Denna veckan är det solfestival i Longyearbyen. Det innebär att det kommer hit en massa turister som vill se när solens strålar når till Longyearbyen för första gången efter mörkertiden. Det firade jag med att åka på scootertur till grannbyn Barentsburg på tisdagen. 

Barentsburg grundades på trettiotalet och ett par tusen ryssar och ukrainare flyttade dit för att bygga upp ett samhälle kring gruvdriften. Under årens lopp har byn bara förfallit, invånarantalet har sjunkit till några hundra och Barentsburgs är numera en sk. "spökstad". Dock har spökstaden de senaste åren blivit ett turistmål med både hotell och en souvenirbutik. 

Så, det var en tråkig och kort genomgång av Barentsburgs historia, mestadels snodd direkt från Wikipedia. Nu till det snaskiga. 

Min vän Joel tog täten med vapen, signalpistoler och skrämma-bort-isbjörn-prylar. Tur att inte han råkade ut för någon dödsolycka, för då hade vi alla varit rökta. 

Ungefär halvvägs till Barentsburg stannade vi till i någon annan öde forna gruvby. Det har tydligen varit något båtvarv där tidigare, som synes på en av bilderna ovan. Man kunde gå in i husen och kika. AWSOME! Jag älskar gamla döda hus.

Lite fjäll och renar på vägen. Det var så vackert att jag fick ont i hjärtat. Ville bara hoppa av scootern och bara vara kvar där ute i vildmarken. 

Framme i Barentsburg. Det fanns inte så jäkla mycket att fota, då stället var tämligen dött, men jag fick iallafall skymta de första solstrålarna sedan jag kom till Svalbard. Det var sjukt gott!

För en super-inaktiv människa som jag var fyra timmars scooterkörning det fysiskt mest ansträngande jag varit med om, näst efter de fyra boxningsträningarna jag stod ut med innan jag slutade att boxas.. när jag var tretton år. När vi kom hem på eftermiddagen efter turen var jag så trött att jag bara ville gråta ut och dö i plågor. Efter fyra timmar av överväldigande landskap, eufori och dödsångest la jag mig på sängen, lät träningsvärken inta sitt fäste och gick sedan ut för att ta EN öl. Det slutade med att jag blev smällpackad och var inte återhämtad förrän igår. Bra vecka det här- jag har lärt mig att älska Svalbard!

Var även på "felles-middag" igår. Vet inte riktigt vad "felles" betyder, men det var en jäkla massa folk som käkade mat och drack öl tillsammans. Ett fantastiskt initiativ! Bra liv. :)

/M

Idag har jag bott på Svalbard i tre veckor, så vad kan då vara mer passande än en liten lägesuppdatering? Innan årsskiftet lovade jag att återkomma med snaskigt skvaller från mitt nyårsfirande, men då det snaskigaste handlar om mig personligen så väljer jag till er stora förfäran att hålla igen lite på detaljerna.

Den 31:a december inleddes med jobb och sedan blev det middag på kvällen. Planen hade från början varit att vi skulle vara fyra personer från jobbet att äta middag tillsammans, men efter diverse oväder och inställda flyg så slutade det med att jag och Omid slöt upp ensamma på "Kroa". Där serverades fem rätters middag med olika viner till varje rätt, origami-inspirerade servetter och en jävla massa bestick. Efter ungefär en timma hade vi tagit oss igenom tre rätter och lika många "paus-cigg" och vi bestämde oss för att med mat ända upp i halsen och vinrusiga huvuden hoppa över de två sista rätterna och gick till puben istället. Där råkade vi sitta till tolvslaget, då vi plötsligt noterade att alla människor stod utomhus och skålade. Då hoppade vi in i en svalbard-taxi och styrde till "Huset" istället. Väl på huset blev det väl lite för mycket gratissprit för min del och nu berättar jag inget mer om den kvällen!

