Mår mycket bättre idag, bortsett från denna förbannade feber som vägrar släppa taget om min svettiga lekamen, men jag håller den i schack med regelbunden förtäring av Ibux. Med min hyttkamrat är det destå sämre. Hon har varit sängliggande i sjösjuka och kräkts kontinuerligt sedan vi lämnade kajen igår och vår hytt luktar som ett gammalt pissigt ålderdomshem. Har fått henne att ta av det där dysfuntionella sjösjuke-plåstret från halsen, så förhoppningsvis blir hon snart bättre. Man ska inte mixtra med konstiga läkemedel.

Vi har inte ätit annat än vitt bröd sedan vi åkte och då jag befarar att ingen förändring kommer att ske förrän vi är i Tromsö, tar jag saken i egna händer. Det är vild sjögång när jag kastar fram kastrullerna och börjar rota i lårar och vrår efter pasta och matkonserver. Finner pasta i ett hål i väggen och krossade tomater bakom soffan. Surrar fast grytorna på gasolspisen och ber till högre makter att pastavattnet ska stanna kvar i kastrullen när vågorna kastar runt med båten som ett bowlingklot för lättviktare. Tavlorna hänger utanför väggen i åttio graders vinkel och när jag är i min fullaste färd att hacka lök som en dåre tappar jag fullständigt kontrollen över min sjuka lilla kropp. Skeppet ställer sig på högkant och med gullök och en trubbig brödkniv i högsta hugg, kanar jag baklänges i strumplästen ut ur kabyssen och brakar rakt in i matsalsbordet. 

Det är en evigt varande kamp att få kroppen att stanna kvar vid köksbänken, hålla alla grytor, redskap och tallrikar på plats och passa på att inte köttfärssåsen skvimpar över i den milt sagt instabila tillvaron. Men efter en god stund, med mycket viljestyrka och tålamod, utan några större katastrofer, kan jag äntligen sätta mig ned med fyra belåtna gubbar och äta varm mat. Ville egentligen laga något vegetariskt, men då jag gärna undviker att behöva gå på plankan innan Tromsö, så blev det köttig köttfärssås med extra mycket smör och fett till middag. Ibland får man helt enkelt rucka lite på sina prinsiper. Iallafall när man är fast på en båt på havet med fyra hungriga karlar.

/M 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...