Idag är en stor dag. Dagen då jag vinner över latheten och tar ett stort steg ut ur stenåldern och in i det moderna samhället. Denna dag är något jag fruktat för och skjutit framför mig väldigt, väldigt länge. Men det är trots allt en glädjens dag, för nu kan jag ringa gratis hem till Sverige! Tack alla vänner som stöttar mig i denna tid av förändring och tack till dem som den senaste tiden sparkat mig i röven och pushat mig till att fatta detta livsavgörande beslut. Utan er hade jag inte varit där jag är idag! Har slutligen fallit för trycket, övergett det klassiska kontantkortet och skaffat mig ett abonnemang till farfars gamla nokiatelefon. Det tog mig bara nio månader från det att jag lämnade Sverige, till dess att jag lyckades uppbåda tillräckligt mycket mod och styrka för att cykla i fyra minuter, uppför en liten backe till Longyearbyens Telenor-kontor. Till er alla; mina vänner, min familj, Telenor, främlingar och sysselmannen som ordnat mig ett nytt alkohol-ranson-kort till på fredag,- Ett stort tack!

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...