Kan inte sova om nätterna.

Kroppen bara ligger och vrider sig, fram och tillbaka, över på ena sidan, på andra, vågrätt och lodrätt. Tar mig för pannan, räknar får, räknar andetag, räknar till hundra. Kryper ihop till en boll och rullar runt runt i sängen. Sträcker ut mig. Slappnar av, spänner, spottar i kudden, glor i väggen, målar naglarna, läser, dricker te, lägger mig. Börjar om igen. 

Skyller på ljuset. På en sol som aldrig går ned. Skyller på grannens hund, på fåglarna som häckar utanför fönstret. Skyller på vinden som skakar i glasrutan, skyller på kylan och värmen. Att det aldrig är lagom. Men de som får skulden; djuren, naturen och vädret, är de enda oskyldiga i sammanhanget.

Det är ilskan som håller mig vaken om nätterna.

Kroppen kämpar utan framgång med knutna nävar och hårt hopknipna ögon medans hjärnan härjar fritt i alla gamla arkiv. Den granskar noggrannt preskiberade oförrätter, plundrar i gömda mappar, sorterar bland orättvisor och skriver nya manus, med alternativa, bättre utgångar. Envisas med att gå igenom samma scenarion gång på gång. Om och om och om igen, tills jag nästan tror på de nya sluten. Som det borde ha slutat i verkligheten.

Jag sitter på spårvagnen i Göteborg. Staden är ny, människorna är nya och på sätt och vis är kulturen det också. Någon stans på spårvagnen kliver en tiggare ombord. Jag sitter i en annan vagn så jag ser honom inte, men blir ändå varslad då chauffören tar till orda i högtalarna. Påbörjar ett långt föredrag om att tiggarna är kriminella, frivilliga lyckosökare som man absolut inte ska sponsra med några pengar, oavsett om det handlar om några futtiga enkronor. Jag banar väg genom vagnen, fram till chaufförens bås och genom hålen i den transparenta plastdörren skäller jag ut honom efter noter för hans inhummana och vidriga beteende. Vid nästa stopp sliter jag upp dörren, tar hans plånbok, sparkar ut honom från vagnen och ger alla kontanter till tiggaren.

Jag sitter på tågstationen hemma i Kristinehamn och väntar på tåget som ska ta mig till framtiden. I samma väntsal sitter en tjej i min ålder och pillar på mobilen och ett par i femtioårsåldern uppehåller sig i närheten. Alla tre parter sitter så långt ifrån varandra som vi kan, just för att vi kan. En tatuerad pundare på rullskridskor kommer dundrande in i salen med vreden bubblande ur den andfådda strupen. Han rullar fram till tjejen och innan jag riktigt reagerat har han hunnit kalla henne allt fult man kan tänka sig, slagit henne i ansiktet och hotat med att bränna hennes ägodelar. Jag ser mig om efter någon som kan hjälpa mig, men det medelålders paret är plötsligt spårlöst borta. Så jag tar min handväska, som av en ren tillfällighet är packad med tegelsten och går fram till mannen. Jag skriker åt honom att han aldrig mer ska slå en kvinna och sedan svingar jag handväskan i tinningen på honom. Tjejen bara gråter. Strax där efter kommer mannen i femtioårsåldern ut från toaletten, där han uppenbarligen suttit och gömt sig sedan pundaren rullade in i rummet. Han säger till mig "du ska va' gla' att du inte har en sån gôbbe hämma ru". Jag svarar "ja, men jag är fan ännu mer glad för att jag inte har en feg mask till gubbe där hemma som gömmer sig på toaletten så fort det hettar till. Du borde skämmas." Sedan svingar jag min handväska mot honom också.

Öppnar ögonen. SLUTA TÄNK! Blundar, tar tio djupa andetag, tänder lampan. Släcker. Slår med händerna i madrassen, vänder på kudden, vickar på tårna, byter sida, byter strumpor, dricker vatten, lyssnar på musik, blir kissnödig, går på toa, borstar tänderna igen. Bara fem timmar kvar. Lägger mig, hostar, kliar, vänder mig om, snyter mig, tänder, släcker, tänder, släcker, tänder...

Somnar till slut av ren utmattning.

