När jag flyttade till Göteborg för 1,5 år sedan möttes jag av något som dittills varit tämligen obekant för mig, nämligen tiggande människor. Fattiga människor, med skylt runt halsen, enbenta, kvinnor liggande på marken, dragspelare på spårvagnen, unga människor med pappmuggar från pressbyrån sittande utanför varje mataffär. Detta var något som skrämde mig och som jag aldrig lyckats vänja mig vid. Till en början tyckte jag att det var så jobbigt att jag undvek platser som Brunnsparken och Järntorget, där jag visste att det förekom mest tiggeri. Detta blev ju snabbt ohållbart och jag började hitta på olika strategier för att inte dö av dåligt samvete och skuldkänslor när jag stötte på dessa männsikor. Liksom de flesta andra svenssons i stan började jag praktisera taktiken "undvika och ignorera". Låtsas om att problemet inte finns, så finns det inte. Det kanske fungerade ibland, men trots allt så var samvetet hela tiden där och rev mig i tamarna när jag skyggt vände bort blicken från en gammal gumma med utsträckta händer.

Jag började snart jobba på ett café och där träffade jag två fina arbetskollegor som brukade ta med kaffe till Faktum-gubben på centralen. Jag tyckte att det verkade vara ett bra sätt att göra någon glad och samtidigt lätta på samvetet lite, så jag tog efter traditionen och började ta med kaffe och bulle till gubben när det var jag som hade stängnings-passet. I början kändes det bra, men allt eftersom den gubben blev mer och mer "bortskämd" så nekade jag fortfarande ett stort antal andra människor varje dag, som kanske till och med behövde bullen mer än vad han gjorde. Så jag började ta med så mycket överbliven mat jag kunde bära, gick runt på stan och delade ut till luffare och tiggare. Det gick så långt att jag ett tag inte stod ut med att slänga någonting som en behövande människa skulle kunna äta istället.

Detta blev till slut också outhärdligt, för ju mer jag gav, destå mer fanns att ge. Jag bar alltid runt på en känsla av otillräcklighet, att jag borde göra mer. Men på samma gång växte även en ilska inom mig, gentemot samhället och alla andra som bara gick förbi utan att bry sig. Jag höll på att förvandlas till en fördömande skenhelig bitch, som till slut gjorde dessa handlingar av själviskt syfte, för att lindra mitt egna dåliga samvete. Detta märkte jag speciellt när jag en dag blev stannad av en kvinna på Drottningtorget. Hon ville först ha pengar till sina barn-i-hemlandet-som-inte-hade-något-att-äta, men jag ville inte ge henne pengar så då ville hon ha mat. Jag sa okej och vi gick till Pressbyrån. Där ville hon ha godis, men jag sa nej och köpte en baguette och en flaska vatten. Hon fick maten, gav mig en likgiltig blick och försvann sedan utan ett ord. Jag stod mållös och besviken kvar utanför Pressbyrån och funderade över vad som just hände. Vad hade jag förväntat mig? En överlycklig moder med välnärda barn, en kram, medalj och ett tal på en välgörenhetsgala? Någon gång efter detta slutade jag successivt att dela ut mat på stan, då jag insåg att jag tappat mitt fokus.

Vad gör jag nu för tiden? Som tur är bor jag inte kvar i storstan längre, men när jag väl är där och hälsar på så kör jag nu mera med lite mindre radikala metoder. Ler artigt, skakar på huvudet om jag inte har något att ge. Har jag pengar och lust så ger jag, har jag inte lust så kanske jag står över. Det viktigaste känns ändå att inte ignorera och bortse från broblemet, utan att faktiskt försöka se människor som männsikor även om dom saknar ben eller ligger i böneställning på marken mitt på torget. Deras situation är fruktansvärd, men man kan inte ensam rädda världen. Om alla i samhället brydde sig lite till mans så skulle det också bli lättare för alla att leva i det här samhället. :)

Någon annan som har synpunkter på detta?

/M

 

Stamp-E

5 november 2013 12:38

tack för ditt inlägg, det träffade mitt i prick...
ska jag vara rå så ska jag säga att jag avskyr tiggare.
Men det är efter att ha genomskådat massan, att det inte verkligen är något riktigt behov bakom tiggeriet...

dessutom så arbetar jag med försörjningsstöd inom socialtjänsten, och vet att inga människor behöver tigga, sverige är ett "fantastiskt" land, du kan till och med använda upp ditt bistånd och komma och ansöka om nöd och sen få pengar en gång till.....

men visst händer det att jag ger, men då ger jag till de aktiva narkomanerna, därför jag vet hur jobbig situationen är som aktiv narkoman, och att det är en stor fördel med att tigga istället för att stjäla...

ha en bra dag.

MVH Stamp-E

http://stamp-e.bloggplatsen.se

mittordminkropp

5 november 2013 13:02

Tack för kommentaren.

Jag är faktiskt helt säker på att det inte är så som du säger. Det sunda förnuftet säger självt att ingen människa föredrar att sitta ute och tigga från morgon till kväll om det finns alternativ. Många människor i vårt samhälle är brutalt diskriminerade och får helt enkelt inte den hjälp som detta "fantastiska land" säger sig erbjuda alla. Det finns även människor som utsätts för trafficing, dvs de tas hit i tron att de ska få tjäna pengar, men placeras ut i stan för att tigga åt sina hallickar. Av denna anledning är jag kluven när det gäller att ge just pengar, men att hata och förakta har aldrig varit och kommer aldrig bli en lösning på några problem. Att skänka en uppmuntrande blick eller köpa en korv kommer inte att rädda världen, men det medför att den blir trevligare att leva i för både mig, dig och alla andra.

Och om jag ska vara rå, så tycker jag att det är jävligt skrämmande att du jobbar inom socialtjänsten med den människosyn som du har.

 

Erika

5 november 2013 17:08

Jag vet två böcker du måste läsa! Verkligen måste läsa! Dem är hur bra som helst! Kraften med Rhonda Byrne och Hur du vinner vänner - Dale Carnegie , den finns även på engelska. Sjukt bra personlig utveckling. ;)

http://Erikamed.blogg.se

mittordminkropp

5 november 2013 21:14

Det ska jag kolla :) Tack för tipset!

 

Carro U

12 november 2013 15:12

Hej Malin!
Jag läste ditt inlägg och tyckte det var jätteintressant! :)
Så modigt av dig att göra dessa saker. Har själv dåligt samvete av dessa händelser som man passerar förbi på gatorna etc.
Jag skulle själv verkligen vilja göra något åt detta men man vet ju aldrig hur och då blir det tyvärr att man inte agerar.
Skulle vilja dela det här inlägget på facebook så att fler människor får en liten inblick i det och kanske även de börjar tänka om, får jag göra det?
Kram från din gamla estetkamrat, Caroline Utterström

mittordminkropp

12 november 2013 19:12

Hej Carro! Kul att du läst och tycker att det är intressant. :)
Jag vet precis vad du menar, jag slits också ständigt mellan samvetet och tryggheten, dvs att vända sig om och låtsas att det regnar. Jag tror att det är en helt naturlig del av det mänskliga psyket att avskärma sig och skydda sig från saker som är obehagligt, men det betyder inte att det är något som vi bara ska acceptera hos oss själva. Därför känner jag att det är viktigt att prata om såna saker, hur vi beter oss mot andra människor och hur vi reagerar när oväntade och otrevliga saker inträffar i vår omgivning eller drabbar någon på andra sidan gatan. :)
Det skulle vara jätteroligt om du ville dela på facebook, blir sjukt glad att du vill det! :D

Hoppas allt är bra med dig.
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...