Foto: Omid Abolhassani

För några dagar sedan uppmärksammade Omid ett för mig obefintligt ljus på himmelen, så vi hoppade in i bilen och körde ut i mörkret för att kunna se bättre. Omid var helt lyrisk i sin jakt på norrskenet men jag kunde inte för mitt liv förstå vad det var som var så jäkla coolt med det, för man såg ju knappt något mer än en nyansskiftning i allt det svarta. Men så kom vi lite längre utanför byn, där det inte finns några lampor och efter några minuter när mina ögon vant sig så var det något helt fantastiskt som uppenbarade sig på himlavalvet ovanför oss. Det var helt stjärnklart och norrskenet tornade upp sig som en glödande vägg i rymden. Nu har jag alltså äntligen sett ett norrsken på riktigt.

Foto: Omid Abolhassani

De senaste dagarna har jag även för första gången i mitt liv kört snöscooter. Första gången körde jag en liten övningsrunda och liksom en förälder som lär sin unge att cykla joggade Omid efter och såg till att jag inte körde ihjäl mig (eller någon annan för den delen). Allt som allt gick det bra. Det enda lilla missöde som skedde var att jag fastnade i en brant uppförsbacke, fick panik och satt och skrek på hjälp tills Omid kom springande till undsättning.

Så efter en halvtimmas övning var det igår alltså dags för mig att ge mig ut på en längre scootertur på fjället. Jag hade själv varken scooter eller utrustning, så efter lite meck och en stor dos hjälp från olika folk så kunde jag och två vänner ge oss ut på mitt hittills största äventyr sedan jag flyttade hit. Med för liten hjälm, för stor overall, för tunn halsduk och för tjockt hår besteg jag min scooter och tillsammans gasade vi iväg ut i mörkret och snöblåsten. Vi var borta i två timmar och bortsett från att jag körde fast i snön två gånger, fastnade i en stenhög en gång, höll på att förfrysa både fingrar och näsan och Omids scooter dog mitt ute i ingenstans, så gick det förvånansvärt bra. Det var kul, det var dödsångest, det var kickar och frossa och efter alla incidenter så var jag så sjukt lycklig när vi äntligen nådde tillbaks till Longyearbyens bebyggelse. En av scootrarna ska in på reparation tror jag men annars gick väl allt bra.

I övrigt så har jag inte så mycket hemlängtan längre. När allt kommer omkring så är det ändå ganska häftigt att vara här.

/M

Idag har jag bott i Lonhyearbyen i två veckor och äntligen har jag haft några dagar då det har känts kul att vara här. I lördags var jag och Omid på en av krogarna här i byn och spelade biljard, drack några öl och träffade en hel del folk. Innan har det känts helt omöjligt att få kontakt med människorna här, jag tyckte att många var kyliga, inåtvända och misstänksamma, men även i denna delen av världen så släpper folk garden efter några öl. Jag hade tänkt gå hem innan  midnatt då jag skulle jobba dagen efter, men allt eftersom kvällen förflöt så blev det trevligare, min dead line sköts fram successivt och det var inte förrän vid halv två-snåret som jag fick tummen ur och gick hem. Jag hade en jäkligt trevlig kväll, så om det inte hade varit för att de till vardags allra kyligaste snubbarna blev lite väl glada och närgångna i tankat tillstånd, så hade jag nog suttit kvar och tjötat i baren till stängning. Tack och lov för det ändå, för jag var ganska sliten på jobbet dagen efter. Jag träffade en hel del trevligt folk men även många knäppisar, bland andra en manlig hora, en tafsande dvärg och en ensam, whiskeysörplande gubbe från London som fått för sig att ta en solsemester på Svalbard och somna i baren.

Random bild från ett gruvområde i Longyearbyen. Någon cyklade till jobbet men cyklade aldrig hem igen...

Imorgon är det nyårsafton och planen lyder: Middag med två kollegor på "Kroa", sedan fritt för improvisation och till slut nyårsfirande på "Huset".

Här i stan finns det fem uteställen så vitt jag vet; Svalbar, Kroa, Pöben, Karlsberg och Huset (med reservation för stavfel, jag skriver bara som folk uttalar). Svalbar verkar vara lite ungdomshak, med stort ölsortiment och biljardbord. Pöben ligger vägg i vägg med hotellet så där hänger många äldre och turister. Kroa har jag hittills inte varit på men jag ska ju käka där imorgon så en utvärdering får vänta till senare. Karlsberg har jag bara kikat in på men jag har hört från annat håll att det ägs av danskar och är lite sunkigt och gött. Huset ligger några kilometer utanför byn så dit måste man färdas med taxi (ja, tro det eller ej men det finns något som heter Svalbard taxi). På dagtid finns det visst café och restaurang där, och på lördagsnätterna har dom nattklubb som öppnar när de andra krogarna stänger. Huset har öppet till 05:00 så det lär vara livat där på helgerna.

