Visste du att fiskarna i vissa vattendrag byter kön och förlorar fortplantningsförmågan på grund av att vi äter p-piller? Visste du att många unga människor idag har koncentrations- och inlärningssvårigheter för att våra föräldrar omedvetet exponerades för en massa kemikalier innan vi var födda? Visste du det?

Det visste inte jag heller.

Här om dagen blev jag tipsad om dokumentären "Underkastelsen" av Stefan Jarl. Den handlar om alla kemikalier och gifter vi fått i oss sedan 70-talet någon gång och hur vi således fortsätter att förgifta både fiskarna i vattnet och barnen i våra magar. En bra, tankeväckande och sevärd film av skaparen till "Dom kallar oss mods". Se den! :)

/M

När jag flyttade till Göteborg för 1,5 år sedan möttes jag av något som dittills varit tämligen obekant för mig, nämligen tiggande människor. Fattiga människor, med skylt runt halsen, enbenta, kvinnor liggande på marken, dragspelare på spårvagnen, unga människor med pappmuggar från pressbyrån sittande utanför varje mataffär. Detta var något som skrämde mig och som jag aldrig lyckats vänja mig vid. Till en början tyckte jag att det var så jobbigt att jag undvek platser som Brunnsparken och Järntorget, där jag visste att det förekom mest tiggeri. Detta blev ju snabbt ohållbart och jag började hitta på olika strategier för att inte dö av dåligt samvete och skuldkänslor när jag stötte på dessa männsikor. Liksom de flesta andra svenssons i stan började jag praktisera taktiken "undvika och ignorera". Låtsas om att problemet inte finns, så finns det inte. Det kanske fungerade ibland, men trots allt så var samvetet hela tiden där och rev mig i tamarna när jag skyggt vände bort blicken från en gammal gumma med utsträckta händer.

Jag började snart jobba på ett café och där träffade jag två fina arbetskollegor som brukade ta med kaffe till Faktum-gubben på centralen. Jag tyckte att det verkade vara ett bra sätt att göra någon glad och samtidigt lätta på samvetet lite, så jag tog efter traditionen och började ta med kaffe och bulle till gubben när det var jag som hade stängnings-passet. I början kändes det bra, men allt eftersom den gubben blev mer och mer "bortskämd" så nekade jag fortfarande ett stort antal andra människor varje dag, som kanske till och med behövde bullen mer än vad han gjorde. Så jag började ta med så mycket överbliven mat jag kunde bära, gick runt på stan och delade ut till luffare och tiggare. Det gick så långt att jag ett tag inte stod ut med att slänga någonting som en behövande människa skulle kunna äta istället.

Detta blev till slut också outhärdligt, för ju mer jag gav, destå mer fanns att ge. Jag bar alltid runt på en känsla av otillräcklighet, att jag borde göra mer. Men på samma gång växte även en ilska inom mig, gentemot samhället och alla andra som bara gick förbi utan att bry sig. Jag höll på att förvandlas till en fördömande skenhelig bitch, som till slut gjorde dessa handlingar av själviskt syfte, för att lindra mitt egna dåliga samvete. Detta märkte jag speciellt när jag en dag blev stannad av en kvinna på Drottningtorget. Hon ville först ha pengar till sina barn-i-hemlandet-som-inte-hade-något-att-äta, men jag ville inte ge henne pengar så då ville hon ha mat. Jag sa okej och vi gick till Pressbyrån. Där ville hon ha godis, men jag sa nej och köpte en baguette och en flaska vatten. Hon fick maten, gav mig en likgiltig blick och försvann sedan utan ett ord. Jag stod mållös och besviken kvar utanför Pressbyrån och funderade över vad som just hände. Vad hade jag förväntat mig? En överlycklig moder med välnärda barn, en kram, medalj och ett tal på en välgörenhetsgala? Någon gång efter detta slutade jag successivt att dela ut mat på stan, då jag insåg att jag tappat mitt fokus.

Vad gör jag nu för tiden? Som tur är bor jag inte kvar i storstan längre, men när jag väl är där och hälsar på så kör jag nu mera med lite mindre radikala metoder. Ler artigt, skakar på huvudet om jag inte har något att ge. Har jag pengar och lust så ger jag, har jag inte lust så kanske jag står över. Det viktigaste känns ändå att inte ignorera och bortse från broblemet, utan att faktiskt försöka se människor som männsikor även om dom saknar ben eller ligger i böneställning på marken mitt på torget. Deras situation är fruktansvärd, men man kan inte ensam rädda världen. Om alla i samhället brydde sig lite till mans så skulle det också bli lättare för alla att leva i det här samhället. :)

Någon annan som har synpunkter på detta?

/M

Detta är ett så sjukt bra klipp! Förutom att det har ett bra budskap så är några av ungarna så jävla roliga. :D Först trodde jag att det var någon idiotisk anti-gay-propaganda, men det visade sig snarare vara tvärt om. Fint!

Klippet hittar ni här.