Rudi Schmertz i Marocko

Liksom många andra berättelser, börjar även denna med en kortfattad och lättsam väderprognos: Det var en kall och jävlig vinterdag i februari.

Rudi hade missat bussen och tvingats gå hela två kvarter i full snöstorm på nya stilettklackar för att nå porten på Gravgatan 21. Med mycket möda pulsade han över den ännu ej plogade gårdsplanen, slet med ett tjut upp porten och kastade sig in med den violetta fuskpälskappan fladdrande kring sin gestalt. Han snyftade av vrede i trappuppgången och ringde sin bästis Pillan. Pillan svarade med skränig röst i andra änden av luren. Med mobiltelefonen i högsta hugg skrek Rudi förfärat i högtalaren; Pillan, vi måste flyga söderut! Nu! Sedan lade han på och gick raskt uppför nio trappor för att packa sina väskor.

Senare samma kväll satt de två väninnorna på flyget till Marocko. Sista minuten. Nothing inclusive. Allting var perfekt organiserat för att gå åt skogen. Rudi fick sitta i mitten av planet, med gott om benutrymme och ett litet bord att lägga sin fruktpåse på, medans stackars Pillan var för tjock, så hon fick sitta ensam längst fram, i ett specialsäte. Dessutom, så luktade det kiss ifrån cockpiten.

På flygplatsen i Marrakech stod Armen och smekte sin mustasch. Han hade just förlorat sin fru till dödsriket och var nu i full sjå att hitta sig en ny som kunde stryka hans kalsonger. På fritiden slavade han på flygplatsen med att frakta bagage till och från planen. Ack, tänk om han kunde hitta en svensk kvinna med stora bröst, som på tv. Armen stod och drömde sig bort och märkte inte att ett flygplan just hade gått ned på den landningsbana som han stod och väntade på. Men det var ingen fara, för Armen hade gått balettkurser på senare år så när planet kom rusande mot honom, med endast några få meter kvar till kollision, gjorde han bara en enkel baklängespiruett och var så utom räckhåll för planets väldiga metallkropp. Men olyckan hade på senare år fått för vana att besöka Armen titt som tätt och inte ens nu på jobbet hade den vett att hålla sig borta. Så när Armen i sin eufori stod och nöjde sig åt sina akrobatiska färdigheter, öppnades plötsligt flygplanets dörr och ut fälldes ombordstigningsbryggan, så hastigt att Armen ej hann reagera.

Nu låg han mosad under ståltrappan. Några minuter flög förbi som små nakna tanter på molntussar runt Armens arma skalle. Men så skingrades tanterna och ett fult ansikte dök upp i synfältet och bröt illusionen. Det var ett plufsigt, rödmosigt ansikte, med vidöppna porer, kraftigt målade läppar och ögonlock. Från det permanentade håret rann rikliga svettpärlor som lämnade bleka snigelspår efter sig på de brunpudrade kinderna. De fylliga läpparna formade ord som Armen inte kunde förstå, ty han var så upptagen med att störa sig på det läppstift som råkat på vift runtom kvinnans mun. Han fick en sådan sugande lust att ta sitt tunna pekfinger och torka bort överflödet men hejdade sig mitt i infallet då ett nytt ansikte uppenbarade sig över den plufsiga damens axel. Ett välpudrat, strålande anlete med välmarkerade kindben, stora, tindrande ögon och glansiga, plutande läppar.

Kära nån, hur är det fatt? Frågade Rudi med sensuell röst. Armen fick inte fram ett ljud, ty han var som förlamad av attraktion. Det var då enna kleningen karl! Utbrast Pillan på djupt ingrodd skånska. Hon hade börjat tröttna på den vekliga mannen, räckte så Armen sin grova hand och drog upp honom från asfalten. Nu går vi, Rudi! Den starka Pillan grabbade parets sju resväskor och började kånka iväg från flygplatsen. Rudi gav Armen en sista blinkning och hoppade sedan efter på smala ben.