Det är orättvisorna som plågar mig, och känslan av att jag aldrig har gjort tillräckligt för att stoppa dem. Folk säger åt mig att inte tänka så mycket, bry mig mindre, ha lite distans. Spara mitt dåliga samvete och njuta av det lyckliga liv som tilldelats mig, som berövats så många andra. Nätter som denna önskar jag att jag kunde. Men det går inte.

För om man bara en gång fått sina ögon öppnade på riktigt, så kan man aldrig mer stänga dem. Oavsett hur hårt man än kniper.

/M

Rudi Schmertz i Marocko

Liksom många andra berättelser, börjar även denna med en kortfattad och lättsam väderprognos: Det var en kall och jävlig vinterdag i februari.

Rudi hade missat bussen och tvingats gå hela två kvarter i full snöstorm på nya stilettklackar för att nå porten på Gravgatan 21. Med mycket möda pulsade han över den ännu ej plogade gårdsplanen, slet med ett tjut upp porten och kastade sig in med den violetta fuskpälskappan fladdrande kring sin gestalt. Han snyftade av vrede i trappuppgången och ringde sin bästis Pillan. Pillan svarade med skränig röst i andra änden av luren. Med mobiltelefonen i högsta hugg skrek Rudi förfärat i högtalaren; Pillan, vi måste flyga söderut! Nu! Sedan lade han på och gick raskt uppför nio trappor för att packa sina väskor.

Senare samma kväll satt de två väninnorna på flyget till Marocko. Sista minuten. Nothing inclusive. Allting var perfekt organiserat för att gå åt skogen. Rudi fick sitta i mitten av planet, med gott om benutrymme och ett litet bord att lägga sin fruktpåse på, medans stackars Pillan var för tjock, så hon fick sitta ensam längst fram, i ett specialsäte. Dessutom, så luktade det kiss ifrån cockpiten.

På flygplatsen i Marrakech stod Armen och smekte sin mustasch. Han hade just förlorat sin fru till dödsriket och var nu i full sjå att hitta sig en ny som kunde stryka hans kalsonger. På fritiden slavade han på flygplatsen med att frakta bagage till och från planen. Ack, tänk om han kunde hitta en svensk kvinna med stora bröst, som på tv. Armen stod och drömde sig bort och märkte inte att ett flygplan just hade gått ned på den landningsbana som han stod och väntade på. Men det var ingen fara, för Armen hade gått balettkurser på senare år så när planet kom rusande mot honom, med endast några få meter kvar till kollision, gjorde han bara en enkel baklängespiruett och var så utom räckhåll för planets väldiga metallkropp. Men olyckan hade på senare år fått för vana att besöka Armen titt som tätt och inte ens nu på jobbet hade den vett att hålla sig borta. Så när Armen i sin eufori stod och nöjde sig åt sina akrobatiska färdigheter, öppnades plötsligt flygplanets dörr och ut fälldes ombordstigningsbryggan, så hastigt att Armen ej hann reagera.

Nu låg han mosad under ståltrappan. Några minuter flög förbi som små nakna tanter på molntussar runt Armens arma skalle. Men så skingrades tanterna och ett fult ansikte dök upp i synfältet och bröt illusionen. Det var ett plufsigt, rödmosigt ansikte, med vidöppna porer, kraftigt målade läppar och ögonlock. Från det permanentade håret rann rikliga svettpärlor som lämnade bleka snigelspår efter sig på de brunpudrade kinderna. De fylliga läpparna formade ord som Armen inte kunde förstå, ty han var så upptagen med att störa sig på det läppstift som råkat på vift runtom kvinnans mun. Han fick en sådan sugande lust att ta sitt tunna pekfinger och torka bort överflödet men hejdade sig mitt i infallet då ett nytt ansikte uppenbarade sig över den plufsiga damens axel. Ett välpudrat, strålande anlete med välmarkerade kindben, stora, tindrande ögon och glansiga, plutande läppar.

Kära nån, hur är det fatt? Frågade Rudi med sensuell röst. Armen fick inte fram ett ljud, ty han var som förlamad av attraktion. Det var då enna kleningen karl! Utbrast Pillan på djupt ingrodd skånska. Hon hade börjat tröttna på den vekliga mannen, räckte så Armen sin grova hand och drog upp honom från asfalten. Nu går vi, Rudi! Den starka Pillan grabbade parets sju resväskor och började kånka iväg från flygplatsen. Rudi gav Armen en sista blinkning och hoppade sedan efter på smala ben.

