Vaknar halv tio på morgonen med värkande leder, ömmande hals och med nasala luftvägar i samma tjocklek som metrev. Det har varit en tuff natt. Bestämde mig tidigt på kvällen innan för att evakuera ut ur min och Rakels gemensamma hytt på grund allt för mycket sjuka och missär på två kvadratmeter, för att sova på soffan i mässen istället. Vaknade femtiofem gånger av att det var för varmt, för hårt, för kallt, för ljust, att vågorna rullade ned mig på golvet och så vidare. Kapten Nick kom ned från cocpit någon gång på natten, släckte ljuset och stoppade om mig med en extra filt. Det värmer mitt sjuka lilla hjärta en aning att gubbarna är så snälla.

Febern vägrar ge med sig, men jag vägrar att vara sjuk! Idag är det fantastiskt väder med sol, men inte så mycket vind som man kunde hoppats på ur seglarsynpunkt. Fast mig gör det egentligen detsamma, föredrar sol och värme framför storm och kyla, men det säger jag inte till gubbarna för då blir jag väl kastad över bord.

Vi håller vakt två och två, fyra timmar åt gången. Jag och Robert har utkik mellan tio och två på dagen och tio och två på natten. Då sitter vi ute i cocpit iförda alla kläder vi äger, kontrollerar seglen och autopiloten så att vi inte kör in i något isberg på kuppen. Då hade nog inte Nick blivit så glad. Detta låter ju tämligen spännande, men det är det inte. Mest sitter vi på varsin brits, tomt stirrande ut i mörkret åt varsitt håll, var och en i sina egna tankar och grubblerier. Ibland ropar någon till när det dyker upp en val, en delfin eller en synvilla. Ibland tittar vi på varandra och nickar och ibland säger någon något. Nu låter det jävligt tråkigt, det är det också, men det är också jävligt mysigt. 

Det är så stilla och fridfullt. Vi mest sover, sitter, äter, pratar och myser. Tur att jag är sjuk och trött och inte orkar göra något, för annars hade jag nog blivit galen. Här sker ju ingenting!

På kvällen sitter jag, Johan, Nick, Jim och Robert ute på däck och lyssnar på musik, pratar, dricker öl och skrattar. Eller, jag vet inte om jag egentligen deltar så mycket. Gubbarnas skrålande norska  invaggar mig i någon sövande känsla av trygghet, som när jag som liten satt under pappas tröja medans de vuxna drack grogg och pratade om saker som jag inte förstod, som inte angick mig. Jag sjunker in i min egna lilla värld, gömmer mig i pappas varma famn och låter karlarnas bullriga stämmor vara den stora tröjan som omsluter mig, skyddar och lämnar alla dumma problem utanför. Där blundar jag i fem, fyra, tre, två, en sekunder. Sedan reser jag mig upp blir åter en av gubbarna.

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...