Det var en varm dag i Marrakech, som vanligt. Åsnornas skri dränktes i trafikens öronbedövande buller. Kamelerna brummade, fåglarna skrek och människor, huller om buller på gatorna utgjorde ett sorl på en nivå så att alla löpte risk att få tinnitus. Mitt i allt tumult stod Armen. En stackars änkling på trettioåtta år. Övergiven av världen, förlorad i kärlekens pulserande blodådra. Det var han som alltid satt kvar när alla damer lämnat baren. Det var han som alltid blev vald sist i fotbollen på rasterna. Det var han som alltid blev kvar. Nu var han lämnad igen, av den vackraste varelse han någonsin mött. Ack, tänk att ha en fru som Rudi Schmertz!

Pillan och Rudi kånkade sina väskor längs gatan i jakt på ett billigt lyxhotell. Efter tre timmars sökande och kvällen var på intågande började de förlora hoppet och Pillan var svettig och hungrig. Så såg de två väninnorna en blinkande neonskylt med texten “Yummy yummy”. Åh, det där må va ett lyxigt hak! Utbrast Pillan och slet med sig väskor och väninna in på vad hon trodde var en resturang.

En stickig rökdimma slog emot dem så fort de öppnade dörren. I den av belysningen rödfärgade rökdimman stod nu Rudi och Pillan och såg sig förvånat omkring. Det var då en konstig resturang, tänkte Pillan medan hon lämnade in väskorna i garderoben. Rudi tog sig en liten sväng runt i lokalen för att känna på atmosfären och förundrade sig ständigt över att alla kvinnor var så lättklädda. I den samlingen kände han sig närmast som en eskimå. Plötsligt dök en arg man upp och började skrika med ilsken ton på arabiska. Samtidigt infångade han Pillan och passade på att fräsa lite saliv i Rudis ansikte. Mannen var muskig i ansiktet och bar en lång, zebramönstrad rock och ulliga tofflor. Han fortsatte sina besvärjelser samtidigt som han föste väninnorna framför sig och knuffade in dem i ett litet, avsides beläget rum. De förstod ingenting. Rummet var dunkelt, svettigt och luktade skit. De hann knappt reflektera över sin situation förrän zebramannen kom in igen och skrek och började hytta mot dem. På samma gång började hög musik att pulsera från lokalen utanför och mannen knuffade ut Rudi och Pillan genom en annan dörr. Pillan råkade i kaoset  snubbla över Rudi som i sin tur tappade balansen och de båda föll handlöst framstupa till golvet med ett brak.

Världen snurrade och yran i Rudis huvud blandades samman med blinkande ljus och hjärtkramande basgångar. Upp med er, klantskallar! Ni förstör ju hela showen! Väste en kvinna på knackig engelska och drog upp Rudi från golvet. Pillan låg kvar och krälade tills tre stora karlar kommit ur den chock som uppstått då väninnorna drösat ut ur logen och dundrat in på scenen. De hjälpte henne upp och återvände sedan till publiken. Det började sakta gå upp för Pillan och Rudi var de befann sig. I taket blinkade lampor i olika färger, runtomkring stod fem lättklädda kvinnor och glodde med vidöppna ögon, framför dem skådades en stor publik bestående av mestadels män i olika åldrar och mitt i kalabaliken tornades en lång, glänsande stång upp ur golvet. Det var alltså ingen lyxresturang de hamnat på.

Armen hade haft dem i sikte hela dagen; en tjock kvinna i till synes allt för små kläder och en långbent skönhet med mörka, vajande lockar. Armen drevs av en djurisk instinkt att fånga in den vackra kvinnan och göra henne till sin fru. Fylld av bubblande lycka fnittrade han till vid tanken, gned sina händer och smög runt hörnet, precis i rätt tid för att få se sin blivande fru smita in med sin tjocka väninna på stadens mest välbesökta strippklubb. Den blinkande neonskylten stack i Armens ögon och han slogs av en våg av blandade känslor. Han var arg, äcklad och chockad. En ärbar man kunde ju inte gifta sig med en strippa! Hans framtid var förstörd. Men just i detta fruktansvärda ögonblick smög sig snart en liten upphetsning över honom, tillsammans med en stor, ofrånkomlig nyfikenhet. Han svalde sin stolthet, rätade på ryggen och öppnade målmedvetet klubbens entrédörr.

