta upp mitt medvetande och av havets mjuka famn vaggas jag sakta till sömns.

    Det har varit en fin dag. 

Foto: Peter

Båten jag har fått jobb på heter Malmö. Det är ett expeditionsfartyg som chartras till skräddarsydda resor för människor med väldiga naturintressen. Denna vecka har jag fått möjligheten att följa med och assistera mässman på fartyget. Mina huvudsakliga arbetsuppgifter är att hålla ordning och reda inne i båten, servera frukost, lunch, middag och städa. Ombord är vi åtta i personalen, två guider och tio passagerare. Passagerarna är fotografer från Norge, Tyskland, England och Nya Zeeland (om jag inte minns fel) och de är här för att fota främst isbjörn och valross. Det kommer bli en spännande vecka.

/M

Imorgon börjar mitt nya äventyr. Imorgon klockan nio mönstrar jag på fartyget som ska bära mig över de blå böljorna i åtta dagar och åtta nätter. I åtta dygn ska jag gå upp i ottan, i zick-zack mönster vingla genom korridorerna, städa toaletter, spy av sjösjuka och fota isbjörnar, valross och säl. Kommer inte ha vare sig mobil eller internet, så det här är det sista ni hör från mig på några dagar. Om jag slutar på havets botten så ska ni veta att jag älskar er alla. Hej så länge vackra, älskade, gråa, tråkiga Longyearbyen! <3

/M

Det är märkligt hur fort livet plötsligt kan förändras. De senaste åren av mitt liv verkar ha präglats av impulser, oförutsägbara vändningar och snabba beslut, och igår fick jag ett samtal på jobbet, från en ängel. Hon uppmanade mig att söka ett jobb. Samma kväll, direkt efter arbetsdagens slut, cyklade jag för livet genom Longyearbyen, längs kusten och stannade utanför en båt som nyss lagt till i hamnen. Det var ingen stor båt. Två däck och några master. Gick runt och knackade på alla dörrar och fönster, klättrade upp och ned för stegar och ropade tills jag slutligen fick kontakt med en levande person. Det visade sig att personen jag sökte inte var kvar, men jag fick ett telefonnummer och några lyckönsningar. Cyklade tillbaka till byn för att möta ödet. Smög in på restaurangen, den sagda mötesplatsen och smet genast in på toaletten för att hinna torka svetten ur armhålorna med en pappershandduk och snyta min näsa. Sedan fick jag möta besättningen.

Mellan den första och åttonde juni ska jag jobba på ett expeditionsfartyg som seglar med ett tjugotag lyckligt lottade passagerare runt Svalbard i åtta dagar. Denna tur görs så som jag förstått det endast en gång om året så den som vill med måste boka flera år i förväg, och det kostar ca. 50000 kronor. Exakt hur rutten går vet jag inte, och allt annat runt omkring är lika diffust, men jag ska tydligen hjälpa till med städning och servering. Detta är en sådan otrolig möjlighet och jag har haft en fantastisk tur som får vara med om detta. Äventyret fortsätter. Den som är intresserad kan läsa om Origo här.

/M

Båttur till Pyramiden. Tisdagen 20/5.                 Torsdagen 22/5 03:43

Den är här igen,

   sömnigt bjäffande i fotändan av min säng, strålar som knackar på rutan bakom mörkläggningsgardinen, den andas tungt från andra sidan rummet, gnisslar tänder och kliar i håret.

Den är här igen, äntligen.

   Sömnlösheten har hållit sig borta länge nu. Nästan för länge, så att jag började sakna den. Hinner inte tänka om dagarna, och inte skriva. När tillvaron går på autopilot så gör hjärnan det också, och kreativiteten störtar. Så nu får jag passa på att yttra mig. Den senaste tiden har allting hänt, men ändå ingenting speciellt.

