Idag är en stor dag. Dagen då jag vinner över latheten och tar ett stort steg ut ur stenåldern och in i det moderna samhället. Denna dag är något jag fruktat för och skjutit framför mig väldigt, väldigt länge. Men det är trots allt en glädjens dag, för nu kan jag ringa gratis hem till Sverige! Tack alla vänner som stöttar mig i denna tid av förändring och tack till dem som den senaste tiden sparkat mig i röven och pushat mig till att fatta detta livsavgörande beslut. Utan er hade jag inte varit där jag är idag! Har slutligen fallit för trycket, övergett det klassiska kontantkortet och skaffat mig ett abonnemang till farfars gamla nokiatelefon. Det tog mig bara nio månader från det att jag lämnade Sverige, till dess att jag lyckades uppbåda tillräckligt mycket mod och styrka för att cykla i fyra minuter, uppför en liten backe till Longyearbyens Telenor-kontor. Till er alla; mina vänner, min familj, Telenor, främlingar och sysselmannen som ordnat mig ett nytt alkohol-ranson-kort till på fredag,- Ett stort tack!

/M

Vaknar halv tio på morgonen med värkande leder, ömmande hals och med nasala luftvägar i samma tjocklek som metrev. Det har varit en tuff natt. Bestämde mig tidigt på kvällen innan för att evakuera ut ur min och Rakels gemensamma hytt på grund allt för mycket sjuka och missär på två kvadratmeter, för att sova på soffan i mässen istället. Vaknade femtiofem gånger av att det var för varmt, för hårt, för kallt, för ljust, att vågorna rullade ned mig på golvet och så vidare. Kapten Nick kom ned från cocpit någon gång på natten, släckte ljuset och stoppade om mig med en extra filt. Det värmer mitt sjuka lilla hjärta en aning att gubbarna är så snälla.

Febern vägrar ge med sig, men jag vägrar att vara sjuk! Idag är det fantastiskt väder med sol, men inte så mycket vind som man kunde hoppats på ur seglarsynpunkt. Fast mig gör det egentligen detsamma, föredrar sol och värme framför storm och kyla, men det säger jag inte till gubbarna för då blir jag väl kastad över bord.

Vi håller vakt två och två, fyra timmar åt gången. Jag och Robert har utkik mellan tio och två på dagen och tio och två på natten. Då sitter vi ute i cocpit iförda alla kläder vi äger, kontrollerar seglen och autopiloten så att vi inte kör in i något isberg på kuppen. Då hade nog inte Nick blivit så glad. Detta låter ju tämligen spännande, men det är det inte. Mest sitter vi på varsin brits, tomt stirrande ut i mörkret åt varsitt håll, var och en i sina egna tankar och grubblerier. Ibland ropar någon till när det dyker upp en val, en delfin eller en synvilla. Ibland tittar vi på varandra och nickar och ibland säger någon något. Nu låter det jävligt tråkigt, det är det också, men det är också jävligt mysigt. 

Det är så stilla och fridfullt. Vi mest sover, sitter, äter, pratar och myser. Tur att jag är sjuk och trött och inte orkar göra något, för annars hade jag nog blivit galen. Här sker ju ingenting!

På kvällen sitter jag, Johan, Nick, Jim och Robert ute på däck och lyssnar på musik, pratar, dricker öl och skrattar. Eller, jag vet inte om jag egentligen deltar så mycket. Gubbarnas skrålande norska  invaggar mig i någon sövande känsla av trygghet, som när jag som liten satt under pappas tröja medans de vuxna drack grogg och pratade om saker som jag inte förstod, som inte angick mig. Jag sjunker in i min egna lilla värld, gömmer mig i pappas varma famn och låter karlarnas bullriga stämmor vara den stora tröjan som omsluter mig, skyddar och lämnar alla dumma problem utanför. Där blundar jag i fem, fyra, tre, två, en sekunder. Sedan reser jag mig upp blir åter en av gubbarna.

/M