Det var en varm dag i Marrakech, som vanligt. Åsnornas skri dränktes i trafikens öronbedövande buller. Kamelerna brummade, fåglarna skrek och människor, huller om buller på gatorna utgjorde ett sorl på en nivå så att alla löpte risk att få tinnitus. Mitt i allt tumult stod Armen. En stackars änkling på trettioåtta år. Övergiven av världen, förlorad i kärlekens pulserande blodådra. Det var han som alltid satt kvar när alla damer lämnat baren. Det var han som alltid blev vald sist i fotbollen på rasterna. Det var han som alltid blev kvar. Nu var han lämnad igen, av den vackraste varelse han någonsin mött. Ack, tänk att ha en fru som Rudi Schmertz!

Pillan och Rudi kånkade sina väskor längs gatan i jakt på ett billigt lyxhotell. Efter tre timmars sökande och kvällen var på intågande började de förlora hoppet och Pillan var svettig och hungrig. Så såg de två väninnorna en blinkande neonskylt med texten “Yummy yummy”. Åh, det där må va ett lyxigt hak! Utbrast Pillan och slet med sig väskor och väninna in på vad hon trodde var en resturang.

En stickig rökdimma slog emot dem så fort de öppnade dörren. I den av belysningen rödfärgade rökdimman stod nu Rudi och Pillan och såg sig förvånat omkring. Det var då en konstig resturang, tänkte Pillan medan hon lämnade in väskorna i garderoben. Rudi tog sig en liten sväng runt i lokalen för att känna på atmosfären och förundrade sig ständigt över att alla kvinnor var så lättklädda. I den samlingen kände han sig närmast som en eskimå. Plötsligt dök en arg man upp och började skrika med ilsken ton på arabiska. Samtidigt infångade han Pillan och passade på att fräsa lite saliv i Rudis ansikte. Mannen var muskig i ansiktet och bar en lång, zebramönstrad rock och ulliga tofflor. Han fortsatte sina besvärjelser samtidigt som han föste väninnorna framför sig och knuffade in dem i ett litet, avsides beläget rum. De förstod ingenting. Rummet var dunkelt, svettigt och luktade skit. De hann knappt reflektera över sin situation förrän zebramannen kom in igen och skrek och började hytta mot dem. På samma gång började hög musik att pulsera från lokalen utanför och mannen knuffade ut Rudi och Pillan genom en annan dörr. Pillan råkade i kaoset  snubbla över Rudi som i sin tur tappade balansen och de båda föll handlöst framstupa till golvet med ett brak.

Världen snurrade och yran i Rudis huvud blandades samman med blinkande ljus och hjärtkramande basgångar. Upp med er, klantskallar! Ni förstör ju hela showen! Väste en kvinna på knackig engelska och drog upp Rudi från golvet. Pillan låg kvar och krälade tills tre stora karlar kommit ur den chock som uppstått då väninnorna drösat ut ur logen och dundrat in på scenen. De hjälpte henne upp och återvände sedan till publiken. Det började sakta gå upp för Pillan och Rudi var de befann sig. I taket blinkade lampor i olika färger, runtomkring stod fem lättklädda kvinnor och glodde med vidöppna ögon, framför dem skådades en stor publik bestående av mestadels män i olika åldrar och mitt i kalabaliken tornades en lång, glänsande stång upp ur golvet. Det var alltså ingen lyxresturang de hamnat på.

Armen hade haft dem i sikte hela dagen; en tjock kvinna i till synes allt för små kläder och en långbent skönhet med mörka, vajande lockar. Armen drevs av en djurisk instinkt att fånga in den vackra kvinnan och göra henne till sin fru. Fylld av bubblande lycka fnittrade han till vid tanken, gned sina händer och smög runt hörnet, precis i rätt tid för att få se sin blivande fru smita in med sin tjocka väninna på stadens mest välbesökta strippklubb. Den blinkande neonskylten stack i Armens ögon och han slogs av en våg av blandade känslor. Han var arg, äcklad och chockad. En ärbar man kunde ju inte gifta sig med en strippa! Hans framtid var förstörd. Men just i detta fruktansvärda ögonblick smög sig snart en liten upphetsning över honom, tillsammans med en stor, ofrånkomlig nyfikenhet. Han svalde sin stolthet, rätade på ryggen och öppnade målmedvetet klubbens entrédörr.

