mitt ord min kropp

Senaste inläggen

Av mittordminkropp - 18 april 2015 01:19


gg  

Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig går ned. Epiduosalvan brinner i varenda por över mitt ansikte och driver mig sakta in i vansinnet. Nu för tiden sover jag med fingervantar. Inte för att det är kallt, utan för att inte klösa sönder mina kinder när jag sover. Acne-debut vid tjugotre års ålder, vem hade väl trott det? I övrigt har jag inget liv att berätta om längre. Tar på mig så mycket jobb som möjligt. Inte för att jag älskar att jobba, utan mest för att jag ändå inte har lust till att göra någonting annat. Nu har jag bott i Longyearbyen i fyrahundraåttionio dagar, och börjar faktiskt bli ganska less. Nu känner jag mig nöjd, behöver inte mer arktiska äventyr med båtar och björnar och scootrar och snö och jävelskap. Dessutom har de flesta av mina vänner flyttat ifrån mig och Lotte åker till Oslo om bara några dagar. Maj kommer nog bli en seg månad. Våren har faktiskt börjat komma nu, även till Svalbard. Det är lite mindre snö och lite mindre kallt. Igår regnade det faktiskt för första gången sedan hedenhös, vaknade upp till måsarnas skrik för bara några dagar sedan och idag såg jag till och med två fåglar. Kan inte påstå att jag överväldigats av några värre vårkänslor än, men de kanske kommer lagom till midsommar. Nej, vänta. Jag kommer ju inte vara här på midsommar, glömde nästan det för en sekund. Lagom tills den dag vartenda fjäll färgas brunt och hela byn luktar kloak så tar jag mitt pick och pack och flyttar härifrån. Den tionde juni för att vara exakt. Då åker jag hem till K-town, packar om och packar ned och försäkrar pappa ännu en gång om att "jag snart ska skaffa en lägenhet och ta med mig alla grejer" som belamrar deras källare, innan jag en vecka senare åker till Stockholm och sätter mig på flyget till Kuala Lumpur. Fy.Fan.Vad.Nice Nu ska jag äntligen göra allt det jag alltid velat göra. Ge mig ut ensam i världen, vara wild and crazy, volontära, långvandra i djungeln, klättra i berg, bli kär, gå på festival. Tror inte jag har några spärrar längre, ingenting känns för långt bort, för främmande eller skrämmande. När jag ramlade över den gränsen vet jag inte, men är glad för att jag gjort det. Nu är allting möjligt. Ska bara sitta och sucka klart på mitt rum i Longyearbyen i någon månad till först. Har haft mejlkontakt med en kvinna som heter Shyam denna vecka. Hon driver ett non-profit hostel i utkanten av KL och det är nu bestämt att jag ska bo där och hjälpa henne med hennes projekt i Augusti. Så spännande! Återkommer till det en annan dag. Nu ska jag försöka sova igen.


Work hard, live less!


/M

ANNONS
Av mittordminkropp - 30 mars 2015 14:59

5  

Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av livets stora sandlåda. Låter tankarna och timmarna passera, med blicken vilande på allt som pågår runt omkring mig, ur stånd att röra mig varken bakåt eller framåt. Jag har varit här förut, jag vet hur det är. Att längta. Med den ena foten i Boracay och den andra i Kuala Lumpur, pissar jag bredbent på Longyearbyen och allt jag har just nu. Kvävda skrik av frustration, fast i det vakuum i tid och rum som skiljer mina händer från hans. Jag borde känna mig galen, men det gör jag inte. Bara säker. 

 

Can't even move anymore. Not write, not meet. Just think. I've become a machine and like a machine I go to work, smile as I'm taught and go home. Eat, sleep, wake up. Repeat. Like a handicapped child, I'm stuck in the middle of this huge playground of life. Let the thaughts and hours pass by, with the gaze resting upon everything that's going on around me, incapable to move neither back or forth. But I've been here before, I know what it's like. To long. With one foot in Boracay and one in Kuala Lumpur, I'm peeing on Longyearbyen and everything I have right now. Muffled screams, stuck in this vacuum in time and space that keeps my hands away from his. I should feel crazy, but I don't. Just safe. 


