Jag har i några veckor nu letat jobb som en besatt. Har inte haft så mycket tanke på vad jag skulle vilja jobba med, det enda jag vetat var att jag ville komma iväg någon annan stans och helst tjäna mycket pengar, så då var det ju ganska relevant att söka sig till grannlandet Norge. Jag har sökt till flygplatser, skidorter, lager, restauranger, bananfabriker, you name it!

En dag förra veckan så fick jag ett mejl från en avsändare som jag inte kände igen med minsta hjärncell. Avsändaren skrev dock att hon tyckte att jag verkade vara den personen som de sökte till sitt företag. Jag hade inte en susning om vad det var för jobb så jag googlade företaget och läste mig till att det var ett café som låg "i" Svalbard i Norge. Jag blev glad att någon hade nappat men hade aldrig nånsin hört talas om detta Svalbard så jag googlade ju det också så klart.

Av min sökning fick jag reda på att Svalbard är en norsk ögrupp som ligger mitt uti Arktiska havet, vars befolkning består av fler isbjörnar än människor, där solen aldrig går upp på vintern och aldrig ner på sommaren, skatten endast ligger på 18% och man måste bära vapen om man ska gå hundra meter från byn. Det kunde inte låta mer sjukt i mina öron och jag bestämde mig för att detta var det jobb jag skulle ha. Efter några dagars mejlkontakt med chefen bestämde hon sig tillslut för att ge jobbet till mig och här är jag nu; överlycklig, chockad och livrädd.

Jag har ingen aning om vad detta egentligen innebär, vet inte hur länge jag blir borta eller om jag ens kommer överleva, men en sak vet jag; jag kommer ha så SJUKT bra bloggmaterial! Längtar redan efter att få skriva om när jag "i morse blev jagad av en valross runt utedasset och precis kom undan med livet i behåll". Får nog fixa en egen "svalbard-kategori" vad det lider. Men tills dess ska jag koncentrera mig på att införskaffa varma kläder, lära mig överlevnadshandboken utantill och införskaffa skjutvapen.

/M

 

Sofia Johansson

7 november 2013 15:32

Skjutvapen, skrattade rakt ut.
Grejen är ju att det ser ut som rena rama skräckfilmsön. Det kommer ju komma vampyrer, eller för all del zombies.

mittordminkropp

7 november 2013 21:17

Haha, jag vet. :) Vi får se hur länge jag stannar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...