Polarräven boar mitt i Pyramidens centrum. När en flock med vilda turister invaderar staden smiter den snabbt undan och gömmer sig under Lenins beskyddande vingar. Longyearbyens grå och bruna, karga svepning fläckas av gröna fläckar med prunkande mossa och utanför vårt sovrumsfönster står två renar och girigt tuggar i sig det sista gräset innan vintern. En promenad över glaciären, vars bortsmältning sakta börjar avta i väntan på nya krafter till att sakta byggas upp igen om några månader. Vädret skiftar från strålande sol och tio plusgrader till bitande kalla vindar och nysnö på fjälltopparna över ett tidsspann av två minuter. Sommaren på Svalbard närmar sig sitt slut tillsammans med en av de för mig sämsta veckorna på väldigt, väldigt länge.

Trots allt har det skett en del bra grejer. Några fjällturer, en tatuering, en brevröst till Sveriges riksdagsval och några timmar av fint väder, men när det varje dag sker en positiv sak och tio negativa så är jag inte människa nog att hålla humöret uppe. Den senaste veckan har varje morgon varit en psykisk kamp mot inbillade krämpor och fantasier om att ringa till jobbet och sjukanmäla, alternativt säga upp mig. Lotte har varit förbannad på allt, jag har varit förbannad på allt och när man är två förbannade följeslagare som lever sida vid sida dygnet runt så är det inte lätt att bryta sig ut ur the never ending circle of bitterhet. Kärleken kommer och lämnar lika ofta som jag öppnar kylskåpet och för varje gång faller insikten sakta på plats framför mig, en liten bit i taget, att mannen i mina drömmar kanske inte bor i Longyearbyen, trots allt. Fick mig ju en tatuering iallafall, mot några hundra norska och en flaska Svalbardcognac, vars logga från och med nu kommer pryda min vänsterarm till den dag jag går i graven.

I natt sov jag tretton timmar, för det enda jag just nu vill är att denna vecka ska ta slut så fort som möjligt, så jag gör nog samma sak i natt.

Välkommen kära, älskade måndagen den 4:e augusti 2014. Jag har längtat så!

/M

En gång för cirka 10 år sedan levde ett änglabarn på jordens mörka rund vid namn Malin. Hon hade blå ögon och ulligt, mjukt hår i blonda lockar till axlarna. En dag bestämde sig Malin för att sluta vara en blond krulltott och färgade håret brunt. Sedan svart. Sedan rött. Sedan brunt igen, sedan henna-orange. Och vid någon tidpunkt för tre år sedan kände hon att hon måste ta steget längre, bort från sitt gamla ulliga jag och började dreada sina lockar. Sedan färgade hon det mörkt igen. Så fick hon sin ideal-look, som en blek häxa med svart svinto hängandes i långa korvar kring sin skrangliga gestalt. Hon var lycklig.

Men så för några veckor sedan skedde någonting. Jag vet inte vad, men jag funderar på om Malin nådde ett stadie i livet då hon bara ville bli sig själv igen. Så hon bestämde sig för att göra sig av med den mörka kulören och återgå till sin naturliga hårfärg. Sagt och gjort. Hon började med att provbleka de mörkaste dreadsen och fann att det kändes bra. Så hon gick och köpte två paket med Super Blonde avfärgningsmedel och satte igång processen. Hon började med underhåret och så långt var allt väl. Men när tiden var kommen att preparera den andra flaskan med avfärgningsmedel råkade hon tappa ut en tredjedel på badrumsgolvet. Malin tänkte "fuck it", skrapade upp det som gick att rädda och fortsatte med sitt bestyr. Efter några timmar noterade hon dock att det inte riktigt blekte så jämnt i håret som hon hade tänkt och började fippla med förpackningarna för att ta reda på vad problemet skulle kunna tänkas vara. Så fann hon en tub med blekcreme i den ena förpackningen. "Fan också" tänkte Malin när hon insåg att hon glömt att tillsätta en av tre ingredienser i den sista färgflaskan som i detta ögonblick redan frätte och pyrde bland hennes stackars misshandlade dreadlocks. Men då hon inte fann på något annat råd tog hon helt sonika den återstående cremetuben och fördelade den så gott det gick i håret. Sedan väntade hon i någon timma till, kliade sig i hårbotten med kladdiga plastfingrar och efter ytterligare en god stund tyckte hon att det var dags att tvätta ur håret. Så tvättade Malin sitt stora hår i fyrtiotre minuter och såg sig sedan i spegeln.

