Om det är något jag alltid har irriterat mig på i mitt ansikte så är det detta: Två stora blå-lila halvmånar under varje öga som alltid får mig att se ut som en halvdöd scream-figur även när jag är som piggast. Detta är något som de flesta människor dras med ibland, kanske framför allt när de har festat till tuppen gal eller på grund av osunt leverne under en längre tid. Mitt problem tycks dock vara genetiskt permanent och något jag kommer få stå ut med resten av livet. Självklart är detta ingen livshotande åkomma men likväl en estetisk detalj som gör att jag i princip aldrig visar mig utanför dörren utan att iallafall ha duttat lite concealer under ögonen. I vissa perioder kan jag inte ens gå runt hemma helt osminkad, vilket ju utifrån kan uppfattas som ett uttryck för en extremt ytlig och utseendefixerad fåfänga.

Självklart hör det till saken att jag tycker om att sminka mig, fixa och experimentera med olika produkter, men den verkliga anledningen till mitt ibland maniska beteende måste trots allt och tyvärr bottna sig i en halvtaskig självkänsla. Jag tror nog helt enkelt innerst inne att folk skulle tycka sämre om mig om de såg mig helt utan smink. Att dom skulle tänka "oj, vad hon ser trött och sliten ut. Henne borde man akta sig för". Detta är såklart en befängd tanke, eftersom att jag vet att jag personligen aldrig lägger märke till sådana detaljer som mina vänner ser som defekter hos sig själva och även om jag gjorde det så skulle jag inte kunna bry mig mindre. Och så här fungerar ju de allra flesta människor, men trots det så kan jag inte acceptera för mig själv att jag ser ut som jag gör. Detta leder så klart till en ond cirkel, i vilken jag stirrar mig blind på mina mörka ringar och liksom anorektikerns mage växer i spegeln, växer även mina ringar och till slut blir det outhärdligt att ens se sig själv i spegeln.

När jag väl testar att gå en promenad i mörkret helt utan smink, eller går på en tillställning med endast lite grann, så kan jag aldrig bete mig helt normalt. När jag tvingas ta ögonkontakt eller prata med någon i detta läge så känner jag mig obekväm lite och försöker dölja mina ögon genom att vrida på mig och titta bort, vilket så klart leder till att den jag pratar med tänker "vad konstigt hon beter sig. Mår hon bra?" Självklart påverkar detta beteende min utstrålning och de brister som jag annars hade avlett uppmärksamheten från med ett brett leende och en rak hållning blir genast lätta att se då hela min gestalt skriker "kolla på mig jag är inte perfekt!" Då kan man få frågor som "har du sovit dåligt? Du ser lite trött ut". Vid dessa tillfällen har självklart ingen menat att såra eller vara elak utan snarare tvärt om, men i denna känsliga situation blir en sådan kommentar för mig ett bevis på att jag faktiskt ser ut som ett vandrande lik trots att jag är pigg och den onda cirkeln sluts åter igen.

Anledningen till att jag skriver om detta är inte för att jag vill få några sympatier eller bekräftelse, utan helt simpelt för att jag tror att detta är ett väldigt vanligt problem bland unga människor och något som man borde veta att man inte är ensam om att känna. Jag har komplex för mina mörka ringar, en annan för sina finnar och en tredje för sina lår eller sneda tuttar, men oavsett vilka komplex vi har så är det oftast bara vi själva som tänker på det. Men hur man än försöker att acceptera så är det alltid lättare i slutändan att försöka hitta sätt att förändra eller att dölja det vi inte tycker om.

Senast fick jag idén att prova på ett knep som jag läst om på internet, ett knep som modeller tydligen använder när dom har festat lite hårt innan en plåtning; nämligen Xyloproct. Ni som någon gång haft hemorrojder vet nog vilken kräm jag pratar om. Det är en salva som man använder vid ändtarmsbesvär och den ska även ha blodkärlssammandragande effekter. Jag beställde denna "mirakelsalva" på nätet då jag var för feg för att köpa den på apoteket i Kristinehamn. 80 kronor kostade den och med brinnande entusiasm och en gnista hopp har jag i tre dagar masserat mina ögonlock med denna produkt. Det fungerar inte. Inte mer än att jag har blivit helt uttorkad och helt blek som en vampyr istället. Snacka om att se ut som ett lik nu!

Så nu vet vi det, det finns inte bot på alla våra problem. Och tur är väl det, för då får vi istället lära oss att leva med dem, vilket jag i slutändan tror är det allra bästa. Till sist så sitter trots allt de flesta estetiska "problemen" i våra huvuden och inte på den fysiska kroppen. Jag hoppas att jag en dag kommer växa upp och få en mer "mogen" syn på mig själv, men till dess kan jag bara fortsätta att leva med mina mörka ringar och i den mån jag kan försöka minska dem med frisk luft och lagom mycket sömn. Vilken kliché.

/M