Har vi pratat om fenomenet ensam svensk på promenad? Nej? Då gör vi det nu!

Detta fenomen förekommer i högsta grad i miljöer där man förväntar sig vara ensam, som till exempel i skogen eller en mindre trafikerad väg sent på kvällen. Man kanske är på väg hem, är ute med hunden eller kanske bara unnar sig en liten hurtig power-walk. Vad än syftet kan tänkas vara, så är dessa typer av situationer extremt riskabla för den skygge svensken. När som helst kan nämligen något oväntat inträffa, något som bryter lugnet och kanske tvingar svensken att utmana sina sociala färdigheter. Det kan dyka upp en annan människa!

Scenario:

Du är ute på din månatliga power walk för att lindra ditt dåliga samvete sedan gårdagens pizza med polarna. Du har stoppat lurarna i öronen för att på bästa sätt avskärma dig från alla tänkbara hot utifrån och pinnar på i god takt längs ditt gamla vanliga promenadstråk. Du har just kommit in i ett behagligt tempo och tankarna börjar just samlas i ett förenligt lugn, när det som inte får inträffa inträffar.

Ungefär 20 meter framåt dyker en annan människa upp runt kröken och är på väg i samma power walk-tempo, rakt emot dig. Du känner hur dina muskler börjar spänna sig, din puls ökar, svetten börjar rinna och med flackande blick söker du desperat efter en avstickande stig eller annan angränsande flyktväg. Du finner ingen, men fortsätter i samma tempo för att inte ge ett osäkert intryck och börjar febrilt gå igenom olika försvarsmetoder i huvudet. Du skulle kunna ”tappa vanten” precis när ni ska mötas eller ”vara tvungen att ringa ett viktigt samtal” eller ”kolla mejlen i mobilen”. Ingen av dessa metoder känns helt trovärdig så du bestämmer dig för att spela helt oberörd och passera din motståndare på ett tvärsäkert och nonchalant sätt för att hen inte ska förstå hur rädd du är.

Bara 10 meter kvar nu. Du ökar takten för att kunna röra armarna på ett naturligt sätt och försöker hitta en bekväm punkt att fixera blicken på. Det slutar troligtvis med att du bestämmer dig för att titta 90 grader till vänster, rakt in i skogen eller 180 grader rakt ner i marken. Oavsett vad så är det bra, då du slipper se den du möter och kan således låtsas att hen inte existerar och situationen förefaller iallafall mindre outhärdlig. Du höjer volymen på din spelare och passerar den mötande utan en blick, ett ord eller en min.

När ni gått förbi varandra och hunnit cirka 20 meter börjar du slappna av, bedömer att det är riskfritt att titta bakåt för att se om människan tittar bakåt. Det gör hen inte, du pustar ut och tackar Gud för att du kom undan med livet i behåll.

Känner du igen dig?

Troligtvis gör du det. Och om inte så kan du skratta dig lycklig. Detta är iallafall något som händer mig väldigt ofta och jag måste på något sätt tro att det även händer andra. Det är så fascinerande och vad som är mer fascinerande är att jag också höll på så här, fram till en dag då jag totalruttnade på mig själv och mitt löjliga beteende och aktivt började jobba med det här. Nu mera när jag möter folk i skogen så hälsar jag nästan alltid. Detta har med tiden blivit till något av en sport, att se hur människor beter sig när dom möter mig. Vissa jag möter gör som jag själv; uppmärksammar mötande tidigt, tittar i ögonen, nickar, hälsar och går vidare. Andra  avvaktar eller byter väg. Det värsta är de som gör enligt scenariot och bara ignorerar, för då är det ju helt lönlöst att ens försöka. Då kan man inte göra annat än att skratta.

Att säga "hej" är så ENKELT och borde ju vara det mest grundläggande i vanlig uppfostran, att man hälsar eller i alla fall uppmärksammar människor man möter. Dessutom tycker jag att det är det mest bekväma sättet att möta främmande människor på. Att hälsa istället för att lägga en massa energi på att känna sig obekväm.

Så, nästa gång du möter en främmande människa i skogen; testa den enkla metoden istället för den jobbiga. Det kommer göra promenaden lite trevligare.

/M

 

Annie

1 november 2013 16:40

Vilket bra inlägg. så klockrent ;-)
Jag går ofta på powerwalks och jag hälsar alltid ( 9 fall av 10 ..)på den jag möter. Jag kan nästan bli provocerad av människor som tittar ner i marken, då hälsar jag i ren protest haha ;-)
Håller med, ett Hej är ju så enkelt att säga ;-) det är min åsikt:-)

http://cupcakes-ochannat.bloggplatsen.se

mittordminkropp

1 november 2013 17:52

Tack! Roligt att folk kan relatera till det. :)
Jag har många gånger tänkt att jag borde protest-hälsa på människor som totalignorerar, men där har jag på något sätt en spärr. Fast visst vore det roligt att se hur människan skulle reagera om man gjorde det. :D Ibland händer det ju också att jag hälsar på någon som bara tittar utan att hälsa tillbaka. Då funderar jag varför. Har kommit fram till att det nog oftast beror på att personen är så oberedd på att jag ska säga något, att den inte hinner svara innan ögonblicket är över. :) Spännande är det hur som helst!

 

Sara - En blogg om psykisk ohälsa

1 november 2013 16:52

Haha, hög igenkänningsfaktor på det där måste jag säga!

http://saramodigh.bloggplatsen.se

mittordminkropp

1 november 2013 17:48

Jag tror att det är många som känner igen sig :) Och det är ju först när man börjar tänka på det själv som man kan börja ändra på sig, om man vill så klart. Det är ju som sagt mycket roligare att vara den som möter folk med ett leende än den som tittar ner i marken! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...