Att våldsbrotten skulle ha minskat de senaste åren förvånar nog de flesta. Folk är räddare nu än förr, tycker att det känns läskigare att vistas utomhus på kvällar och helger och hur många gånger hör man inte från pensionärer att det var bättre när de var unga? Så hur kommer det sig att GP idag kan skriva att våldsbrotten har MINSKAT?

Jag tror att ekvationen egentligen är ganska simpel. De senaste generationerna, inte minst min egen, har blivit helt socialt försummade för att vi är uppvuxna med för mycket trygghet runt omkring oss. Vi har alltid fått lära oss att inte göra si och inte så och inte det och det för att det kan vara farligt, samtidigt som vi blir söndermatade med hemskheter och uppmaningar från media. Lägligt nog är vi dessutom uppvuxna med datorspel, tv-spel och alla sociala medier som har inneburit att vi inte behöver hänga på stan hela dagarna och nätterna för att ha folk att umgås med.

Detta medför att vi stannar hemma mer och är endast ute på stan lördagar mellan 00:00 och 03:00, då vi är på krogen. Sedan tar vi oss hem snabbt som ögat med taxi för att inte riskera att bli överfallna på gatan. De som är extra paranoida och har extra snälla föräldrar blir hämtade med bil istället för att inte bli våldtagna och rånade av taxichauffören. Dessa undvika-alla-potentiella-faror-beteenden resulterar i att gatorna i princip blir folktomma och därmed ökar riskerna för de stackare som alltid måste gå hem själva på nätterna, eftersom att det inte finns andra människor ute som kan se och höra vad som händer.

Detta är ju något som är väldigt svårt för oss att själva ändra på eftersom att tryggheten och bortskämdheten är en så stor del av våra identiteter. Det är svårt kombinerat med överlevnadsinstinkten att plötsligt gå ut och börja ta till synes onödiga risker bara för att. Låt oss därför istället tänka på detta nu när vi 90-talister börjar föda våra egna barn, att vi gör dem faktiskt en otjänst om vi daddar med och skrämmer dem för mycket. Jag vill att mina barn ska växa upp i ett samhälle där folk är ute och träffas, känner solidaritet och hjälper varandra. Inte så som det är nu när alla är livrädda för allt och misstänksamma mot alla. Men det lär nog förbli blott en dröm...

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...