/M

ANNONS
Av mittordminkropp - 30 mars 2015 14:06

 

Foto: Stan Honda 

 

 

Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara inte haft lust att berätta. 

Trettiofem dagar av mitt liv försvann i ett ögonblick av ljummet hav, hysteriska bussresor, tandlösa leenden och galande tuppar. Kvar står jag, med bultande hjärta, finniga kinder och hungrigare än någonsin. Där, i samma ögonblick försvann också min kamera, så i tre månader har jag varje dag gått igenom varje bild i minnets arkiv, sorterat, granskat, vridit och vänt på varje detalj ifrån de veckorna. Livrädd för att glömma. Oförmögen att sätta något i pränt. Men hjärnan börjar svida, ögonen klia och något bubblar över i min mage. Det måste ut. Jag exploderar! Liksom solens längtande strålar bakom en svullen, mörkblå måne. 

 

/M

Av mittordminkropp - 31 december 2014 19:08

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i fönstret ovanför vårt åt en sjätte idiot nere på gatan. WHAT IS WRONG WITH PEOPLE??!! Klockan nio vinglar vi nedför världens brantaste trappa, säger Hejdå till vår pårökta "hotellreceptionist" och går ut på Amsterdams gator för att träffa toves holländska vän Marit. Hela dagen följer vi efter Marit som två lamm, villiga till vad som helst så länge vi får äta och kissa in emellan. Dagen går väl mest i väntans tecken för vi ska med planet till Peking på kvällen. Marit lyckas fantastiskt bra med att slå ihjäl tiden åt oss, med rundturer, fotoutställning,  kaffe och bibliotekbesök. Får svar på frågan angående lokalbefolkningens gräsvanor. Det är tydligen så att majoriteten av haschmarknaden kretsar runt turister, vilka också utgör cirka hundra procent av de som står och bolmar inne i centrum. Vi undviker medvetet red Light district eftersom vi vet hur upprörda vi kommer bli. Kommande flygresor går bra. Bättre än förväntat. Spenderar sex timmar på flygplatsen i Peking, tar en liten promenad och slappar så gott det går. Förundras över hur strikt säkerhet dem har på flygplatsen. Går igenom security efter security, blir visiterad och granskad flera gånger om, men alla är oväntat trevliga. Reagerar också på att så många kvinnor jobbar som säkerhetsvakter. Det är bra tycker jag och Kina växer i mina ögon. Hit vill jag resa någon gång. På flygplatsen ninoy aqino i Manila träffar vi ett gäng som alla ska till Kambodja av olika anledningar.  Vi sitter och pratar och sover tillsammans timma ut och timma in. Sedan tar vi farväl och jag och tove går på flyget till cebu. Sista flyget på ett tag nu, YES!

/M

Av mittordminkropp - 28 december 2014 23:52

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid gaten som alla andra världsresenärer. Efter många panikrusningar och hjärtattacker kom vi ändå fram till Amsterdam, en stad som jag synar med väldigt blandade känslor. Centrum är otroligt fint med sina kanaler,gamla stenhus och små sidogator, majalukten vänjer man sig vid, men prostitutionen och den allmänna kvinnosynen gör mig rent förbannad. Höll på att gå in i en stolpe när mina ögon fastnade på en servitris i rödglittriga hipstertrosor och nätstrumpor. Jag och tove svor några förbannelser över det patriarkala systemet (tacka vet jag att vi bor i Sverige) och så gick vi vidare i vår jakt på hotellet. Kom till ett torg där det stod en stor, blinkande skylt med text i stil med "varning! Försäljning av skadligt kokain har upptäckts i detta område." hittade till slut hotellet. Ett hål i väggen och världens längsta,brantaste, mest svindlande trappa välkomnade oss. Lukten av gräs slår oss även på "hotellreceptionistens" lilla kontor där han verkar göra allt, från att ta betalt (helst i Cash) och kopiera pass till att förbereda vår frukost. Förstår inte hur samhället kan gå runt om alla är höga hela tiden. Imorgon ska vi träffa toves kompis som är uppvuxen här så då kanske vi får svar på våra frågor.