När han kommit in möttes han snart av nya chockerande syner. De två kvinnorna vinglade stelt runt på scenen och upprörda karlar i publiken kastade hopskrynklade papperstussar på dem. De ordinarie stripporna hade klivit av scenen och nu stod Rudi och Pillan själva där, utblottade och utskämda inför hela Marrakech. Rudi fick en papperstuss i ögat och började gråta så Pillan fick försöka trösta henne. Publiken var nu riktigt förargade över strippornas värdelösa insats och stod upp, pekade, hyttade med nävarna och skrek på arabiska.

Så bestämde sig Pillan för att försöka ta tag i sin något pressade situation. Kom igen nu snygging! Ropade hon åt Rudi och började på samma gång röra sina breda höfter i takt till musiken. Karlarna i publiken lugnade sig något och förväntansfulla höll de andan vid tanken på vad som kunde komma. Rudi stod stel på scenkanten och sneglade osäkert på sin kompanjon som nu började komma igång på riktigt. Pillan drog upp mungiporna så mycket hon kunde och blottade en exemplarisk tandrad och de bulliga kinderna var så upptryckta att de nästan dolde ögonen. Hon fick sig tillkastad en lång, ullig fjäderboa och så var showen igång. Pillan drog sjalen ur sitt krulliga hår och med självsäker min slängde hon med det åt alla håll så att det sedan böljade som en sensuell man runt det runda ansiktet. Publiken jublade vilket gav henne självförtroendet att fortsätta sin dans. Och som hon dansade! Pillan shakade sina milkshakes, rullade sina bildäck och vattnade sina blommor och hon var så sexig att Rudi kände sig som en fet fläck på Pillans glasögon. Han var tvungen att göra något han också! Så Rudi såg sig om efter hjälpmedel att skapa en riktig show som kunde slå Pillans. Så såg han den; stången. Han spottade sig i händerna, rättade till trosorna och började dansa. Han svankade och skakade sin lilla tjärt för publiken. Han svassade runt stången, hängde sig upp och ned, ned och upp, ut och in. Det var en föreställning utan dess like och Pillan lät sig inte besergras, utan lade hela tiden i en högre växel. Plagg efter plagg åkte av och publiken var helt vild av lycka. De två väninnorna trodde att de klarat sig ur sin knipa tills Pillan började dra ned sin tighta kjol. Karlarna applåderade och jublade och Rudi antog utmaningen utan att tänka sig för. Han drog också ned sin kjol och allt hade kanske gått bra, om det inte varit för en liten, maskulin detalj som råkat på vift utanför Rudis välarmerade trosor. Tjingeling!

Det blev knäpptyst i lokalen och Armen vände sig om för att spy i en blomkruka. Så började ett upprört sorl och mummlande att gro bland åskådarna och snart eskalerade det i ett öronbedövande buller och oväsen som larmade ut ända på gatan. Som tur var så fann sig Rudi och Pillan ganska snart. Spring! Röt Pillan och de två låtsasstripporna lämnade scenen på två sekunder. De rusade in i logen och insåg att det inte fanns någon väg ut. Det fanns bara en dörr till scenen och en ut i salongen. Vad ska vi göra?! Snyftade Rudi förfärat och ringde sin mormor. Vänta, manade Pillan och såg sig om i det lilla rummet. Så började dörrarna skaka när de arga männen försökte ta sig in till transvestiten och hans tjocka vän. Läget var helt klart kritiskt. De skulle antagligen inom fem minuter vara infångade och hängda i varsitt snöre till underhållning för hela staden om de inte funnit en lösning snart. Så upptäckte Pillan två hagelgevär som av en ren tillfällighet stod lutade mot väggen.

