Idag är en stor dag. Dagen då jag vinner över latheten och tar ett stort steg ut ur stenåldern och in i det moderna samhället. Denna dag är något jag fruktat för och skjutit framför mig väldigt, väldigt länge. Men det är trots allt en glädjens dag, för nu kan jag ringa gratis hem till Sverige! Tack alla vänner som stöttar mig i denna tid av förändring och tack till dem som den senaste tiden sparkat mig i röven och pushat mig till att fatta detta livsavgörande beslut. Utan er hade jag inte varit där jag är idag! Har slutligen fallit för trycket, övergett det klassiska kontantkortet och skaffat mig ett abonnemang till farfars gamla nokiatelefon. Det tog mig bara nio månader från det att jag lämnade Sverige, till dess att jag lyckades uppbåda tillräckligt mycket mod och styrka för att cykla i fyra minuter, uppför en liten backe till Longyearbyens Telenor-kontor. Till er alla; mina vänner, min familj, Telenor, främlingar och sysselmannen som ordnat mig ett nytt alkohol-ranson-kort till på fredag,- Ett stort tack!

/M

Vaknar halv tio på morgonen med värkande leder, ömmande hals och med nasala luftvägar i samma tjocklek som metrev. Det har varit en tuff natt. Bestämde mig tidigt på kvällen innan för att evakuera ut ur min och Rakels gemensamma hytt på grund allt för mycket sjuka och missär på två kvadratmeter, för att sova på soffan i mässen istället. Vaknade femtiofem gånger av att det var för varmt, för hårt, för kallt, för ljust, att vågorna rullade ned mig på golvet och så vidare. Kapten Nick kom ned från cocpit någon gång på natten, släckte ljuset och stoppade om mig med en extra filt. Det värmer mitt sjuka lilla hjärta en aning att gubbarna är så snälla.

Febern vägrar ge med sig, men jag vägrar att vara sjuk! Idag är det fantastiskt väder med sol, men inte så mycket vind som man kunde hoppats på ur seglarsynpunkt. Fast mig gör det egentligen detsamma, föredrar sol och värme framför storm och kyla, men det säger jag inte till gubbarna för då blir jag väl kastad över bord.

Vi håller vakt två och två, fyra timmar åt gången. Jag och Robert har utkik mellan tio och två på dagen och tio och två på natten. Då sitter vi ute i cocpit iförda alla kläder vi äger, kontrollerar seglen och autopiloten så att vi inte kör in i något isberg på kuppen. Då hade nog inte Nick blivit så glad. Detta låter ju tämligen spännande, men det är det inte. Mest sitter vi på varsin brits, tomt stirrande ut i mörkret åt varsitt håll, var och en i sina egna tankar och grubblerier. Ibland ropar någon till när det dyker upp en val, en delfin eller en synvilla. Ibland tittar vi på varandra och nickar och ibland säger någon något. Nu låter det jävligt tråkigt, det är det också, men det är också jävligt mysigt. 

Det är så stilla och fridfullt. Vi mest sover, sitter, äter, pratar och myser. Tur att jag är sjuk och trött och inte orkar göra något, för annars hade jag nog blivit galen. Här sker ju ingenting!

På kvällen sitter jag, Johan, Nick, Jim och Robert ute på däck och lyssnar på musik, pratar, dricker öl och skrattar. Eller, jag vet inte om jag egentligen deltar så mycket. Gubbarnas skrålande norska  invaggar mig i någon sövande känsla av trygghet, som när jag som liten satt under pappas tröja medans de vuxna drack grogg och pratade om saker som jag inte förstod, som inte angick mig. Jag sjunker in i min egna lilla värld, gömmer mig i pappas varma famn och låter karlarnas bullriga stämmor vara den stora tröjan som omsluter mig, skyddar och lämnar alla dumma problem utanför. Där blundar jag i fem, fyra, tre, två, en sekunder. Sedan reser jag mig upp blir åter en av gubbarna.

/M

Befinner mig i mitten av september och aldrig förr har jag upplevt snöstorm den här tiden på året. Idag kom den första riktiga snön till Longyearbyen tillsammans med blixthalka och starka vindbyar. Barnen skriker av glädje. Jag skriker av smärta när min cykels sommardäck för tredje gången kanar på tvären över den osandade isvägen och lämnar mig liggande på rygg mitt i skiten, med ansiktet gömt i vinterjackans fuskpälskrage och ögonen kisande upp i ett vitt, virvlande inferno. Undrar ett ögonblick vad jag i helvete gör här egentligen. Hatar kyla och snö och allt som hör till; skidor, stora kläder, bilolyckor, glada barn och och cykelsvårigheter. Ska nog åka till Thailand nästa vecka i stället och gnälla över att det är för varmt.

