Nu har det gått fem dagar sedan jag tatuerade mina ögonbryn och känner mig redo att publicera några bilder på hur det hela har utvecklats. På bilderna syns tyvärr inte så stor skillnad från dag 1 till dag 5, men vad som har hänt är att:

1. Sårskorpa har bildats.

2. Överflödig färg har börjat försvinna.

3. Läkningsprocessen har kommit igång ordentligt och det kliar stundvis som FAN.

4. Sårskorpan har börjat låssna lite när jag duttar på vaselin.

De första dagarna var det som tur var lätt att komma ihåg att man hade två nygjorda tatueringar i ansiktet som man med fördel undvek att pilla på. Idag, fem dagar senare har svullnaden lagt sig och det gör inte längre ont i området. Dock kliar det något förbannat på grund av läkningen så det har tyvärr hänt att jag vid några tillfällen glömt bort och reflexmässigt strukit med handen över ögonbrynet för att få bort det som kliar och killar. Detta måste jag dessutom ha gjort omedvetet i sömnen för en morgon vaknade jag upp med ett litet jack i ena ögonbrynet. Jag måste ha kommit emot med en nagel och rivit bort en liten del av den oläkta sårskorpan som då tagit med sig färg. Det känns tråkigt, men om några veckor ska jag tillbaka för en ifyllning så då ska vi fixa till det.

Före tatueringen. På denna bilden har jag ändå färgat ögonbrynen, så man kan ju föreställa sig hur ljusa dom är egentligen.

Här följer några bilder tagna direkt efter att jag kommit hem från salongen. Tatueringarna glänser på grund av trippla lager vaselin och blixten gör att dom ser röd-bruna ut på vissa bilder. I verkligheten var de mer mörkt mörkt bruna.

Jag är fortfarande sjukt fascinerad av hur "äkta" tatueringarna ser ut, hon har verkligen tatuerat varje hårstrå var för sig. Fantastiskt!

Dessa bilder är tagna idag, alltså fem dagar efter att tatueringarna gjordes. Man ser tydligt på några av bilderna att jag har råkat skada mitt högra bryn lite grann. Nu har även färg börjat försvinna och sårskorporna syns tydligare.

Så här ser det alltså ut nu och jag har blivit storkonsument av vaselin, som man kan se på¨vänsterbrynet ovan. Ser lagom fräscht ut, men vafan. Mer bilder kommer upp om några dagar. Håller tummarna för att slutresultatet ska bli bra!

/M

Varning för inlägg av privat karaktär!

Är du känslig för blod och tjejgrejer, eller totalt ointresserad av hur mina kvinnliga cykler ter sig? Då rekommenderar jag att du lämnar sidan och återkommer vid ett annat tillfälle. Ni andra: Scrolla ner!

Att vara kvinna idag är ungefär lika med att vara en vandrande miljökatastrof. Förutom allt smink, hårvårdsprodukter, hudkrämer, hårfärg och hormoner (p-piller) vi släpper ut i naturen under vår tid på jorden, så är vi också naturligt nog storkonsumenter av mensskydd. Jag har det senaste året börjat fundera på om det verkligen inte finns ett annat sätt att hålla sig ren under mensen utan att behöva slösa en massa pengar och naturresurser på engångsprodukter som jag inte ens trivs med. Tamponger tycker jag är obekvämt och torkar ut slemhinnorna, medans bindor känns fett ofräscht och läcker ständigt och jämt.

Men så fann jag till min glädje, till slut ytterligare ett alternativ. Nämligen menskoppen! :) Jag blev så lycklig i själen när jag upptäckte detta att jag var tvungen att hoppa runt lite. Så nu är den beställd och levererad och nu ser jag nästan fram emot nästa period så att jag får testa!

Jag beställde min från menskoppen.se. Där finns en massa information att läsa för den som är intresserad. Uppdatering i ämnet kommer när jag har bildat mig en åsikt.

/M

(Klicka på bilden för att komma till källan)

Den senaste tiden har jag haft en hel del mardrömmar. Vet inte riktigt varför, men det kan nog bero på att det är mycket som oroar mig just nu, som tar sig uttryck i sömnen. Jag låter säkert knäpp nu, men jag uppskattar ofta mina mardrömmar även om jag vaknar gråtandes och mår skit en halvtimma efteråt. Vissa nätter kan såklart bli förstörda helt i onödan på grund av jobbiga drömmar där jag med dödsångest pulserande i öronen springer i slow motion från den ena eller andra faran, men oftast tycker jag att drömmen har kunnat hjälpa mig med något när jag vaknat.