Armen var utom sig av förtvivlan. Tänk att hans blivande fru hade visat sig vara en man! Illamåendet i hans mage pulserade i takt med minnesbilden av sin älskades ena pungkula. Han vände sig om för att kräkas i blomkrukan igen. När han matat färdigt fikusplantan med dagens frukost, rätade han upp kroppen, stödjande händerna på höfterna och såg med tårade ögon på folkmassan som vilda av vansinne försökte ta sig in i logen där hans brud var instängd. Han knäppte händerna, blundade och bad en bön men av bröts strax av ett brak. Folk tystnade och i dörrhålet stod hans vackra transevestit och den tjocka kvinnan, bredbenta på den utsparkade dörren och siktade med var sitt gevär mot åskådarna. De började skrika på främmande språk och hotade med sina gevär. Så banade de sin väg genom folkmassan med sikte på entrédörren. Armen drabbades av ett infall att stoppa sin blivande fru från att försvinna. Det gjorde trots allt inte så mycket att hon var man i trosorna så länge hon såg ut som en kvinna offentligt. Så han började ropa på Rudi och kastade sig fram som en galning mellan de något skraja karlarna.

Rudi och Pillan var i sitt esse. Äntligen hade de makt att bestämma över dessa mansgrisar. Nu kunde inget stoppa dem från att åka hem från den här skitstaden. Så hörde de en högljudd röst gorma i hopen. Rösten kom närmare och närmare och helt plötsligt for den vekliga mannen från flygplatsen på Rudi från sidan. Mannen försökte slå ned Rudi men hann inte så mycket mer förrän Pillan höjde sitt vapen och blåste skallen av honom. Åh, vilken röra det blev! Blodet sprutade åt alla håll och stänkte ned folk och fä och Pillans glasögon blev rödprickiga. Nu var det så dags att lämna klubben. Rudi och Pillan utnyttjade chocken som utlöstes av skottet och började springa mot utgången innan alla hunnit förstå vad som hänt. När de kommit ut på gatan började folk reagera på de blodiga kvinnorna och snart hade männen från klubben vaknat till liv och av detta utlöstes en vild jakt på de bedrägliga stripporna genom stadens gränder. Pillan och Rudi sprang så fort deras små ben kunde presetera men snart var Pillan svimfärdig av ansträngning och de båda förstod att slutet var nära.

Men ibland är turen på ens egen sida för precis när de rundade en frisörsalong så hörde de ett surrande ljud och en helikopter uppenbarade sig över hustaken. Håll ut flickor! Mormor är här! Vrålade en gäll röst ur en megafon och en tjugo meter lång repstege kastades ned från helikoptern. Åh, mormor! Snyftade Rudi och fick en sådan adrenalinkick att han tog Pillans hand och brann iväg i rasande fart. Helikoptern hade stannat i luften för att vänta in dem. Pillan grep tag i repstegen och mormor lyfte samtidigt som Rudi kastade sig efter och fick tag i Pillans hand, precis när armén av arga män skulle kasta sig över honom. Så steg de mot himlen och de två väninnorna kände sig oövervinnerliga där de hängde, hand i hand över Afrikas sköna land. Nedanför stod gubbarna och surade, och på en molntuss i himlen satt Armen med sin döda fru och smekte sin mustasch. 

/M

Åh, nu är det höst och ruskigt och då blir jag jäkligt sugen på att köpa mig en fin kappa. Det var många år sedan jag la pengar på en jacka så det kanske är dags att uppdatera sig på den fronten igen. Dessutom är jag så förbannat less på att bara ha svarta kläder så jag tänkte att jag skulle gå lite wild and crazy och köpa mig en lila. Så tänker jag "vad ska jag med en lila vår/höst-kappa till när jag ändå bara ska vara på Svalbard och glida runt i hellyhansen och snömannen-mundering i 25 minusgrader hela vintern?" Det vet jag inte, men det känns bra! Och jag måste ju kompensera lite och köpa något roligt nu när jag har så jävla mycket tråkigt att köpa innan jag åker. Jag måste införskaffa pannlampa, 5 kg torkade bönor, euro shopper-pasta, tjock ful vinterjacka, termobyxor, snöskor, snöscooter, vapen, årsförbrukning av smink och hårfärg, isdobbar, flytväst, myggmedel, uppehållstillstånd och en jäkla massa andra tråkiga saker. Ja ni hör ju vad mycket tråkigt jag har framför mig att köpa, så en fin lila kappa, det förtjänar jag. FÖRTJÄNAR JAG. Haha!