   Har flyttat till ett nytt boende. Ett kollektiv med fyra man och en hund och fula tapeter. Rören dånar, dörrarna knarrar, micron kommer till liv om nätterna och grannarna tycks möblera om på övervåningen hela dagarna. Och jag älskar det.      Vädret här är ett äventyr. På en dag har det hunnit växla mellan strålande sol och minusgrader, snöstorm, regn och plusgrader, sol och plusgrader, vindbyar och stiltje och när klockan är tolv på natten skiner solen mer än någonsin. Midnattssolen här är fantastisk, kan inte förstå vad folk gnäller för. Att kunna vistas ute i dagsljus dygnet runt är ett previlegium som just nu är i full färd att stimulera min stanna-på-Svalbard-nerv, hittills med ganska gott resultat.

   När jag kom hit i december var min avsikt att stanna i sex månader. Nu har det gått fem och en halv och plötsligt känner jag inte alls något behov av att flytta härifrån. Inte än iallafall. Livet här är för fint och enkelt just nu för att bara ge upp och åka hem till den vanliga, allvarliga vardagen. Tror inte jag är redo än. Eller är jag?

/M

Den senaste veckan har kändis-hysteri rådit i Longyearbyen. Någon norsk minister har varit här och scoutat, det har varit skidmaraton och Morgan och Ola-Conny från Ullared har spelat in något program som jag aldrig sett. Igår kväll var jag på Huset och dansade hela natten och helt plötsligt stod stackars Morgan där på dansgolvet, malplacerad och helt borta. Jag tror inte ens han visste var han befann sig. När det började stänga träffade jag på honom utanför Huset, där han fortfarande såg lika förvirrad ut. Så frågade han om jag ville följa med honom hem. När jag svarade "nej, tack men vi kan dela en taxi" så muttrade han bara "nehe, då får det vara" och började sin långsamma vandring hem till byn. Stackars.. 

Efter-jobbet-öl i solen på Kroas uteservering. Vi har det bra enna. :)

/M

Femte dagen i sängläge och det börjar minst sagt bli frustrerande. Idag tog jag mig iallafall till läkaren och sedan butiken för att kunna grädda pannkakor och tillfredsställa dagens tillfrisknads-craving.

      Så mycket tv som jag sett denna vecka ser jag vanligtvis inte ens på ett år, men vad ska man göra när man skrämt bort alla bekantskaper med att hosta gult och snyta grönt?

      Såg ett amerikanskt program om skönhetstävlingar för småbarn (småflickor så klart). Förutom alla brustna barnhjärtan, krokodiltårar, godismutor och hysteriska kvinnfolk så var det en särskild episod som fick mig att sätta pannkakan på tvären.

      In på scenen kommer två kostymklädda pojkar i nioårsåldern med en låda på hjul. De vänder på lådan och "vips" där inne står deras två år gamla lillasyster i paljett-bh, kort kjol och uppsminkad som en drag-queen. Ett äkta utställningsexemplar- för en docksamlare!

      En stolt moder flikar in och berättar entusiastiskt att tanken var att pojkarna skulle "få dockan som gåva" och när de öppnade paketet skulle hon hoppa ut och börja dansa för dem. Hon tyckte uppenbarligen att det var en fantastisk idé att lära barnen redan från början om vem som ska dansa för vem i det vuxna samhället. Själv spydde jag lite i munnen. 

Mammans egenkomponerade lilla nummer slutade iallafall med att tvååringen vägrade komma ut ur lådan och pojkarna fick rulla av henne från scenen utan att varken mamman eller publiken fått sin oskyldiga lilla dans. Skadeglädjen har aldrig bubblat så ljuvligt i magen.

Själv ska jag uppfostra barn som äter jord och springer nakna i solskenet tillsammans med Ronja Rövardotter och Dunderklumpen. Det har ni mitt ord på.

/M 

Kan inte sova om nätterna.

Kroppen bara ligger och vrider sig, fram och tillbaka, över på ena sidan, på andra, vågrätt och lodrätt. Tar mig för pannan, räknar får, räknar andetag, räknar till hundra. Kryper ihop till en boll och rullar runt runt i sängen. Sträcker ut mig. Slappnar av, spänner, spottar i kudden, glor i väggen, målar naglarna, läser, dricker te, lägger mig. Börjar om igen. 