Ja, det var lite om utelivet här i byn. Jag har förhoppningsvis mer kött på benen och några snaskiga historier att berätta efter nyårsfirandet.

/M

När det blev aktuellt att jag skulle flytta till Svalbard så började jag genast planera på hur jag skulle använda mina nya erfarenheter och äventyr till att skriva den mest spännande och innehållsrika bloggen världen någonsin läst. Jag skulle skriva långa, utförliga historier om isbjörnsattacker, snöskred och hemlösa sälkutar som jag med mitt stora hjärta skulle ta med hem och föda upp som mina egna. Jag skulle engagera, chockera och göra alla där hemma röda av avund med alla mina detaljerade berättelser. Jag skulle skriva om det perfekta äventyret och om hur lyckligt lottad jag är som fick uppleva det.

Idag har jag varit på Svalbard i tio dagar och drömmen om det perfekta äventyret kunde inte kännas längre bort. Jag har haft tre dagar ledigt från jobbet och i och med det har det också blivit tid för eftertanke, oro och ensamhet. Jag kom verkligen hit vid fel tidpunkt på året. Byn ligger helt öde på grund av thailandsresor och brist på dagsljus och turister. Nästan alla på jobbet har åkt hem till Sverige eller Norge över jul och nyår och det begränsade umgänget blir i längden milt sagt påfrestande. Det är mörkt dygnet runt så varje morgon när klockan ringer ligger jag kvar i minst en timma och motiverar mig själv till varför jag måste gå upp. En Malin säger "gå upp, skapa ditt eget äventyr!" En annan Malin säger "ligg kvar, det finns ändå inget att gå upp till." Dagarna får jag på något sätt att gå trots allt, med några halvhjärtade försök till spänning ute i mörkret, filmer, korsord och böcker. Men om kvällarna, när jag gömmer mig på mitt rum för att äntligen få vara ensam med mina tankar, så kommer all besvikelse till mig, som ett brev på posten.

Även om jag vet att det blir bättre om jag bara står ut några månader, ger detta en chans, lär känna människor när dom så småningom kommer tillbaka, så kan jag inte hjälpa den förtvivlan som kommer krypande om kvällarna. Svalbard är inte så som jag hade föreställt mig. Alla här säger "om du bara håller ut till februari så blir du helt förälskad", på grund av naturen, fjällen, djuren, människorna, allt, allt, allt är helt fantastiskt! Men allt jag ser är bara mörker, kyla, mörker, snö, surmulna gruvarbetare, gnälliga kärringar och mera mörker. Och som jag saknar allt där hemma. Jag har inte varit borta länge ännu, men vetskapen om att alla som jag älskar är långt, långt borta känns värre än om jag skulle vara fast ett år i Björneborg.

Kvällar som denna tänker jag att jag bara vill skita i allt och åka hem igen. Hem till Kristinehamn, tryggheten, vännerna och arbetslösheten. Hem till att sova på mammas och pappas soffa och festa upp de sista av mina sparpengar. Hem till allt det där som jag inte har här. Men det kan jag inte. Om jag åker hem nu så sviker jag mig själv. Då har jag inte bevisat någonting utom att jag är en fegis som alltid hattar runt och aldrig ger något en ärlig chans. Om jag åker hem nu så kommer jag få börja om från start igen, med att sova på soffan, söka jobb, längta bort från Kristinehamn och vara grinig mest hela dagarna. Jag måste göra det här nu, jag måste!

Idag är en dålig dag, och inte ens de två renarna jag träffade på förut kunde rädda den. Men det här hade jag räknat med. Det kommer att komma dagar då allt känns skit, åt helvete och förjävligt, men förhoppningsvis blir det bättre sedan, bara jag står ut några veckor till. Och sedan några månader. Jag börjar med imorgon.

