Igår läste jag i DN om ett hundslakteri i Kina som nu stängt på grund av en djurrättsaktivistgrupp fört dess vansinniga aktiviteter till dagsljuset. När sådana saker uppdagas blir folk oftast bara upprörda, men jag tycker att man borde passa på att bereda plats för lite eftertanke och kanske en kort självanalys.

När våra favoritdjur, hundarna och katterna far illa blir ofta väldigt många männsikor arga och ledsna. Precis som vi såg när kattmördaren i Högsbo härjade i vintras, så blev folk helt vansinniga. Man engagerade sig, gick ihop tillsammans, demonstrerade och frågade "varför är det ingen som gör något?" Sedan gick nog majoriteten av folket hem och stekte köttbullar som de sedan tröståt med lingonsylt.

Att en del kineser äter hundar och katter tycker de flesta är helt sjukt. Vem har mage att äta sina kompisar liksom? Men många människor som säger detta har inga problem med att gå till butiken och köpa sig en ny jacka med en mysig pälskrage på för flera tusen spänn. Vems kompis man dödat då?

Jag tycker inte det är konstigare att äta hund och katt än något annat av alla djur som folk äter över hela världen och i grunden är jag nog inte emot att äta något kött alls. Det jag ÄR emot är det sätt som man behandlar djuren idag innan de blir till köttbitarna i frysdisken. Det är själva industrin jag tycker är så sjukt vidrig, att levande varelser "produceras", att man gör vad som helst för att djuren ska bli så stora och vinstgivande på så kort levnadstid som möjligt. Det finns ingen själ i det vi stoppar i oss längre. Det mesta är bara överprocessad, billig skit som pulserar av lidande och girighet.

Ofta tänker jag att det var bättre förr, långt innan jag levde. På den tiden då var och en hade sin ko eller sina höns som gick ute i grönskan och levde som djur bör innan de tillslut blev slaktade för att familjen i stugan skulle kunna överleva vintern. Att en kines ibland stoppade i sig någon herrelös hund när hungern tröt var ju inte heller något konstigt, snarare bra. Jag saknar tiden då jag inte levde, när allting fortfarande hade betydelse och var en del i det stora kretsloppet.

Nu har människan klivit ut ur det naturliga kretsloppet. Vi står vid sidan av och ser på, kliar oss i våra huvuden och funderar över varför allt håller på att gå åt skogen. Vi tar av jorden minst hundra gånger mer än vad vi ger tillbaka och vi har totalt slutat se det heliga i någonting. Allt för den moderna människan är bara pengar och vinst, världens alla vackra tillgångar har helt förlorat någon annan betydelse än utfyllnad i de rikaste männens plånböcker.

Jag har blivit så sjukt trött på detta, så därför försöker jag verkligen tänka på vad jag handlar i affären, vem jag vill sponsra med mina pengar och vem jag inte vill ska ha ett jota. Det är inte enkelt, när man står där i slutet av månaden och kan välja euroshoppers dret för tre spänn framför ett kravekologiskt eller fairtrade för det tre- eller fyrdubbla. så är det lätt att tänka "äsch, nu är jag ju så pank så Euroshopper får duga den här gången. Då har jag ju råd till en chipspåse också." Det viktigaste tror jag i slutändan inte är att alltid göra "rätt", utan att erkänna för sig själv att man inte kan göra ALLT jämt. Men bara genom att försöka så mycket man kan, vara vaken, intresserad och prata med andra om konsumtion så kan vi "vanliga" människor påverka mer än vad vi tror. Vi styr industrin med våra pengar, så enkelt är det. Och vi kan välja, precis som kineserna, vad vi vill äta till middag.

/M

 

c

15 oktober 2013 16:15

Just på grund av denna industri som jag valt bort kött. (Hade jag råd skulle jag åka till bondgård och köpa, men är fattig student). Folk är så jävla snabba med att döma andra men reflekterar inte alls över att nötfärsen de precis köpt på ica är från irland eller usa, och har ingen aning om hur köttindustrin ser ut där. (Ännu en parantes: om jag bodde i USA skulle jag gå steget längre och bli vegan pga just att köttindustrin ägs av ett fåtal vinstdrivande företag).

http://hurricanec.devote.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...