Hon såg så dum ut att hon var tvungen att skratta och gråta på samma gång och kände sig precis som många andra brudar måste gjort i högstadiet när de försökte få det eftertraktade, hollywood-blonda burret, men bara kom så långt som till fyra nyanser av orange. Så med vitfläckiga hårrötter och gula, röda och bruna dreadlocks sitter nu Malin på sitt rum en lördagskväll och vägrar gå ut. Sensmoralen i denna historia är: Gör inte samma misstag som när du var fjorton då du passerat tjugo. Det är bara för dumt. 

Malins hår före den ödesdigra dagen:

Malins hår efter första provblekningen:

Malins hår NU:

Gud..

/M

Tiden rinner mig ur händerna utan att jag hinner märka det. Timmarna flyger förbi som fåglar och blir till dagar som blir till veckor som snart blir till åtta månader sedan jag för första gången satte min fot på den lilla flygplatsen i Longyearbyen. Jag har hunnit uppleva så mycket här, men ändå ingenting i jämförelse med vad som finns kvar att se av denna outgrundliga plats på jorden. Det börjar sakta gå upp för mig varför så många blir kvar här år efter år efter år. 

      Longyearbyen är en bubbla. En bubbla i ett oändligt landskap där äventyret och farorna lurar bakom varje fjälltopp. När helst vi får lust är det bara att fly, till naturen och spänningen, för att sedan krypa tillbaka in i den säkra lilla bubblan när vi fått nog. Här behöver vi inte bry oss om någonting. Det finns ingen fattigdom, ingen misär, sjuka eller ålderdom, för när livets mörkaste kapitel gör sig påminda, är Svalbard snabb med att göra sig av med bördan. Då får man åka hem, dit man kom ifrån och hoppas på att få dö någon annan stans. 

      Här är så långt från resten av världen. Det är så lätt att glömma, att inte höra av sig, inte se på nyheterna, så svårt att bry sig när hela ens tillvaro kretsar kring sängen, jobbet, puben, fjället och ett hundratal individer. Ibland läser jag nyheterna på internet, men tappar intresset efter fem minuter då jag inser att det inte spelar någon roll hur mycket eller lite jag vet om omvärlden. För nästa gång jag loggar in på gp så kommer jag ändå läsa om samma krig, samma skit, samma idioter och lidande som jag gjorde första gången jag någonsin lärde mig läsa. 

      Det är så enkelt att leva här. Det är så enkelt att det ibland känns otäckt. För jag undrar, hur ska man kunna utvecklas till en bättre människa när man lever i en by där ingen bryr sig om något annat än att tjäna och förvalta sina egna pengar? Där folk skenheligt inbillar sig att de är i ett med Moder jord samtidigt som de går runt i sälskinns-stövlar och dunjackor med rävpälskrage med motivationen att det är okej här för att det är kallt på vintern?

      Den kärleksrelation som med rasande takt vuxit fram mellan mig och den här sjuka platsen är både fantastisk och destruktiv, stark och explosiv och jag vet inte hur jag ska kunna bryta mig loss. Bubblan som är så underbar att leva i har ett bäst före-datum. Den krymper mer och mer för varje dag som går och om jag inte tar mig här ifrån i tid så kommer jag sakta att kvävas tills jag blir ingenting. Har redan börjat planera min flykt, men än så länge är jag för feg för att ta steget, att säga upp mig, lämna mina nyfunna vänner, släppa taget om den trygga och bekväma tillvaro som så välkomnande har infunnit sig i mitt annars så impulsiva och ryckiga liv. 

