När jag flyttade till Göteborg för 1,5 år sedan möttes jag av något som dittills varit tämligen obekant för mig, nämligen tiggande människor. Fattiga människor, med skylt runt halsen, enbenta, kvinnor liggande på marken, dragspelare på spårvagnen, unga människor med pappmuggar från pressbyrån sittande utanför varje mataffär. Detta var något som skrämde mig och som jag aldrig lyckats vänja mig vid. Till en början tyckte jag att det var så jobbigt att jag undvek platser som Brunnsparken och Järntorget, där jag visste att det förekom mest tiggeri. Detta blev ju snabbt ohållbart och jag började hitta på olika strategier för att inte dö av dåligt samvete och skuldkänslor när jag stötte på dessa männsikor. Liksom de flesta andra svenssons i stan började jag praktisera taktiken "undvika och ignorera". Låtsas om att problemet inte finns, så finns det inte. Det kanske fungerade ibland, men trots allt så var samvetet hela tiden där och rev mig i tamarna när jag skyggt vände bort blicken från en gammal gumma med utsträckta händer.

Jag började snart jobba på ett café och där träffade jag två fina arbetskollegor som brukade ta med kaffe till Faktum-gubben på centralen. Jag tyckte att det verkade vara ett bra sätt att göra någon glad och samtidigt lätta på samvetet lite, så jag tog efter traditionen och började ta med kaffe och bulle till gubben när det var jag som hade stängnings-passet. I början kändes det bra, men allt eftersom den gubben blev mer och mer "bortskämd" så nekade jag fortfarande ett stort antal andra människor varje dag, som kanske till och med behövde bullen mer än vad han gjorde. Så jag började ta med så mycket överbliven mat jag kunde bära, gick runt på stan och delade ut till luffare och tiggare. Det gick så långt att jag ett tag inte stod ut med att slänga någonting som en behövande människa skulle kunna äta istället.

Detta blev till slut också outhärdligt, för ju mer jag gav, destå mer fanns att ge. Jag bar alltid runt på en känsla av otillräcklighet, att jag borde göra mer. Men på samma gång växte även en ilska inom mig, gentemot samhället och alla andra som bara gick förbi utan att bry sig. Jag höll på att förvandlas till en fördömande skenhelig bitch, som till slut gjorde dessa handlingar av själviskt syfte, för att lindra mitt egna dåliga samvete. Detta märkte jag speciellt när jag en dag blev stannad av en kvinna på Drottningtorget. Hon ville först ha pengar till sina barn-i-hemlandet-som-inte-hade-något-att-äta, men jag ville inte ge henne pengar så då ville hon ha mat. Jag sa okej och vi gick till Pressbyrån. Där ville hon ha godis, men jag sa nej och köpte en baguette och en flaska vatten. Hon fick maten, gav mig en likgiltig blick och försvann sedan utan ett ord. Jag stod mållös och besviken kvar utanför Pressbyrån och funderade över vad som just hände. Vad hade jag förväntat mig? En överlycklig moder med välnärda barn, en kram, medalj och ett tal på en välgörenhetsgala? Någon gång efter detta slutade jag successivt att dela ut mat på stan, då jag insåg att jag tappat mitt fokus.

Vad gör jag nu för tiden? Som tur är bor jag inte kvar i storstan längre, men när jag väl är där och hälsar på så kör jag nu mera med lite mindre radikala metoder. Ler artigt, skakar på huvudet om jag inte har något att ge. Har jag pengar och lust så ger jag, har jag inte lust så kanske jag står över. Det viktigaste känns ändå att inte ignorera och bortse från broblemet, utan att faktiskt försöka se människor som männsikor även om dom saknar ben eller ligger i böneställning på marken mitt på torget. Deras situation är fruktansvärd, men man kan inte ensam rädda världen. Om alla i samhället brydde sig lite till mans så skulle det också bli lättare för alla att leva i det här samhället. :)

Någon annan som har synpunkter på detta?

/M

Detta är ett så sjukt bra klipp! Förutom att det har ett bra budskap så är några av ungarna så jävla roliga. :D Först trodde jag att det var någon idiotisk anti-gay-propaganda, men det visade sig snarare vara tvärt om. Fint!

Klippet hittar ni här.

Som kan förstås av min hyperaktivitet här på bloggen så är jag just nu JÄVLIGT arbetslös. Att vara arbetslös har jag märkt är inte bara en dans på rosor, det är faktiskt förbannat tråkigt också!

Positiva saker är ju att jag plötsligt har så mycket tid att spendera på roliga grejer, som att skriva på bloggen, vara upprörd över något, lyssna på radiodokumentärer, se dåliga filmer, läsa, sitta uppe hela natten och sova till 12. Det som är tråkigt däremot är att dagarna bara försvinner, rastlösheten och känslan av att vara värdelös infinner sig allt oftare, jag äter mer än vanligt och går oftast inte ut förrän framåt eftermiddagen då det dåliga samvetet gör sig påminnt eller någon vän äntligen blir tillgänglig.

