Detta inlägg inleds med två färgsprakande bilder från tiden då det fortfarande var sommar och varma dagar i vårt avlånga land. Dessa bilder kommer snart visa sig inte ha ett skit med följande text att göra, men jag tänkte att det kunde behövas lite färger och solsken på denna annars så svart-vita och surmulna blogg. Så, suck it in, ta några djupa andetag och scrolla sedan nedåt för nu blir det allvar på hög nivå!

Bilderna är från någon botanisk trädgård i Malmö i somras. Det här med att posera när andra fotar har tyvärr aldrig varit min grej. Något jag förbannat mig själv för många gånger, men som tyvärr verkar vara något som jag får leva med.

Allvaret!

Okej, nu kommer det; det högtidliga, allvarsamma, nervbitande, seriösa och obehagliga besked som ni som vågat er ända hit nu sitter och nervöst väntar på. The final confession. REDO?

Jag har joggat idag!!

Eller, ah, i natt. Jag ska berätta..

När jag var en ung böna så var jag aktiv i varenda idrott som finns på denna jord, bortsett från ishockey och golf. Jag hade träningar och matcher sex dagar i veckan året om och var fit som en snärta, stark som en ärta och hade stjärt som en spätta (rimmade nästan). Men sedan hände något i högstadiet som förändrade allt. Jag blev cool. Varenda kotte förstår ju att man som punkare med nitar och läder och knallrött hår inte kan springa runt och apa sig på en handbollsplan och duscha två gånger om dagen, så jag lade ned ALLT vad gäller idrott och fysisk aktivitet. Sedan dess har jag tyvärr bara blivit coolare och coolare och svagare och flötigare med åren, men någon gång ibland har jag faktiskt försökt att ta mig tillbaka till den jag var innan jag blev den häftiga brud jag är idag.

En gång i gymnasiet bestämde jag och min polare oss för att börja gyma inför beachen 2010 och för att vara hundra procent säkra på att vi verkligen skulle släpa våra arslen till gymet åtminstone en gång i veckan så införskaffade vi ett varsit årskort. Två hundra kronor i månaden, oåterkalleligt, ingen återvändo. Vem med hyfsat sinne för ekonomi skulle pröjsa två hundra spänn varje månad för något man inte nyttjar liksom? Vi gick in HÅRT. Taktiken fungerade i cirka två veckor och sedan hittade jag min provisoriska papperslapp till gymkort (vi brydde oss inte ens om att skaffa oss ett riktigt kort i plast) ihopknycklad och gömd längst ned i plånboken ett år senare. Ensam, övergiven och bortglömd.
Efter det svor jag på att aldrig mer få för mig att träna på gym.

De senaste åren har min erfarenhet av fysisk ansträngning inte sträckt sig längre än till någon språngmarsch efter spårvagnen då och då, så när jag skojfriskt skämtat om att jag inte längre vet om jag fortfarande kan springa så har det faktiskt legat en stor dos sanning bakom pladdret. För det mesta behöver jag ju inte springa i min vardag, det hör liksom till den moderna människans privilegier (eller dödsdom om man vill vara sån) att inte jagas av arga björnar och tigrar på vägen hem från jobbet. Men ibland slår tanken mig att den trygga verkligheten någon dag kommer falera och då kan det ju vara skönt att åtminstone kunna springa för livet utan att dö av själva ansträngningen. Så igår slog tanken mig att jag kanske skulle ge mig ut och testa kroppen, avgöra i vilket skick den egentligen är för att klara av en eventuell flykt från ryssar, vargar och andra potentiella faror.

Jag förberedde mig ganska väl och för yttersta diskretion valde jag omsorgsfullt både outfit och klockslag för operationen. Så klockan tolv på fredagsnatten smög jag helt iklädd svart ut på Djurgårn's gator, redo att kasta mig in i närmsta buskage om jag mot all förmodan skulle möta en annan människa. Lederna knakade, lungorna skrek och fläsket guppade i takt med mina första stela steg, men efter några minuter började det faktiskt kännas ganska behagligt och det slutade med att jag sprang längre än vad jag hade planerat (ursprungsplanen var iochförsig till närmsta vägkorsning. Jag har läst att man inte ska sätta upp för höga mål i början). Det var en sådan trevlig upplevelse att jag tillochmed kanske kan tänka mig att göra om det, men jag ska inte känna någon press. Sätter jag press på mig själv så vaknar den griniga anti-bebisen inom mig och det vill jag inte riskera så jag brukar välja att hålla mig på god fot med mig själv. Så vi får se när det blir av igen. Tills dess fortsätter jag att ta mina skogspromenader och göra mina språngmarscher till spårvagnen. Det får räcka för ännu har jag varken sett björn eller ryssen.

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...