Vissa gånger har jag i drömmen löst något jobbigt problem som samvetet tampats med en längre tid, vilket medfört att jag dagen efter har vetat hur jag ska göra.Till exempel så hade jag en gång när jag var liten dåligt samvete för att jag hade ertappats med att berätta en hemlighet vidare från en kompis till en annan. Detta grämde mig något fruktansvärt ochdå jag var så liten, förstod jag inte hur man bäst tampas med sådana problem. Men en natt drömde jag att jag sa förlåt till min förrådda vän och det slutade med att vi blev vänner. På morgonen vaknade jag upp med ett "ping" och gick direkt till skolan och bad min kompis om ursäkt. Hon hade själv redan glömt bort incidenten och förstod nog inte riktigt hur jag kunde haft så dåligt samvete.

För några nätter sedan drömde jag att jag var med om en olycka och vaknade upp blind. Den riktiga problematiken var, förutom alla hinder som plötsligt uppstod av att inte kunna se, att jag inte kunde bevisa för någon att jag faktiskt blivit blind. Ingen trodde på mig och den känslan som jag vaknade upp med var något av det värsta jag har känt efter en mardröm. Känslan av att inte vara trodd.

I natt drömde jag att min mamma dog. Det var milt sagt några snäpp värre än att bli blind. Efter beskedet gick jag ut i trädgården och där satt mamma vid trappan och rökte och bläddrade i en tidning som om allt var som vanligt. Jag frågade om hon redan var tillbaka, men hon svarade "nej, inte än". Jag vaknade upp och grinade som en bebis och lovade mig själv att börja anstränga mig mer för att värna om de människor som står mig nära, för plötsligt visste jag hur det skulle kännas om mamma faktiskt dog idag.

Detta låter jäkligt kliché, men jag tror att om man bara är lite lyhörd och intresserad så kan man få väldigt mycket hjälp och insikter av sina drömmar. Jag kanske inte tror på att allt man drömmer har en symbolik och kan tolkas in i minsta detalj, men dock vet nog vårt undermedvetna mer om oss än vad vi kan tro. Det är ingen slump att man fortsätter att upprepa metaforen "sova på saken".

/M

Woop Woop!

Idag har jag äntligen gjort det, jag har tatuerat mina ögonbryn. Resultatet blev mycket bättre än jag någonsin kunnat tro, det är helt galet. Det ser verkligen ut som att jag alltid haft mörka ögonbryn, dock för tillfället lite röda och glänsande av vaselin. :)

Det gick till som så:

Först snackade vi om färg och form och jag redogjorde att jag ville ha ett så naturligt och diskret resultat som möjligt, så vi fyllde i och skissade formen och det slutade med den som jag har naturligt, fast lite korrigerat. Till exempel så har jag lite olika höjd på ögonbrynen, vilket alltid har retat mig när jag fyllt i dom, så det ändrade vi så att de är ungefär likadana. Detta var det moment som tog längst tid.

När jag kände mig nöjd med formen så lade hon på bedövningssalva som fick verka en stund innan vi skred till verket. Själva tatueringen gjordes manuellt med ett verktyg som ser ut som en liten spatel med ett tunnt rakblad på. Bladet doppades i färg och sedan skar hon små, små streck i huden för att få den naturliga "strå-effekten", det vill säga, hon tatuerade in varje hårstrå manuellt istället för att fylla i hela ögonbrynet. I början kändes det inte mer än att noppa ögonbrynen, men allt eftersom huden blev mer belastad destå ondare gjorde det, men hon frågade hela tiden hur det kändes och lade på mer bedövning när det behövdes så det gick hur bra som helst. Att gå till tandläkaren är mycket värre!

När tatueringen var färdig så rengjorde hon området och smetade på en jäkla massa vaselin för att hålla huden fuktig och skydda från smuts och bakterier. När jag sedan fick se resultatet i spegeln höll jag på att smälla av. Det ser verkligen sjukt riktigt ut. Det går inte att beskriva, men jag ska så snart jag kan lägga upp före- och efterbilder här så att ni kan se. :)

Tills vidare får ni hålla till godo med ett youtube-klipp som demonstrerar hur det gick till.