      En dag kommer jag vakna upp och känna att det är dags. Och då åker jag.

      Men det blir inte idag.

/M

Foto: Peter Burman

Det är med tunga steg jag går av Malmö m/s på Longyearbyens kaj. Vänder mig ständigt om i hopp om att någon ska ropa mitt namn, be mig att komma tillbaka, surra fast mig vid rodret och ta mig med tillbaka ut i oändligheten, till äventyren. Men ingen ropar på mig, för mirakel är något som bara finns i sagorna. Så med värkande mage och sorgen pressande i halsen cyklar jag i sakta takt längs vägen som leder mig till den by jag de senaste månaderna börjat kalla för mitt hem. Nu vet jag inte längre vad jag ska kalla det, för den här veckan blev mitt hem en liten träbåt med tretton hytter i det stora, vilda ishavet. 

/M

Resan lider mot sitt slut och det känns både skönt och jävligt på samma gång. Jag älskar det här livet; friheten, naturen, arbetet, människorna.

Jag vill inte att det ska vara slut än, men imorgon blir det så. Då väntar det normala på mig hemma i Longyearbyen och just nu känns det inte särskilt lockande..

/M

Idag har jag satt i zodiakbåtarna, ankrat och lättat ankar, sett en dålig film, sett en lavin, spelat uno och blivit Svarta Malin- havets fasa. Känner mig som en riktig sjöman!

/M

Den svenska nationaldagen har jag aldrig firat, förrän idag. Förmiddagen var fantastisk! Passagerarna var ute med zodiakbåtarna, solen strålade, havet var helt stilla så crewet slog ihjäl några timmar på däck i solen. Jag badar nästan aldrig, även om det är tjugo grader "varmt" i vattnet så finner jag sällan något nöje i att plaska runt, men befinner man sig på ishavet så måste man passa på, tänkte jag, och hoppade i två gånger. 

Resten av dagen har jag ägnat åt att filma allt som sker på båten, svabbat däck med Thomas, lärt mig att göra maskinkontroll, spanat på isbjörn, solat, pysslat runt med Ville, fettat "ankarstyret" eller vad det heter och lärt mig servettvikningar. 

På eftermiddagen och kvällen har det varit en jäkla sjö. Skeppet har gungat i sidled så att man knappt kunnat gå utan att fara in i väggen, saker har flugit huller om buller, stolarna har ramlat omkull, glasen och besticken har fått ligga i soffan istället för på bordet, potatiskastrullen har farit åt helvete i köket och Uffe har kastat sig efter flygande pizzor, det har kort sagt varit kaos. Men jäklar vad kul det har varit med lite action! Hur jag och Anna lyckats servera gästerna maten utan att plantera den i ansiktet på dem är för mig ett mysterium. 

Jag vill inte mönstra av på måndag, jag vill stanna kvar här, på denna sjuka plats. Men plikten kallar..

/M

Det här jobbet är helt och hållet fantastiskt! Jag får seriöst betalt för att vara ombord på världens mysigaste lilla lyxkryssare, stå på däck och lapa sol och glo på jordens vackraste natur hela dagarna. Städar lite, får isbjörnarna serverade, hjälper gubbarna med diverse skojiga saker, sitter på bryggan och snackar skit, kokar kaffe, tömmer och fyller diskmaskinen, åker på valrossexpedition och bara njuter av tillvaron. Vilket jobb! Jag kan nog inte riktigt förstå vad jag får vara med om just nu.

Ikväll när jag sa godnatt till Uffe:

U- Nu ska jag berätta en godnattsaga som kapten brukar berätta för mig.

M- Okej, så trevligt!

U- Vet du vilket som är världens dyraste skinn?

M- Öh, naeeej?

U- GORILLFITTESKINN!!! Höhöhö!

Har lärt mig så mycket matnyttigt här på Malmö.

/M

Foto: Peter Burman

Foto: Peter Burman