Skyller på ljuset. På en sol som aldrig går ned. Skyller på grannens hund, på fåglarna som häckar utanför fönstret. Skyller på vinden som skakar i glasrutan, skyller på kylan och värmen. Att det aldrig är lagom. Men de som får skulden; djuren, naturen och vädret, är de enda oskyldiga i sammanhanget.

Det är ilskan som håller mig vaken om nätterna.

Kroppen kämpar utan framgång med knutna nävar och hårt hopknipna ögon medans hjärnan härjar fritt i alla gamla arkiv. Den granskar noggrannt preskiberade oförrätter, plundrar i gömda mappar, sorterar bland orättvisor och skriver nya manus, med alternativa, bättre utgångar. Envisas med att gå igenom samma scenarion gång på gång. Om och om och om igen, tills jag nästan tror på de nya sluten. Som det borde ha slutat i verkligheten.

Jag sitter på spårvagnen i Göteborg. Staden är ny, människorna är nya och på sätt och vis är kulturen det också. Någon stans på spårvagnen kliver en tiggare ombord. Jag sitter i en annan vagn så jag ser honom inte, men blir ändå varslad då chauffören tar till orda i högtalarna. Påbörjar ett långt föredrag om att tiggarna är kriminella, frivilliga lyckosökare som man absolut inte ska sponsra med några pengar, oavsett om det handlar om några futtiga enkronor. Jag banar väg genom vagnen, fram till chaufförens bås och genom hålen i den transparenta plastdörren skäller jag ut honom efter noter för hans inhummana och vidriga beteende. Vid nästa stopp sliter jag upp dörren, tar hans plånbok, sparkar ut honom från vagnen och ger alla kontanter till tiggaren.

Jag sitter på tågstationen hemma i Kristinehamn och väntar på tåget som ska ta mig till framtiden. I samma väntsal sitter en tjej i min ålder och pillar på mobilen och ett par i femtioårsåldern uppehåller sig i närheten. Alla tre parter sitter så långt ifrån varandra som vi kan, just för att vi kan. En tatuerad pundare på rullskridskor kommer dundrande in i salen med vreden bubblande ur den andfådda strupen. Han rullar fram till tjejen och innan jag riktigt reagerat har han hunnit kalla henne allt fult man kan tänka sig, slagit henne i ansiktet och hotat med att bränna hennes ägodelar. Jag ser mig om efter någon som kan hjälpa mig, men det medelålders paret är plötsligt spårlöst borta. Så jag tar min handväska, som av en ren tillfällighet är packad med tegelsten och går fram till mannen. Jag skriker åt honom att han aldrig mer ska slå en kvinna och sedan svingar jag handväskan i tinningen på honom. Tjejen bara gråter. Strax där efter kommer mannen i femtioårsåldern ut från toaletten, där han uppenbarligen suttit och gömt sig sedan pundaren rullade in i rummet. Han säger till mig "du ska va' gla' att du inte har en sån gôbbe hämma ru". Jag svarar "ja, men jag är fan ännu mer glad för att jag inte har en feg mask till gubbe där hemma som gömmer sig på toaletten så fort det hettar till. Du borde skämmas." Sedan svingar jag min handväska mot honom också.

Öppnar ögonen. SLUTA TÄNK! Blundar, tar tio djupa andetag, tänder lampan. Släcker. Slår med händerna i madrassen, vänder på kudden, vickar på tårna, byter sida, byter strumpor, dricker vatten, lyssnar på musik, blir kissnödig, går på toa, borstar tänderna igen. Bara fem timmar kvar. Lägger mig, hostar, kliar, vänder mig om, snyter mig, tänder, släcker, tänder, släcker, tänder...

Somnar till slut av ren utmattning.

Det är orättvisorna som plågar mig, och känslan av att jag aldrig har gjort tillräckligt för att stoppa dem. Folk säger åt mig att inte tänka så mycket, bry mig mindre, ha lite distans. Spara mitt dåliga samvete och njuta av det lyckliga liv som tilldelats mig, som berövats så många andra. Nätter som denna önskar jag att jag kunde. Men det går inte.

För om man bara en gång fått sina ögon öppnade på riktigt, så kan man aldrig mer stänga dem. Oavsett hur hårt man än kniper.

/M