/M

Mer dreads talk! :D

Folk frågar mig ofta hur jag tvättar mitt hår, vilket är en solklart relevant fråga då jag ser ut som ett skatbo i huvet. Man kan ju lätt föreställa sig att jag antingen inte tvättar det alls, eller att jag tvättar det hela tiden för att det inte ska gro igen. Men verkligheten är som tur är mycket enklare och fräschare. Jag har tre hemligheter:

1. Jag tvättar sällan håret, men när jag gör det, görs det grundligt.

2. Inget schampoo eller balsam!

3. Kakao.

Jag tvättar håret ungefär varannan vecka och då är alltså var fjärde vecka i samband med att jag färgar utväxten. Anledningen till att det blir så sällan är mest för att jag inte behöver tvätta det oftare, då hårbotten vant sig vid det och producerar således knappt något fett. Innan jag gjorde dreads så tvättade jag håret varje dag, vilket medförde att det blev fett lika snabbt igen och på det sättet skapades en ond cirkel. Nu är det hur skönt som helst att inte behöva tvätta håret ens i närheten lika ofta som förut.

När jag väl tvättar håret så gör jag som de flesta andra; klär av mig naken, går in i duschen, vrider på vattnet och blöter håret. Skillnaden är att jag undviker att använda schampoo, då jag har märkt att det är svårt att få ur håret och schampoorester är inget man vill gå runt med i skalpen, så jag har valt att skippa det. Istället masserar jag hårbotten med vatten och fingrar så länge jag orkar, rullar dreadsen för att få bort damm och avslutar med att vrida ur och torka håret ordentligt med flera handdukar. Hela tvätt-och-tork-proceduren tar en hel dag för mig så jag är glad att det inte behövs göras oftare. :)

Emellan tvättarna kan ju dock håret ibland börja kännas lite fett och visset, men då har jag funnit ett mirakelknep som jag älskar. Knepet är kakao som jag använder som torrschampoo. Man kan gå till väga hur man vill, men jag brukar antingen pudra ut en del i en handuk som jag sedan masserar hårbotten (torrt hår så klart) med i duschen eller över badkaret. Har jag bråttom kanske jag bara kör lite i benan och borstar bort överflödet med handduken. Detta är ett fantastiskt bra knep som gör håret mjukt, glansigt, luktar gott och känns nytvättat. Lämpar sig för mörkhåriga, då kakaon ger en röd-brun nyans. Är man ljushårig kan man testa havregryn. Det bösar dock ned mer och är inget att rekommendera till folk med tovigt hår, som jag. :) Annars finns säkert andra alternativ, det är ju bara att prova sig fram!

Så, nu vet ni lite mer om hur man kan tvätta håret om man inte vill tvätta håret!

/M

Jakten på den perfekta vinterjackan fortsätter.

Igår var jag på Naturkompaniet i GBG i tron om att finna min välbehövda jacka. Eftersom att jag förväntas punga ut några sura tusenlappar på detta så har jag satt upp några kriterier som jackan måste uppfylla för att kännas värd att köpa.

Den ska..

1. Vara hyfsat snygg.

2. Vara varm.

3. Ha en glad och trevlig färg.

4. Inte överstiga 3000 kronors-gränsen.

5. Inte innehålla dun, päls eller andra djurdelar.

6. Gå nedanför rumpan.

7. Vara slitstark.

Dessa kriterier hade jag inte kunnat drömma om skulle vara så förbannat svåra att uppfylla, speciellt inte i en affär som Naturkompaniet, men ack vad fel jag hade. För det första hade dom bara en modell som ens uppfyllde temperaturkravet och dessutom inte såg ut att vara designad av Michelin-gubben själv. För det andra fanns denna modell nästan uteslutande kvar i kulörerna svart och brunt, med undantag för en dassigt blå variant i storlek XL. Besviken traskade jag hemåt, men har nu hittat något på internet istället som tycks intressant.

Länk

En jacka helt i min smak. Enkel, lång, snygg, djurvänlig och varm, till ett helt okej pris. :)

8 månader lång Arktisk vinter kan vara räddad!

/M

Visste du att fiskarna i vissa vattendrag byter kön och förlorar fortplantningsförmågan på grund av att vi äter p-piller? Visste du att många unga människor idag har koncentrations- och inlärningssvårigheter för att våra föräldrar omedvetet exponerades för en massa kemikalier innan vi var födda? Visste du det?