/M

Idag är det ju som alla vet Julafton, dagen då de flesta hänger hemma med familjen och käkar julmat, ser på Kalle Anka och öppnar julklappar hela dagen. Det har jag också gjort den 24:e december varje år i tjugo år, fram tills idag. Idag är jag inte hemma. Jag sitter inte i soffan i vardagsrummet med familjen och sippar på en mugg med glögg, pyntar inte granen trots att jag inte vill, smygäter inte julskinka trots att jag är vegetarian och förbannar inte den svenska vintern för att det inte serveras snö på julafton.

I år är jag långt hemifrån, i ett annat land som inte ens är ett land. Jag befinner mig på en självstyrande ö mitt ute i det Arktiska havet, där det bor människor från jordens alla hörn, där det är mörkt dygnet runt och det blåser snöstorm varje dag. Igår, dagen för julafton var första dagen sedan jag kommit hit som jag kände en verklig längtan efter det normala, det traditionella och det som jag är van vid. Jag saknade familjen och mina bästa vänner, mina kaniner och något att känna igen.

Idag känns det annorlunda. Jag firar jul, om än på ett annat sätt än jag gjort hittills i mitt liv men jag tycker att det känns bra. Jag har inte smygätit julskinka och köttbullar, inte druckit glögg och julmust, inte kännt lukten från den pyntade granen och inte tittat på Kalle Anka trots att jag inte tycker att det är bra. Men jag har iallafall sällskap. Jag och min sambo har käkat vår egna julmat hela dagen, vältrat oss i choklad från jobbet och pyntat lägenheten med vad vi kunnat finna. Vi har varit ute och trotsat snöstormen på upptäcksfärd till en gammal gruvstation och ikväll ska vi gå på den lokala puben. Det blir en annorlunda julafton men helt klart minnesvärt!

Årets julbord. Vem sa att det inte finns grönsaker och frukt på Svalbard?

På vägen upp till gruvstationen. Vy över Longyearbyen. Klockan är typ 15:00

Snöstorm.

En bit gruvstation.

Som sagt. Finkläder är inget att tala om här..

GOD JUL ALLA!  

/M

     Här sitter jag och posar i mina fina långfillingar och underställströja.

Jag har nu, efter sex dagar i snölandet börjat tappa hoppet om att någonsin igen kunna ha på mig någorlunda snygga kläder. När jag går till och från jobbet har jag knallblå leggings, ful t-shirt, skrikrosa eller grön fleecetröja, röd jacka, brun mössa och blå vantar. När jag överlevt dagen i denna clownmundering är det dags för fritidsaktiviteter och då finns det inte heller utrymme för fåfänga. Sker aktiviteterna utomhus gäller långkalsånger, linne, underställ, överställ, mittimellanställ, fleecetröja, fleecebyxor, hikingstrumpor, yllesockar, fuskolle, jacka, undervantar, övervantar, snökängor och björnvagina med öronlappar på. Om aktiviteterna förefaller ske inomhus gäller endast understället eller mjukisbyxor. Ja, det är väl bara att börja vänja sig vid att gå runt och se ut som en mupp hela dagarna, jag är ju inte direkt ensam om det..

Från säkra källor har jag hört att det visst ska vara ett jäkla raggande och runtliggande här om vinternätterna så det blir intressant att se vad folk har på sig när de är ute på krogen. Undrar om man tumlar runt i snödrivorna i stilettklackar och finskjorta eller om det är pjux och thermobyxor som gäller även där. To be continued..

I övrigt har jag och min sambo/kollega varit ute på en liten biltur i kväll. Vi körde rakt ut i mörkret och upp för ett stort jävla fjäll där det blåste så mycket snöstorm att jag inte såg vägen framför mig. Jag höll på att skita ner mig och dö, men kollegan var visst van så vi tog oss både upp och ner helt oskadda. Stannade till och med en stund på toppen och drack lite te i bilen medan vi stirrade ut i mörkret. Bra dag!

/M

Idag har jag bott i Longyearbyen i 5 hela dagar och för första gången offrar jag lite tid, lust och ork för att göra denna första efterlängtade lägesuppdatering. Dessa dagar har det hänt så otroligt mycket men samtidigt ingenting så det känns helt omöjligt att veta var jag ska börja berätta. Så jag tänker det kan vara bäst, att ta det från början.