/M

Jag har i några veckor nu letat jobb som en besatt. Har inte haft så mycket tanke på vad jag skulle vilja jobba med, det enda jag vetat var att jag ville komma iväg någon annan stans och helst tjäna mycket pengar, så då var det ju ganska relevant att söka sig till grannlandet Norge. Jag har sökt till flygplatser, skidorter, lager, restauranger, bananfabriker, you name it!

En dag förra veckan så fick jag ett mejl från en avsändare som jag inte kände igen med minsta hjärncell. Avsändaren skrev dock att hon tyckte att jag verkade vara den personen som de sökte till sitt företag. Jag hade inte en susning om vad det var för jobb så jag googlade företaget och läste mig till att det var ett café som låg "i" Svalbard i Norge. Jag blev glad att någon hade nappat men hade aldrig nånsin hört talas om detta Svalbard så jag googlade ju det också så klart.

Av min sökning fick jag reda på att Svalbard är en norsk ögrupp som ligger mitt uti Arktiska havet, vars befolkning består av fler isbjörnar än människor, där solen aldrig går upp på vintern och aldrig ner på sommaren, skatten endast ligger på 18% och man måste bära vapen om man ska gå hundra meter från byn. Det kunde inte låta mer sjukt i mina öron och jag bestämde mig för att detta var det jobb jag skulle ha. Efter några dagars mejlkontakt med chefen bestämde hon sig tillslut för att ge jobbet till mig och här är jag nu; överlycklig, chockad och livrädd.

Jag har ingen aning om vad detta egentligen innebär, vet inte hur länge jag blir borta eller om jag ens kommer överleva, men en sak vet jag; jag kommer ha så SJUKT bra bloggmaterial! Längtar redan efter att få skriva om när jag "i morse blev jagad av en valross runt utedasset och precis kom undan med livet i behåll". Får nog fixa en egen "svalbard-kategori" vad det lider. Men tills dess ska jag koncentrera mig på att införskaffa varma kläder, lära mig överlevnadshandboken utantill och införskaffa skjutvapen.

/M

Jag hade egentligen inte tänkt att jag skulle skriva trista "jag-har-gjort-idag-anekdoter" på denna blogg, men ikväll kan jag inte låta bli. Anledningen till detta är att jag idag har vidgat mina vyer något otroligt. Jag har upplevt något jag aldrig trott att jag, JAG skulle få uppleva i detta liv. Jag har nämligen blivit av med min Ullared-oskuld!

Jag har varit inne i Gekås shoppingcenter och dessutom gick det förvånansvärt bra! Jag överlevde, fick inte panikattack eller blev förbannad. Mina förväntningar på Ullared har alltid varit ett hysteriskt konsumtionsinferno, fullsmockat med feta svenssons med shoppingvagnar stora som traktorer och så vidare. Allt detta stämde iochförsig ganska bra, förutom att jag faktiskt tyckte att det var helt okej, nästan lite roligt.

Dock märkte jag verkligen vilken påverkan billiga priser har på den mänskliga hjärnan. Jag gick in med inställningen att jag kanske skulle ha en grej, det slutade med att jag handlade för 1600 kr, saker som jag kom på att jag "behövde". Jag som trodde att jag var hyfsat bra på att genomskåda och motstå företagens tricks och knep för att få mig att handla massa skit som jag inte behöver, men Ullared har fan knäckt mig! Det är nästan att jag skäms att berätta om det, men känner ändå att bloggen får agera min bikt idag.

"Käre, gode bloggen som är på internet. Förlåt mina synder och ha överseende med min mänskliga dumhet. Jag lovar att jag kommer göra om det igen."

