Idag är det ju som alla vet Julafton, dagen då de flesta hänger hemma med familjen och käkar julmat, ser på Kalle Anka och öppnar julklappar hela dagen. Det har jag också gjort den 24:e december varje år i tjugo år, fram tills idag. Idag är jag inte hemma. Jag sitter inte i soffan i vardagsrummet med familjen och sippar på en mugg med glögg, pyntar inte granen trots att jag inte vill, smygäter inte julskinka trots att jag är vegetarian och förbannar inte den svenska vintern för att det inte serveras snö på julafton.

I år är jag långt hemifrån, i ett annat land som inte ens är ett land. Jag befinner mig på en självstyrande ö mitt ute i det Arktiska havet, där det bor människor från jordens alla hörn, där det är mörkt dygnet runt och det blåser snöstorm varje dag. Igår, dagen för julafton var första dagen sedan jag kommit hit som jag kände en verklig längtan efter det normala, det traditionella och det som jag är van vid. Jag saknade familjen och mina bästa vänner, mina kaniner och något att känna igen.

Idag känns det annorlunda. Jag firar jul, om än på ett annat sätt än jag gjort hittills i mitt liv men jag tycker att det känns bra. Jag har inte smygätit julskinka och köttbullar, inte druckit glögg och julmust, inte kännt lukten från den pyntade granen och inte tittat på Kalle Anka trots att jag inte tycker att det är bra. Men jag har iallafall sällskap. Jag och min sambo har käkat vår egna julmat hela dagen, vältrat oss i choklad från jobbet och pyntat lägenheten med vad vi kunnat finna. Vi har varit ute och trotsat snöstormen på upptäcksfärd till en gammal gruvstation och ikväll ska vi gå på den lokala puben. Det blir en annorlunda julafton men helt klart minnesvärt!

Årets julbord. Vem sa att det inte finns grönsaker och frukt på Svalbard?

På vägen upp till gruvstationen. Vy över Longyearbyen. Klockan är typ 15:00

Snöstorm.

En bit gruvstation.

Som sagt. Finkläder är inget att tala om här..

GOD JUL ALLA!  

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...