Flygresan

Jag flög från Gardemoen, Oslo, dit jag fick skjuts av min snälle far. Jag är djupt och innerligt tacksam för att han var med mig på flygplatsen och jag passade på att grina lite när han skulle lämna mig åt mitt öde och jag ställde mig hulkande i kö till säkerhetskontrollen. I bagageröntgen började det pipa när jag gick igenom, vilket ledde till kroppsvisitering. Jag trodde jag skulle dö. Som om jag inte redan var skitnervös redan innan så skulle jag dessutom behöva ta av mig mina svettsura vinterkängor och klä av mig den enda tröja som dolde de mörka svettringarna på mitt dagen till ära gråmelerade linne. Så med stinkande fötter och utsräckta armar beordrades jag att sakta snurra runt och visa upp mina svettiga armhålor för hela Gardemoen medans vakten letade efter knark och vapen i byxlinningen, bh'n och bland dreadsen. Mot alla odds överlevde jag visiteringen och tilläts att med rödsprängt ansikte rafsa ihop mina tillhörigheter, kasta på mig mina svettiga kläder och fly från platsen. Till min egen förvåning lyckades jag faktiskt hitta raka vägen till passkontrollen, rätt gate och slutligen själva "boardingkontrollen". När jag visat mitt pass och boardingkort för sjuttioelfte gången blev jag tillsammans med alla andra svalbardingar förd till en buss som skulle ta oss till planet. Inne i bussen tyckte man inte om att tända lamporna och av någon anledning så vägrade alla att sätta sig på ett säte, vilket resulterade i att alla stod och trängdes i den mörka gången, hängande i ledstänger och handtag. Jag sneglade på människorna runt omkring mig och förstod att mitt liv nu skulle ta en helt ny vändning.

Från själva flygresan finns inte så mycket att berätta. Jag satt ensam på min rad och hade bokat fönsterplats för att kunna njuta av utsikten på min första ensamma flygresa, men till inte så mycket nytta. Först var det tjock dimma som hindrade mig från att se någonting. Sedan hann jag ta några foton på moln innan mörkret tornade upp sig som en vägg föröver och efter en timma var det helt kolsvart utanför fönstret. Sedan var det inte så värst fantastiskt förrän man började skymta ljusen från Longyearbyen. Det var så mörkt att man inte kunde skilja mellan jord och himmel, så hela byn tycktes bestå av tusentals svävande eldbollar. DET var fantastikt vackert, men tyvärr kunde jag inte få en bra bild på fenomenet.

Väl nere på marken var jag tvungen att grina lite igen. Jag vet inte om det var för att jag var glad, ledsen, rädd, stolt eller något annat, men jag slutade ganska snart när jag blev välkomnad av en gigantisk, uppstoppad isbjörn vid bagagebandet. Efter isbjörnen träffade jag min nuvarande sambo Omid, som kom för att hämta mig.

Boendet

Som nyss nämnt så bor jag tillsammans med min arbetskollega Omid, vilket hittills fungerar fantastikt bra. Vi delar på en ganska stor lägenhet med stort kök/vardagsrum, gästrum, hall, toalett/dusch, förråd, mitt sovrum och en vrå där Omid sover. Hyran tycker jag inte är så farlig som jag hört talas om innan. Vi hyr lägenheten av vår arbetsgivare och betalar 3500 nok var, vilket inte är värre än om jag hade haft en etta i Sverige. Vi kommer bra överens och har hittat på ett bra system för att på ett rättvist sätt fördela hushållsarbetet, dvs. Omid lagar mat och städar och jag ligger på soffan och har det gött! Kunde inte vara mer rättvist tycker jag.