/M

Oops! Jag glömde visst borsta håret. Idag igen! ;-(

Om det är något som ofta väcker blandade känslor hos folk, och inte minst hos mig själv, så är det mitt hår. Ofta kommer det fram människor till mig på stan eller i andra sammanhang och berömmer mina dreads, samtidigt som jag är helt övertygad om att det finns många, kanske främst i den äldre generationen som tycker att det är förskräckligt. Jag själv tycker oftast att det är jävligt fint och framför allt är det praktiskt och bekvämt också (med vissa undantag som jag återkommer till). Dessa "tussar" som farmor kallar dem väcker även mycket funderingar och fördomar hos folk, så när nyfikna personer ställer frågor angående min hygien och andra saker så måste jag anstränga mig för att inte purkna efter att ha fått samma fråga tre gånger på samma dag, för det är ju trots allt det enda sättet att slå hål på fördomarna; att förklara. Just av denna anledningen så tänkte jag här på bloggen besvara några av de vanligaste frågorna som jag får angående mina dreads och hoppas på att era frågetecken ska skingras lite. Så ni stackars människospillror som ligger och vrider er i ovisshet om nätterna; läs nu mina svar och få sedan frid.

1. Varför "skaffade" du dreads?

Svar: Därför att jag tröttnade på allt slit som det innebär att ha vanligt, sönderfärgat, lockigt hår.

2. Hur gjorde du dem?

Svar: När jag bodde på folkis i värmlandsskogen så isolerade jag mig på mitt rum i tre dagar och gjorde dem. Jag har endast använt kam och virknål och förlängt med löshår. Sedan har jag bättrat på och donat efter hand, men närmare bskrivning kan jag göra en annan gång.

3. Hur tvättar du det?

Svar: I början så tvättade jag håret med schampoo, vilket var fruktansvärt meckigt eftersom att schampoot suger sin i dreadsen och blir i princip omöjligt att tvätta ur. Så nu duschar jag det som vanligt, ungefär en gång varannan vecka, fast utan schampoo. Då gör jag endast så, att jag masserar hårbotten med fingrarna, rullar dredsen mellan händerna under rinnande vatten. Detta tar så klart längre tid än om jag hade haft "vanligt" hår, men eftersom det nu inte behövs göras lika ofta som innan, så tycker jag inte det är någon big deal.

4. Börjar det inte mögla?

Svar: Det KAN så klart börja mögla, precis som om man lämnar en blött tvätt i maskinen i en vecka. Dvs, om håret aldrig hinner torka ordentligt för att man till exempel tvättar det för ofta eller alltid sover med blött hår. Då kan det börja mögla och lukta, men nej, det har aldrig hänt mig. 

5. Tar det inte lång tid att torka?

Svar: Jo, det gör det och därav en till anledning att inte blöta ner det i tid och otid. Jag väljer mina tvätta-håret-dagar då jag inte behöver göra särskilt mycket under dagen, eftersom det tar ungefär ett dygn att få det helt torrt, beroende på väder, hur mycket jag orkar föna och torka. Det går åt några handdukar.

6. Vad händer om du ångrar dig?

Svar: Det är ett problem som jag undviker att tänka på nu, men som när det blir aktuellt, knappast kan vara värre än att ångra en tatuering. Den dagen jag vill ändra frisyr av någon anledning kommer jag klippa av dreadsen och bli korthårig. Troligvis blir det någon helt fanastiskt supercool frisyr och inte alls något stort problem.

7. Har det blivit svårare att få jobb när du har dreads?

Svar: Det har jag verkligen inte märkt något av. Med tanke på att jag hade knallrött hår och ring i näsan på mitt första caféjobb så tror jag att de flesta människor inte bryr sig så mycket så länge man har andra kvaliteter som väger upp och inte ser ofräsch ut. Sedan jag gjorde mina dreads har jag jobbat både på restaurang, café och på krogen och ingen har någonsin haft några invändningar. Men om jag mot all förmodan plötsligt skulle få en brinnande längtan efter att jobba på bank, eller något annat tjusigt jobb där jag misstänker att man inte vill ha mina tovor, så får jag ta det då. Vill man inte ha mig så är det trots allt den personens förlust och inte min. :D

Nu kommer jag inte på något mer som man brukar fråga mig, men om någon funderar över något så är det som sagt bara att fråga på!

