Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av livets stora sandlåda. Låter tankarna och timmarna passera, med blicken vilande på allt som pågår runt omkring mig, ur stånd att röra mig varken bakåt eller framåt. Jag har varit här förut, jag vet hur det är. Att längta. Med den ena foten i Boracay och den andra i Kuala Lumpur, pissar jag bredbent på Longyearbyen och allt jag har just nu. Kvävda skrik av frustration, fast i det vakuum i tid och rum som skiljer mina händer från hans. Jag borde känna mig galen, men det gör jag inte. Bara säker. 

Can't even move anymore. Not write, not meet. Just think. I've become a machine and like a machine I go to work, smile as I'm taught and go home. Eat, sleep, wake up. Repeat. Like a handicapped child, I'm stuck in the middle of this huge playground of life. Let the thaughts and hours pass by, with the gaze resting upon everything that's going on around me, incapable to move neither back or forth. But I've been here before, I know what it's like. To long. With one foot in Boracay and one in Kuala Lumpur, I'm peeing on Longyearbyen and everything I have right now. Muffled screams, stuck in this vacuum in time and space that keeps my hands away from his. I should feel crazy, but I don't. Just safe. 

/M

Foto: Stan Honda 

Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara inte haft lust att berätta. 

Trettiofem dagar av mitt liv försvann i ett ögonblick av ljummet hav, hysteriska bussresor, tandlösa leenden och galande tuppar. Kvar står jag, med bultande hjärta, finniga kinder och hungrigare än någonsin. Där, i samma ögonblick försvann också min kamera, så i tre månader har jag varje dag gått igenom varje bild i minnets arkiv, sorterat, granskat, vridit och vänt på varje detalj ifrån de veckorna. Livrädd för att glömma. Oförmögen att sätta något i pränt. Men hjärnan börjar svida, ögonen klia och något bubblar över i min mage. Det måste ut. Jag exploderar! Liksom solens längtande strålar bakom en svullen, mörkblå måne. 

/M