När han kommit in möttes han snart av nya chockerande syner. De två kvinnorna vinglade stelt runt på scenen och upprörda karlar i publiken kastade hopskrynklade papperstussar på dem. De ordinarie stripporna hade klivit av scenen och nu stod Rudi och Pillan själva där, utblottade och utskämda inför hela Marrakech. Rudi fick en papperstuss i ögat och började gråta så Pillan fick försöka trösta henne. Publiken var nu riktigt förargade över strippornas värdelösa insats och stod upp, pekade, hyttade med nävarna och skrek på arabiska.

Så bestämde sig Pillan för att försöka ta tag i sin något pressade situation. Kom igen nu snygging! Ropade hon åt Rudi och började på samma gång röra sina breda höfter i takt till musiken. Karlarna i publiken lugnade sig något och förväntansfulla höll de andan vid tanken på vad som kunde komma. Rudi stod stel på scenkanten och sneglade osäkert på sin kompanjon som nu började komma igång på riktigt. Pillan drog upp mungiporna så mycket hon kunde och blottade en exemplarisk tandrad och de bulliga kinderna var så upptryckta att de nästan dolde ögonen. Hon fick sig tillkastad en lång, ullig fjäderboa och så var showen igång. Pillan drog sjalen ur sitt krulliga hår och med självsäker min slängde hon med det åt alla håll så att det sedan böljade som en sensuell man runt det runda ansiktet. Publiken jublade vilket gav henne självförtroendet att fortsätta sin dans. Och som hon dansade! Pillan shakade sina milkshakes, rullade sina bildäck och vattnade sina blommor och hon var så sexig att Rudi kände sig som en fet fläck på Pillans glasögon. Han var tvungen att göra något han också! Så Rudi såg sig om efter hjälpmedel att skapa en riktig show som kunde slå Pillans. Så såg han den; stången. Han spottade sig i händerna, rättade till trosorna och började dansa. Han svankade och skakade sin lilla tjärt för publiken. Han svassade runt stången, hängde sig upp och ned, ned och upp, ut och in. Det var en föreställning utan dess like och Pillan lät sig inte besergras, utan lade hela tiden i en högre växel. Plagg efter plagg åkte av och publiken var helt vild av lycka. De två väninnorna trodde att de klarat sig ur sin knipa tills Pillan började dra ned sin tighta kjol. Karlarna applåderade och jublade och Rudi antog utmaningen utan att tänka sig för. Han drog också ned sin kjol och allt hade kanske gått bra, om det inte varit för en liten, maskulin detalj som råkat på vift utanför Rudis välarmerade trosor. Tjingeling!

Det blev knäpptyst i lokalen och Armen vände sig om för att spy i en blomkruka. Så började ett upprört sorl och mummlande att gro bland åskådarna och snart eskalerade det i ett öronbedövande buller och oväsen som larmade ut ända på gatan. Som tur var så fann sig Rudi och Pillan ganska snart. Spring! Röt Pillan och de två låtsasstripporna lämnade scenen på två sekunder. De rusade in i logen och insåg att det inte fanns någon väg ut. Det fanns bara en dörr till scenen och en ut i salongen. Vad ska vi göra?! Snyftade Rudi förfärat och ringde sin mormor. Vänta, manade Pillan och såg sig om i det lilla rummet. Så började dörrarna skaka när de arga männen försökte ta sig in till transvestiten och hans tjocka vän. Läget var helt klart kritiskt. De skulle antagligen inom fem minuter vara infångade och hängda i varsitt snöre till underhållning för hela staden om de inte funnit en lösning snart. Så upptäckte Pillan två hagelgevär som av en ren tillfällighet stod lutade mot väggen.

