Kan inte sova om nätterna.

Kroppen bara ligger och vrider sig, fram och tillbaka, över på ena sidan, på andra, vågrätt och lodrätt. Tar mig för pannan, räknar får, räknar andetag, räknar till hundra. Kryper ihop till en boll och rullar runt runt i sängen. Sträcker ut mig. Slappnar av, spänner, spottar i kudden, glor i väggen, målar naglarna, läser, dricker te, lägger mig. Börjar om igen. 

Skyller på ljuset. På en sol som aldrig går ned. Skyller på grannens hund, på fåglarna som häckar utanför fönstret. Skyller på vinden som skakar i glasrutan, skyller på kylan och värmen. Att det aldrig är lagom. Men de som får skulden; djuren, naturen och vädret, är de enda oskyldiga i sammanhanget.

Det är ilskan som håller mig vaken om nätterna.

Kroppen kämpar utan framgång med knutna nävar och hårt hopknipna ögon medans hjärnan härjar fritt i alla gamla arkiv. Den granskar noggrannt preskiberade oförrätter, plundrar i gömda mappar, sorterar bland orättvisor och skriver nya manus, med alternativa, bättre utgångar. Envisas med att gå igenom samma scenarion gång på gång. Om och om och om igen, tills jag nästan tror på de nya sluten. Som det borde ha slutat i verkligheten.

Jag sitter på spårvagnen i Göteborg. Staden är ny, människorna är nya och på sätt och vis är kulturen det också. Någon stans på spårvagnen kliver en tiggare ombord. Jag sitter i en annan vagn så jag ser honom inte, men blir ändå varslad då chauffören tar till orda i högtalarna. Påbörjar ett långt föredrag om att tiggarna är kriminella, frivilliga lyckosökare som man absolut inte ska sponsra med några pengar, oavsett om det handlar om några futtiga enkronor. Jag banar väg genom vagnen, fram till chaufförens bås och genom hålen i den transparenta plastdörren skäller jag ut honom efter noter för hans inhummana och vidriga beteende. Vid nästa stopp sliter jag upp dörren, tar hans plånbok, sparkar ut honom från vagnen och ger alla kontanter till tiggaren.

Jag sitter på tågstationen hemma i Kristinehamn och väntar på tåget som ska ta mig till framtiden. I samma väntsal sitter en tjej i min ålder och pillar på mobilen och ett par i femtioårsåldern uppehåller sig i närheten. Alla tre parter sitter så långt ifrån varandra som vi kan, just för att vi kan. En tatuerad pundare på rullskridskor kommer dundrande in i salen med vreden bubblande ur den andfådda strupen. Han rullar fram till tjejen och innan jag riktigt reagerat har han hunnit kalla henne allt fult man kan tänka sig, slagit henne i ansiktet och hotat med att bränna hennes ägodelar. Jag ser mig om efter någon som kan hjälpa mig, men det medelålders paret är plötsligt spårlöst borta. Så jag tar min handväska, som av en ren tillfällighet är packad med tegelsten och går fram till mannen. Jag skriker åt honom att han aldrig mer ska slå en kvinna och sedan svingar jag handväskan i tinningen på honom. Tjejen bara gråter. Strax där efter kommer mannen i femtioårsåldern ut från toaletten, där han uppenbarligen suttit och gömt sig sedan pundaren rullade in i rummet. Han säger till mig "du ska va' gla' att du inte har en sån gôbbe hämma ru". Jag svarar "ja, men jag är fan ännu mer glad för att jag inte har en feg mask till gubbe där hemma som gömmer sig på toaletten så fort det hettar till. Du borde skämmas." Sedan svingar jag min handväska mot honom också.

Öppnar ögonen. SLUTA TÄNK! Blundar, tar tio djupa andetag, tänder lampan. Släcker. Slår med händerna i madrassen, vänder på kudden, vickar på tårna, byter sida, byter strumpor, dricker vatten, lyssnar på musik, blir kissnödig, går på toa, borstar tänderna igen. Bara fem timmar kvar. Lägger mig, hostar, kliar, vänder mig om, snyter mig, tänder, släcker, tänder, släcker, tänder...

Somnar till slut av ren utmattning.

Det är orättvisorna som plågar mig, och känslan av att jag aldrig har gjort tillräckligt för att stoppa dem. Folk säger åt mig att inte tänka så mycket, bry mig mindre, ha lite distans. Spara mitt dåliga samvete och njuta av det lyckliga liv som tilldelats mig, som berövats så många andra. Nätter som denna önskar jag att jag kunde. Men det går inte.

För om man bara en gång fått sina ögon öppnade på riktigt, så kan man aldrig mer stänga dem. Oavsett hur hårt man än kniper.

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...