/M

Mår mycket bättre idag, bortsett från denna förbannade feber som vägrar släppa taget om min svettiga lekamen, men jag håller den i schack med regelbunden förtäring av Ibux. Med min hyttkamrat är det destå sämre. Hon har varit sängliggande i sjösjuka och kräkts kontinuerligt sedan vi lämnade kajen igår och vår hytt luktar som ett gammalt pissigt ålderdomshem. Har fått henne att ta av det där dysfuntionella sjösjuke-plåstret från halsen, så förhoppningsvis blir hon snart bättre. Man ska inte mixtra med konstiga läkemedel.

Vi har inte ätit annat än vitt bröd sedan vi åkte och då jag befarar att ingen förändring kommer att ske förrän vi är i Tromsö, tar jag saken i egna händer. Det är vild sjögång när jag kastar fram kastrullerna och börjar rota i lårar och vrår efter pasta och matkonserver. Finner pasta i ett hål i väggen och krossade tomater bakom soffan. Surrar fast grytorna på gasolspisen och ber till högre makter att pastavattnet ska stanna kvar i kastrullen när vågorna kastar runt med båten som ett bowlingklot för lättviktare. Tavlorna hänger utanför väggen i åttio graders vinkel och när jag är i min fullaste färd att hacka lök som en dåre tappar jag fullständigt kontrollen över min sjuka lilla kropp. Skeppet ställer sig på högkant och med gullök och en trubbig brödkniv i högsta hugg, kanar jag baklänges i strumplästen ut ur kabyssen och brakar rakt in i matsalsbordet. 

Det är en evigt varande kamp att få kroppen att stanna kvar vid köksbänken, hålla alla grytor, redskap och tallrikar på plats och passa på att inte köttfärssåsen skvimpar över i den milt sagt instabila tillvaron. Men efter en god stund, med mycket viljestyrka och tålamod, utan några större katastrofer, kan jag äntligen sätta mig ned med fyra belåtna gubbar och äta varm mat. Ville egentligen laga något vegetariskt, men då jag gärna undviker att behöva gå på plankan innan Tromsö, så blev det köttig köttfärssås med extra mycket smör och fett till middag. Ibland får man helt enkelt rucka lite på sina prinsiper. Iallafall när man är fast på en båt på havet med fyra hungriga karlar.

/M 

Sen kväll

Solen står lågt på himlen och sänker sitt brandgula dis över ett böljande, avlägset fjällandskap. Stormfåglarna seglar på skakiga vingar över styva havsvindar och följer hungrigt de nordatlantiska delfinernas jakt i svallvågorna efter Skydancer. 

I aktern sitter jag, vimmelkantig och yr av intryck och havets evigt svingande lekgunga. Vindögt kisar jag ut över horisonten och funderar på hur det kommer sig att jag alltid tycks hamna här gång på gång; på en främmande plats, i en främmande situation med främmande människor. Mina läppar formar sig till ett grin och jag skrattar tyst åt detta faktum, för det är så härligt. Jag älskar friheten och spontaniteten i livet, älskar alla underbara och sjuka människor jag får träffa, älskar den otämjbara naturen som ständigt överraskar med nya påfund och jag älskar att segla på havet fast jag inte kan segla! Euforisk och galen garvar jag högt i blåsten och när två solglittrande delfiner bryter upp genom den eldröda vattenytan, med den arktiska skymningens sprakande sken över mina ögonlock, lutar jag mig ut över relingen och spyr på hela härligheten.

/M

Kväll

Med ren viljestyrka häver jag min tunga, urpumpade figur över träskivan som ska hindra mig från att falla ur överslafen i vår lilla tvåmanshytt. Rullar över på rygg i kojen och blir liggande så, med kallsvetten sipprande ur varje por under ulliga underställ och stickade tröjor. Med en sista ansträngning knäpper jag upp och drar ned gylfen i de vind och-vattentäta byxorna men orkar inte uppbåda tillräckligt mycket kraft för att ta dem utav. Ligger bara kvar, utslagen på rygg och hoppas att somna innan jag börjar kräkas. Vågorna kastar segelbåten av och an i sidled med sådan kraft att min kropp ständigt trycks upp mot väggen där något utstickande föremål försöker penetrera mitt lår. Jag vet inte om det är febern, bakfyllan eller sjösjuka som plågar mig, kanske en kombination av allt. Typiskt. Jag som varit så kaxig och stolt svarat alla idag att jag minsann aldrig varit sjösjuk. Där fick jag så jag fes! Med stor möda sväljer jag en Ibux och somnar sedan mot all förmodan, rullande från sida till sida.

/M