Armen var utom sig av förtvivlan. Tänk att hans blivande fru hade visat sig vara en man! Illamåendet i hans mage pulserade i takt med minnesbilden av sin älskades ena pungkula. Han vände sig om för att kräkas i blomkrukan igen. När han matat färdigt fikusplantan med dagens frukost, rätade han upp kroppen, stödjande händerna på höfterna och såg med tårade ögon på folkmassan som vilda av vansinne försökte ta sig in i logen där hans brud var instängd. Han knäppte händerna, blundade och bad en bön men av bröts strax av ett brak. Folk tystnade och i dörrhålet stod hans vackra transevestit och den tjocka kvinnan, bredbenta på den utsparkade dörren och siktade med var sitt gevär mot åskådarna. De började skrika på främmande språk och hotade med sina gevär. Så banade de sin väg genom folkmassan med sikte på entrédörren. Armen drabbades av ett infall att stoppa sin blivande fru från att försvinna. Det gjorde trots allt inte så mycket att hon var man i trosorna så länge hon såg ut som en kvinna offentligt. Så han började ropa på Rudi och kastade sig fram som en galning mellan de något skraja karlarna.

Rudi och Pillan var i sitt esse. Äntligen hade de makt att bestämma över dessa mansgrisar. Nu kunde inget stoppa dem från att åka hem från den här skitstaden. Så hörde de en högljudd röst gorma i hopen. Rösten kom närmare och närmare och helt plötsligt for den vekliga mannen från flygplatsen på Rudi från sidan. Mannen försökte slå ned Rudi men hann inte så mycket mer förrän Pillan höjde sitt vapen och blåste skallen av honom. Åh, vilken röra det blev! Blodet sprutade åt alla håll och stänkte ned folk och fä och Pillans glasögon blev rödprickiga. Nu var det så dags att lämna klubben. Rudi och Pillan utnyttjade chocken som utlöstes av skottet och började springa mot utgången innan alla hunnit förstå vad som hänt. När de kommit ut på gatan började folk reagera på de blodiga kvinnorna och snart hade männen från klubben vaknat till liv och av detta utlöstes en vild jakt på de bedrägliga stripporna genom stadens gränder. Pillan och Rudi sprang så fort deras små ben kunde presetera men snart var Pillan svimfärdig av ansträngning och de båda förstod att slutet var nära.

Men ibland är turen på ens egen sida för precis när de rundade en frisörsalong så hörde de ett surrande ljud och en helikopter uppenbarade sig över hustaken. Håll ut flickor! Mormor är här! Vrålade en gäll röst ur en megafon och en tjugo meter lång repstege kastades ned från helikoptern. Åh, mormor! Snyftade Rudi och fick en sådan adrenalinkick att han tog Pillans hand och brann iväg i rasande fart. Helikoptern hade stannat i luften för att vänta in dem. Pillan grep tag i repstegen och mormor lyfte samtidigt som Rudi kastade sig efter och fick tag i Pillans hand, precis när armén av arga män skulle kasta sig över honom. Så steg de mot himlen och de två väninnorna kände sig oövervinnerliga där de hängde, hand i hand över Afrikas sköna land. Nedanför stod gubbarna och surade, och på en molntuss i himlen satt Armen med sin döda fru och smekte sin mustasch. 

/M

"Våghalsiga skridskoåkare i nyfrusna skärgårdsvikar. Snöklädda björkar längs Skaraborgsvägens allé. På torget strosar frusna polismän omkring, slöa och mätta efter julens ledighet, och väntar på avlösning. Kyliga vinterbrisar drar in från Gästhamnen och smeker a-lagarnas spritkyssta kinder. I sina egna barr på farstubroarna, ligger förvissnade granlik och kvider i kapp på tjugondag knut. 

      Det är en liten stad att bo i. Men inte för liten. Här finns Maxi och Lindex, Inter Sport och Hemtex. Här finns Ejes konditori och parfymeri och ålderdomshem och gymnasium och skomakeri. Här jobbar man på dagen och man sover på natten. På vardagar händer ingenting och på fredagar dricker man öl på stadens enda pub. Här är man tvåbarnsmamma och lönetagare och smågrinig och pensionssparare och hemmavan och trevlig, och man är alltid likadan. Och den som inte är det är det oftast något fel på.

      Och granarna slängs ut på tjugondag knut."

/M