Det visste inte jag heller.

Här om dagen blev jag tipsad om dokumentären "Underkastelsen" av Stefan Jarl. Den handlar om alla kemikalier och gifter vi fått i oss sedan 70-talet någon gång och hur vi således fortsätter att förgifta både fiskarna i vattnet och barnen i våra magar. En bra, tankeväckande och sevärd film av skaparen till "Dom kallar oss mods". Se den! :)

/M

När jag flyttade till Göteborg för 1,5 år sedan möttes jag av något som dittills varit tämligen obekant för mig, nämligen tiggande människor. Fattiga människor, med skylt runt halsen, enbenta, kvinnor liggande på marken, dragspelare på spårvagnen, unga människor med pappmuggar från pressbyrån sittande utanför varje mataffär. Detta var något som skrämde mig och som jag aldrig lyckats vänja mig vid. Till en början tyckte jag att det var så jobbigt att jag undvek platser som Brunnsparken och Järntorget, där jag visste att det förekom mest tiggeri. Detta blev ju snabbt ohållbart och jag började hitta på olika strategier för att inte dö av dåligt samvete och skuldkänslor när jag stötte på dessa männsikor. Liksom de flesta andra svenssons i stan började jag praktisera taktiken "undvika och ignorera". Låtsas om att problemet inte finns, så finns det inte. Det kanske fungerade ibland, men trots allt så var samvetet hela tiden där och rev mig i tamarna när jag skyggt vände bort blicken från en gammal gumma med utsträckta händer.

Jag började snart jobba på ett café och där träffade jag två fina arbetskollegor som brukade ta med kaffe till Faktum-gubben på centralen. Jag tyckte att det verkade vara ett bra sätt att göra någon glad och samtidigt lätta på samvetet lite, så jag tog efter traditionen och började ta med kaffe och bulle till gubben när det var jag som hade stängnings-passet. I början kändes det bra, men allt eftersom den gubben blev mer och mer "bortskämd" så nekade jag fortfarande ett stort antal andra människor varje dag, som kanske till och med behövde bullen mer än vad han gjorde. Så jag började ta med så mycket överbliven mat jag kunde bära, gick runt på stan och delade ut till luffare och tiggare. Det gick så långt att jag ett tag inte stod ut med att slänga någonting som en behövande människa skulle kunna äta istället.

Detta blev till slut också outhärdligt, för ju mer jag gav, destå mer fanns att ge. Jag bar alltid runt på en känsla av otillräcklighet, att jag borde göra mer. Men på samma gång växte även en ilska inom mig, gentemot samhället och alla andra som bara gick förbi utan att bry sig. Jag höll på att förvandlas till en fördömande skenhelig bitch, som till slut gjorde dessa handlingar av själviskt syfte, för att lindra mitt egna dåliga samvete. Detta märkte jag speciellt när jag en dag blev stannad av en kvinna på Drottningtorget. Hon ville först ha pengar till sina barn-i-hemlandet-som-inte-hade-något-att-äta, men jag ville inte ge henne pengar så då ville hon ha mat. Jag sa okej och vi gick till Pressbyrån. Där ville hon ha godis, men jag sa nej och köpte en baguette och en flaska vatten. Hon fick maten, gav mig en likgiltig blick och försvann sedan utan ett ord. Jag stod mållös och besviken kvar utanför Pressbyrån och funderade över vad som just hände. Vad hade jag förväntat mig? En överlycklig moder med välnärda barn, en kram, medalj och ett tal på en välgörenhetsgala? Någon gång efter detta slutade jag successivt att dela ut mat på stan, då jag insåg att jag tappat mitt fokus.

Vad gör jag nu för tiden? Som tur är bor jag inte kvar i storstan längre, men när jag väl är där och hälsar på så kör jag nu mera med lite mindre radikala metoder. Ler artigt, skakar på huvudet om jag inte har något att ge. Har jag pengar och lust så ger jag, har jag inte lust så kanske jag står över. Det viktigaste känns ändå att inte ignorera och bortse från broblemet, utan att faktiskt försöka se människor som männsikor även om dom saknar ben eller ligger i böneställning på marken mitt på torget. Deras situation är fruktansvärd, men man kan inte ensam rädda världen. Om alla i samhället brydde sig lite till mans så skulle det också bli lättare för alla att leva i det här samhället. :)

Någon annan som har synpunkter på detta?

/M