Gårdagskvällen var fin. Den spenderades från början till slut på en liten pub som heter Karlsberger, eller "Kb" vanligtvis. Kb är litet och fullpackat med dunderfulla gubbar, det är mörkt, trångt och högljutt, och jag har avskytt det. Fram tills nu. De senaste veckorna har jag plötsligt börjat uppskatta den intima atmosfären, gruvarbetarnas galna blickar från tavlorna på väggen och dregglet som sipprar ur fyllonas mungipor. Har haft flera trevliga kvällar med många nya möten, både med bekanta longyear-bor och obekanta turister.

Det som ofta slår mig när jag pratar med någon ny här uppe, är hur annorlunda man introducerar nya bekantaskaper i Longyearbyen kontra hemma. När jag börjar prata med någon ny person hemma lyder oftast de första fraserna i stil med, "hur känner ni varandra?", "har du varit här förut?" eller "har du jobbat här länge?", beroende på situation så klart. Men här, i en liten by dit folk kommer från överallt, av olika anledningar, oftast för att jobba, startar de allra flesta första konversationer konsekvent med "var jobbar du?", "hur länge har du bott här?, "varför kom du hit?" och slutligen "hur länge ska du stanna?" Att fråga vad folk jobbar med är i Longyearbyen högst relevant, för här är det i princip din fulla identitet. Du stannar inte i andras minnen som ett namn, utan som "hon på Kroa" eller "han som jobbar i Svea och är gift med hon på Lokalstyret". Har du dock svarat "i tre månader" på den sista frågan under dina första möten så blir du troligtvis inte ihågkommen alls.

"Varför kom du hit?" frågar man mest varandra av nyfikenhet, eller för att vara artig, men hur länge man bott och hur länge man ska stanna; dessa frågor ställs med mycket intresse och allvar, ty ditt svar står i direkt anslutning till om samtalet ska fortsätta eller förkastas. En person som bott här i minst ett år och bevittnat hur fantastiska vänner och bekanta dykt upp och flyttat in och ut som på löpande band, är föga intresserad av att knyta några närmare band med någon som "ändå snart ska flytta". Detta upplever jag själv, väldigt ofta. Jag har snart bott i Longyearbyen i ett år, men i några ögon är jag fortfarande inte värd att lägga någon energi på. Samtidigt har jag bott här tillräckligt länge för att själv ha skaffat mig starka känslor för människor som flyttat ifrån mig, så när någon säger till mig att "jag flyttar om två månader", så vet jag att vi antagligen inte kommer umgås på mitt initiativ.

På tal om "varför kom du hit?", så har jag ikväll börjat sortera lite bland mina gamla blogginlägg och funnit dokument från när jag satt hemma i Kristinehamn utan jobb och precis fått veta att jag fått arbete på Svalbard. Så här skrev jag den 23:e oktober för exakt ett år sedan.

"Jag har i några veckor nu letat jobb som en besatt. Har inte haft så mycket tanke på vad jag skulle vilja jobba med, det enda jag vetat var att jag ville komma iväg någon annan stans och helst tjäna mycket pengar, så då var det ju ganska relevant att söka sig till grannlandet Norge. Jag har sökt till flygplatser, skidorter, lager, restauranger, bananfabriker, you name it!

En dag förra veckan så fick jag ett mejl från en avsändare som jag inte kände igen med minsta hjärncell. Avsändaren skrev dock att hon tyckte att jag verkade vara den personen som de sökte till sitt företag. Jag hade inte en susning om vad det var för jobb så jag googlade företaget och läste mig till att det var ett café som låg "i" Svalbard i Norge. Jag blev glad att någon hade nappat men hade aldrig någonsin hört talas om detta Svalbard så jag googlade ju det också så klart.

Av min sökning fick jag reda på att Svalbard är en norsk ögrupp som ligger mitt uti Arktiska havet, vars befolkning består av fler isbjörnar än människor, där solen aldrig går upp på vintern och aldrig ner på sommaren, skatten endast ligger på 18% och man måste bära vapen om man ska gå hundra meter från byn. Det kunde inte låta mer sjukt i mina öron och jag bestämde mig för att detta var det jobb jag skulle ha. Efter några dagars mejlkontakt med chefen bestämde hon sig tillslut för att ge jobbet till mig och här är jag nu; överlycklig, chockad och livrädd.

Jag har ingen aning om vad detta egentligen innebär, vet inte hur länge jag blir borta eller om jag ens kommer överleva, men en sak vet jag; jag kommer ha så SJUKT bra bloggmaterial! Längtar redan efter att få skriva om när jag "i morse blev jagad av en valross runt utedasset och precis kom undan med livet i behåll". Får nog fixa en egen "svalbard-kategori" vad det lider. Men tills dess ska jag koncentrera mig på att införskaffa varma kläder, lära mig överlevnadshandboken utantill och införskaffa skjutvapen."

/M

 

Anna

10 november 2014 18:01

Hej! Jag är jättesugen på att åka till Svalbard, och undrar om du skulle kunna tänka dig ge några tips på vart man lättast kan få jobb osv? Isåfall är min mail odeldodel@hotmail.com. Skulle verkligen uppskatta det, gillar verkligen din blogg för övrigt!!

mittordminkropp

10 november 2014 19:58

Hallajs! Googla radisson hotel longyearbyen, svalbard hotell, svalbar, karlsberger pub, kroa och coop svalbardbutikken, snöscooterutleiet. hmmm.. det är väl "enklast" i de serviceyrkena tror jag. :) dålig säsong nu men till våren blir det nog lättare att få jobb. :) hör av dej igen om du undrar nåt. lycka till så länge!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...