Jobbet

Jag har fått frågan några gånger om hur f*n jag hittade det här jobbet på Svalbard så jag tänkte berätta det nu. Jo, det var så här, att jag var ganska arbetslös, trött på livet i Sverige och ville tjäna mycket pengar på kort tid, så då tänkte jag liksom alla andra svennar, att Norge skulle vara ett bra land att flytta till. Så jag började hänga på finn.no, platsbanken, adecco och alla möjliga bemanningssajter och jobbsökarsidor. Jag skickade urskiljningslöst ut brev och cv till alla arbetsgivare jag kunde finna men till en början verkade det helt hopplöst. Antingen svarade inte arbetsgivarna eller så fick jag svar tillbaka att dom önskade sig någon annan eller redan hade tillsatt. Till slut hörde någon av sig och i ren desperation åkte jag till Göteborg för att gå på intervju på ett skidorts-jobb som jag inte ville ha, eftersom att jag HATAR att åka skidor. Som tur var så ville dom inte ha mig och istället blev jag kallad till Oslo på intervju för Norwegian cabin crew. Jag blev så glad så jag höll på att dö, men mitt i detta så fick jag ett mejl där det stod "Heisann Malin, Tusen takk for søknad. Du høres ut som akkurat den personen vi ønsker oss:-) Jeg skal se igjennom søknaden din i ettermiddag så hører du fra meg." Jag hade inget minne av vad det var för jobb jag ens hade sökt och var tvungen att leta igenom hela utkorgen för att kunna utröna vilket jobb det var. Till slut fann jag att det var Kaffebaren i Longyearbyen på Svalbard som hade fått min glättiga ansökan och svarat. Efter att ha googletranslatat "akkurat" och sökt på "Svalbard" så var jag nästan hundra procent säker på att jag skulle skita i flygvärdinne-utbildningen på Norwegian, skita i Sverige och flytta till en glesbefolkad ö i Arktis för att jobba på Svalbards enda café.

Det var historien om hur jag fick jobb på kaffebaren på Svalbard. I övrigt finns inte så mycket att säga om jobbet. Det är liksom som de andra caféjobben jag haft, inget speciellt, varken bättre eller sämre, men jag trivs.

Jag ska berätta mer om själva byn och människorna här en annan dag, tro mig det finns mycket att berätta.

/M

Dagen är kommen.

Undertvå månaders tid har cirkus åttio procent av min tankeverksamhet kretsat kring min nalkande flytt till Svalbard. Två månader av frenetiskt handlande, planerande, funderande, sömnlösa nätter och långsamma dagar. Jag har förlikat mig med att inte kunna träffa närstående på väldigt länge, att fira första julen utan familjen, första nyåret utan vännerna och framför allt att för första gången göra någonting helt själv.

Trots att jag har haft gott om tid på mig att fixa allting så har tiden bara sprungit iväg och som vanligt när jag ska göra något så blir det sista-minuten-skit-stressigt. Men nu känns det äntligen som att allt är färdigt och jag kommer förhoppningsvis kunna sova lugnt i natt. Jag har bokat och betalat för 50 kg bagage inklusive handbagage, men ändå tycks inte väskorna räcka till. Hur jag än packar om så tycks vågen alltid visa ett kilo för mycket och det är alltid med våld som jag nätt och jämt kan stänga väskorna, men ändå tycker jag inte att jag kan lämna något. Allt är ju viktigt! Iochförsig, det där kilot med grötris kanske jag vid närmare eftertanke skulle kunna lämna hemma om det krisar, men annars behöver jag allting.

Imorgon styr färden mot målet och första anhalten blir Jessheim där jag ska spendera natten hos min faster innan jag på måndag tar flyget från Gardemoen till Longyearbyen på Svalbard. Konstigt nog är jag inte nervös än, men det är nog för att jag fortfarande inte riktigt har förstått vad det är jag håller på med. Med all säkerhet kommer smällen när jag väl sitter fast på planet, med varken ångerrätt eller returbiljett kommer jag gråta mig igenom hela resan och komma fram som ett uttorkat russin. Men det är väl lika bra.

Dessa bilder är tagna av min blivande sambo Omid, som jag ska spendera de kommande månaderna tillsammans med. För den som vill se fler fantastiska bilder från min blivande boplats så rekommenderar jag varmt att besöka Omids facebooksida, den heter "78 grader nord" och finnes här.

Nu ska jag sova några timmar så att jag är pepp imorgon och återkommer så snart jag kommit fram till Longyearbyen och installerat mig.

/M