/M


Av mittordminkropp - 28 december 2014 23:40

Sitter äntligen på buss 888 till Stockholm och känner hur nervositeten och stressen sakta lägger sig i min dåliga mage och övergår i upprymdhet och fnittrande glädje. Den första utmaningen på min två dygn långa resa är avklarad- att stoppa ned alla viktiga och oviktiga prylar i en backpackerryggsäck och släpa den, min bleka röv och vibrerande nerver hela vägen till busstationen och dessutom få med mig hela paketet ombord utan att glömma eller ta fel på något klockslag. YES! Bara x-antal in - och utcheckningar, flightbyten, kriminella knarkare på Amsterdams farliga gator och galna kineser i Peking att bemästra innan jag sitter och svettas i min falska trygghet på ett potthett hotellrum i Manila. Medans busschauffören aka Hitler domderar och styr med påstigande passagerare i Örebro, sitter jag bakåtlutad i mitt säte och skrattar frustande åt en bok jag beställt till mig själv och låtit farmor ge mig i julklapp. The very small (obviously) book of the Philippines- an englishman's view of what should be paradise av Graham Michael Barton. " En fet, ful och bitter medelålders engelsmans sarkastiska skildring av den filippinska kulturen" hade också varit en passande titel. Med mycket skepticism och humor återger denne man sin upplevelse av att flytta från regniga, gråa, inrutade England till galna, skräpiga, heta Filippinerna. Det är även mycket självkritik och allting berättat med en underliggande värme och kärlek till öarna och folket. Om någon ska resa till Filippinerna borde hen läsa denna bok, ty det är en skön kontrast till youtubes faktadokumentärer och reseguidernas förhärligade paradisskildringar. Är så spänd på att se vad som väntar i slutet av denna resa. Från Nordpolen till solen! 

/M 

Av mittordminkropp - 27 december 2014 22:54

Det var en sjukt vacker dag. Solen kastade smattrande gnistor över de vita vintervägarna, en promenad med syster på den förisade sjön och lilla kusinen lär sig att gå på golvet hemma hos farmor i Lungsund. Ryggsäcken är packad, biljetterna utskrivna och de blåslagna smalbenen barberade. Tarmarna för krig med varandra i magen, hjärnan snurrar runt i mitt kranium och de finniga kinderna skriker efter sol. Om några timmar börjar nästa äventyr och förhoppningsvis kommer jag att ha något att skriva om de kommande veckorna. Ni hör av mig snart igen. 

/M

       

Av mittordminkropp - 23 november 2014 19:41

Käre gode Gud,

ikväll har jag sett de mest utsatta, jagade, fördrivna och plågade varelserna i hela stora världshavet. Jag såg ett tv-program, men det var på danska så jag förstod inte allt vad som sades, men bilder säger ju mer än tusen ord. På tv-skärmen blinkade scen efter scen förbi, med hundratusen i panik skrikande sardiner, simmande för sina liv i trettiofem kilometer långa fiskstim. Glittrande fjällkroppar som rotlöst forslas av golfströmmen från ställe till ställe, ständigt lynchade, slaktade, lemlästade och bortjagade av större och starkare kreatur. Attackerade och omringade av fåglar, sälar, delfiner, valar, människor och hajar var de än befinner sig. Det finns ingenstans att söka skydd, för överallt är fienden redan på plats.

Jag tänkte, Gud, att det måste kännas så oerhört orättvist för sardinerna, att just de skulle födas till halva världens basfoder. Så jag tänkte, Gud, att jag skulle be dig i sardinernas namn, att sträcka ned ditt magiska pekfinger och stoppa denna fruktansvärda förföljelse och sardinslakt.

Och, så tänkte jag be dig Gud, att snälla, snälla, låt mig inte bli en sardin i mitt nästa liv!


Amen. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se