Nu kan jag verkligen förstå att folk blir deprimerade och får dålig självkänsla av att gå utan jobb, för det är verkligen skit. Men skillnaden mellan mig och många andra är dock att jag inte varit arbetslös mer än några månader och att jag vet att jag har ett jobb inom en snar framtid. Men ändå håller jag stundvis på att bli knäpp av min tillvaro, så jag kan bara föreställa mig hur människor känner sig som går sysslolösa i flera år!

Och just av denna anledningen, att jag är så jäkla arbetslös, så har jag knåpat ihop en liten pepp-video som jag tillägnar alla därute som är lite ledsna precis som jag. Men ni får passa på att njuta så länge det varar, för snart är jag inte längre arbetslös! Tjoho!

Enyoj! :)

/M

Har vi pratat om fenomenet ensam svensk på promenad? Nej? Då gör vi det nu!

Detta fenomen förekommer i högsta grad i miljöer där man förväntar sig vara ensam, som till exempel i skogen eller en mindre trafikerad väg sent på kvällen. Man kanske är på väg hem, är ute med hunden eller kanske bara unnar sig en liten hurtig power-walk. Vad än syftet kan tänkas vara, så är dessa typer av situationer extremt riskabla för den skygge svensken. När som helst kan nämligen något oväntat inträffa, något som bryter lugnet och kanske tvingar svensken att utmana sina sociala färdigheter. Det kan dyka upp en annan människa!

Scenario:

Du är ute på din månatliga power walk för att lindra ditt dåliga samvete sedan gårdagens pizza med polarna. Du har stoppat lurarna i öronen för att på bästa sätt avskärma dig från alla tänkbara hot utifrån och pinnar på i god takt längs ditt gamla vanliga promenadstråk. Du har just kommit in i ett behagligt tempo och tankarna börjar just samlas i ett förenligt lugn, när det som inte får inträffa inträffar.

Ungefär 20 meter framåt dyker en annan människa upp runt kröken och är på väg i samma power walk-tempo, rakt emot dig. Du känner hur dina muskler börjar spänna sig, din puls ökar, svetten börjar rinna och med flackande blick söker du desperat efter en avstickande stig eller annan angränsande flyktväg. Du finner ingen, men fortsätter i samma tempo för att inte ge ett osäkert intryck och börjar febrilt gå igenom olika försvarsmetoder i huvudet. Du skulle kunna ”tappa vanten” precis när ni ska mötas eller ”vara tvungen att ringa ett viktigt samtal” eller ”kolla mejlen i mobilen”. Ingen av dessa metoder känns helt trovärdig så du bestämmer dig för att spela helt oberörd och passera din motståndare på ett tvärsäkert och nonchalant sätt för att hen inte ska förstå hur rädd du är.

Bara 10 meter kvar nu. Du ökar takten för att kunna röra armarna på ett naturligt sätt och försöker hitta en bekväm punkt att fixera blicken på. Det slutar troligtvis med att du bestämmer dig för att titta 90 grader till vänster, rakt in i skogen eller 180 grader rakt ner i marken. Oavsett vad så är det bra, då du slipper se den du möter och kan således låtsas att hen inte existerar och situationen förefaller iallafall mindre outhärdlig. Du höjer volymen på din spelare och passerar den mötande utan en blick, ett ord eller en min.

När ni gått förbi varandra och hunnit cirka 20 meter börjar du slappna av, bedömer att det är riskfritt att titta bakåt för att se om människan tittar bakåt. Det gör hen inte, du pustar ut och tackar Gud för att du kom undan med livet i behåll.

Känner du igen dig?

Troligtvis gör du det. Och om inte så kan du skratta dig lycklig. Detta är iallafall något som händer mig väldigt ofta och jag måste på något sätt tro att det även händer andra. Det är så fascinerande och vad som är mer fascinerande är att jag också höll på så här, fram till en dag då jag totalruttnade på mig själv och mitt löjliga beteende och aktivt började jobba med det här. Nu mera när jag möter folk i skogen så hälsar jag nästan alltid. Detta har med tiden blivit till något av en sport, att se hur människor beter sig när dom möter mig. Vissa jag möter gör som jag själv; uppmärksammar mötande tidigt, tittar i ögonen, nickar, hälsar och går vidare. Andra  avvaktar eller byter väg. Det värsta är de som gör enligt scenariot och bara ignorerar, för då är det ju helt lönlöst att ens försöka. Då kan man inte göra annat än att skratta.

Att säga "hej" är så ENKELT och borde ju vara det mest grundläggande i vanlig uppfostran, att man hälsar eller i alla fall uppmärksammar människor man möter. Dessutom tycker jag att det är det mest bekväma sättet att möta främmande människor på. Att hälsa istället för att lägga en massa energi på att känna sig obekväm.

Så, nästa gång du möter en främmande människa i skogen; testa den enkla metoden istället för den jobbiga. Det kommer göra promenaden lite trevligare.

/M