Foto: Stan Honda 

Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara inte haft lust att berätta. 

Trettiofem dagar av mitt liv försvann i ett ögonblick av ljummet hav, hysteriska bussresor, tandlösa leenden och galande tuppar. Kvar står jag, med bultande hjärta, finniga kinder och hungrigare än någonsin. Där, i samma ögonblick försvann också min kamera, så i tre månader har jag varje dag gått igenom varje bild i minnets arkiv, sorterat, granskat, vridit och vänt på varje detalj ifrån de veckorna. Livrädd för att glömma. Oförmögen att sätta något i pränt. Men hjärnan börjar svida, ögonen klia och något bubblar över i min mage. Det måste ut. Jag exploderar! Liksom solens längtande strålar bakom en svullen, mörkblå måne. 

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...

Sitter äntligen på buss 888 till Stockholm och känner hur nervositeten och stressen sakta lägger sig i min dåliga mage och övergår i upprymdhet och fnittrande glädje. Den första utmaningen på min två dygn långa resa är avklarad- att stoppa ned alla v...