/M

Att våldsbrotten skulle ha minskat de senaste åren förvånar nog de flesta. Folk är räddare nu än förr, tycker att det känns läskigare att vistas utomhus på kvällar och helger och hur många gånger hör man inte från pensionärer att det var bättre när de var unga? Så hur kommer det sig att GP idag kan skriva att våldsbrotten har MINSKAT?

Jag tror att ekvationen egentligen är ganska simpel. De senaste generationerna, inte minst min egen, har blivit helt socialt försummade för att vi är uppvuxna med för mycket trygghet runt omkring oss. Vi har alltid fått lära oss att inte göra si och inte så och inte det och det för att det kan vara farligt, samtidigt som vi blir söndermatade med hemskheter och uppmaningar från media. Lägligt nog är vi dessutom uppvuxna med datorspel, tv-spel och alla sociala medier som har inneburit att vi inte behöver hänga på stan hela dagarna och nätterna för att ha folk att umgås med.

Detta medför att vi stannar hemma mer och är endast ute på stan lördagar mellan 00:00 och 03:00, då vi är på krogen. Sedan tar vi oss hem snabbt som ögat med taxi för att inte riskera att bli överfallna på gatan. De som är extra paranoida och har extra snälla föräldrar blir hämtade med bil istället för att inte bli våldtagna och rånade av taxichauffören. Dessa undvika-alla-potentiella-faror-beteenden resulterar i att gatorna i princip blir folktomma och därmed ökar riskerna för de stackare som alltid måste gå hem själva på nätterna, eftersom att det inte finns andra människor ute som kan se och höra vad som händer.

Detta är ju något som är väldigt svårt för oss att själva ändra på eftersom att tryggheten och bortskämdheten är en så stor del av våra identiteter. Det är svårt kombinerat med överlevnadsinstinkten att plötsligt gå ut och börja ta till synes onödiga risker bara för att. Låt oss därför istället tänka på detta nu när vi 90-talister börjar föda våra egna barn, att vi gör dem faktiskt en otjänst om vi daddar med och skrämmer dem för mycket. Jag vill att mina barn ska växa upp i ett samhälle där folk är ute och träffas, känner solidaritet och hjälper varandra. Inte så som det är nu när alla är livrädda för allt och misstänksamma mot alla. Men det lär nog förbli blott en dröm...

/M

"Våghalsiga skridskoåkare i nyfrusna skärgårdsvikar. Snöklädda björkar längs Skaraborgsvägens allé. På torget strosar frusna polismän omkring, slöa och mätta efter julens ledighet, och väntar på avlösning. Kyliga vinterbrisar drar in från Gästhamnen och smeker a-lagarnas spritkyssta kinder. I sina egna barr på farstubroarna, ligger förvissnade granlik och kvider i kapp på tjugondag knut. 

      Det är en liten stad att bo i. Men inte för liten. Här finns Maxi och Lindex, Inter Sport och Hemtex. Här finns Ejes konditori och parfymeri och ålderdomshem och gymnasium och skomakeri. Här jobbar man på dagen och man sover på natten. På vardagar händer ingenting och på fredagar dricker man öl på stadens enda pub. Här är man tvåbarnsmamma och lönetagare och smågrinig och pensionssparare och hemmavan och trevlig, och man är alltid likadan. Och den som inte är det är det oftast något fel på.

      Och granarna slängs ut på tjugondag knut."

/M

I söndags var jag och såg utställningen "Vi är Romer" i Göteborg. Det var fantastiskt bra! Gav mycket ny kunskap, suddade ut och rättade många felaktiga "fakta" jag vuxit upp med och skänkte en helt ny förståelse. Plötsligt förstod jag att jag aldrig vetat nånting om romer. Jag är otroligt glad att jag gick och såg den utställningen och tycker att alla som har möjlighet borde gå och se den. Passa på nu när dessa människor för första gången får tala ut här i Sverige!

/M