Den senaste veckan har kändis-hysteri rådit i Longyearbyen. Någon norsk minister har varit här och scoutat, det har varit skidmaraton och Morgan och Ola-Conny från Ullared har spelat in något program som jag aldrig sett. Igår kväll var jag på Huset och dansade hela natten och helt plötsligt stod stackars Morgan där på dansgolvet, malplacerad och helt borta. Jag tror inte ens han visste var han befann sig. När det började stänga träffade jag på honom utanför Huset, där han fortfarande såg lika förvirrad ut. Så frågade han om jag ville följa med honom hem. När jag svarade "nej, tack men vi kan dela en taxi" så muttrade han bara "nehe, då får det vara" och började sin långsamma vandring hem till byn. Stackars.. 

Efter-jobbet-öl i solen på Kroas uteservering. Vi har det bra enna. :)

/M

En glittrande, gungande isbädd i upplösning på ett bubblande, ångande hav. Fåglarnas tid nalkas och solen går aldrig ned.

Det är här det börjar. På en strand, mitt i livet.

Är det här det slutar? 

/M
 

Idag har jag legat i sängen och ätit snabbnudlar och broccoli hela dagen. Jag tyckte att min stillsamma tillvaro kändes mycket angenäm och hade troligtvis fortsatt på samma vis resten av dygnet om det inte vore för en viss valross som enligt ryktet låg och gosade och posade på stranden ivid flygplatsen. Vi åkte dit och trots en mindre folksamling, beväpnade med jättekameror så låg hanen bara där och tycktes vara ganska nöjd med livet. Ibland brummade han lite, släppte en fjärt och kliade sig på magen och jag kunde inget annat än att känna en stark samhörighet med den stora bäsen. Efter att ha filmat honom åkte jag hem och följde hans exempel. Hygglig tillvaro!

/M
 

Det var en fantastisk dag i den lilla byn på Svalbard. Solen strålade, havet glittrade och snön låg som ett lysande, vitt bomullstäcke över det majestätiska fjällandskapet. Isbjörnarna brummade, scootrarna brölade, och om det funnits fåglar på denna plats hade dom garanterat kvittrat just nu. 

     Denna dag vaknade Malin upp med en vision. En vision om att hon för en gångs skull skulle ta vara på sin lediga dag och göra något extraordinärt. Något coolt som hon skulle kunna skriva en historia om och lägga upp på bloggen. En historia som skulle göra alla där hemma gröna av avund när dom läste, för att den där Malin verkade leva ett så otroligt spännande liv. Så hon bestämde sig för att trotsa sin fysik och på egen hand klättra upp till Gruva 2. 

Gruva 2 låg bara några hundra meter utanför byn, och endast hundra meter upp på fjället, så Malin tänkte att "det här blir en enkel match". Och det hade det kanske blivit, om hon för sju år sedan valt att fortsätta med idrotten istället för att börja dricka öl och röka. Men Malin tyckte att det sistnämnda var roligare än att spela handboll och därför blev matchen också svårare än vad hon hade tänkt sig. 

Så stod hon där med klump i magen och tårar i ögonen vid fjällets fot och tänkte "hur FAN ska jag klara det här?!" Men så hörde hon bloggen kalla och bestämde sig för att göra ett försök. Likt en korsning mellan sengångare och tordyvel klättrade hon i sakta mak uppför fjällets brant, men efter sju meter var hon tvungen att vila för att inte riskera att det otränade hjärtat skulle explodera av ansträngningen. Hundra meter, tio pauser och tjugofem minuter senare nådde Malin äntligen upp till gruvans entré. Helt utpumpad föll hon raklång till marken, åt snö som en besatt och kjedjerökte för att fira sin prestation. När hon sedan spejade ut över landskapet och Longyearbyen kände hon sig som en kung och firade igen med att knäppa några bilder av sig själv i olika vinklar. 

Efter fotosessionen kavlade Malin upp ärmarna och gick in i gruvan. Där inne var det mörkt och ruggigt men eftersom hon nu var självutnämnd kung av gruvan så fruktade hon ingenting, utan klättrade målmedveten uppför de branta trapporna, smög genom de trånga gångarna och gömde sig i de mörka hörnen. När hon var färdig med att leka läskig dvärg i läskig gruva och krupit ut i solen igen kände hon sig ganska till freds med dagen. Så hon satte sig på rumpan och rullade ned för fjället igen. Tre minuter senare var hon åter nere på jorden och gick hem, satte sig vid datorn och skrev en cool historia som gjorde alla där hemma gröna av avund. För den där Malin hade ju ett så otroligt spännande liv. 

Snipp snapp snut, så var denna sagan slut!

/M

På vägen hem från hundgården tidigare idag passade jag på att filma lite av omgivningarna. Så nu, alla ni stackare där ute som inte varit på Svalbard, har jag klippt ihop en liten guidad rundtur genom Longyearbyen. Enjoy!

/M

Idag har jag haft ledigt från jobbet. Sov till halv ett, lyssnade på musik och hade det gött i min ensamhet i väntan på St.Patricks day-öl på eftermiddagen. Kom aldrig till ölen, men idag var det inte mig emot. Istället fick jag sms från Jesper som erbjöd mig en plats på dagens tur med hundspann. Jag blev hämtad vid halv tre-tiden och vi åkte till hotellet för att invänta turistgruppen som skulle följa med. När vi väntat i cirka tjugo minuter fick Jesper besked om att turisterna som bokat turen inte ens checkat in på hotellet än. Jesper suckade uppgivet, sa "this is why I allways bring this with me" och drog fram ett bigpack med Toblerone.

      Efter lång väntan anlände den lilla gruppen på fyra kineser och när vi väl var packade och klara att fara till hundgården var vi 45 minuter försenade. Kineserna berättade att de just flugit i över tjugo timmar till Svalbard ENDAST för att åka hundspann. De skulle alltså redan i kväll flyga vidare till fastlandet för att fortsätta sin speed-trip i Norge i två veckor. Snacka om pressat schema. Det första de frågade var "can you show us the polar bears to day?" Jag kände en enorm tacksamhet mot livet att jag inte är guide på Svalbard.

      Att köra hundpann var inte så svårt i sig. Det var mest bara att stå och hålla koll så att hundarna inte skadade sig eller trasslade in sig i varandra. Om man av någon anledning ville eller behövde stanna så ställde man sig på bromsen, sa "Wööööoohh" och kastade ett litet ankare i snön. Detta var väl det enda "krävande" momentet, men det hann gå fel många gånger innan resten av ekipaget förstod vad "DON'T EVER LEAVE THE BREAK!!!!" betydde. 

      Själva turen var bra, hundarna underbara och naturen var fortfarande fantastisk. Men det bästa med dagen var nog att jag fick spendera den med fyra galna kineser.

En dansk, en nederländare, fyra kineser och en svensk i en monstertruck på Nordpolen. <3

Någon av alla hundar med Star wars-namn. Det gäller att ha fantasi när man ska ge namn till hundratjugo hundar.

Passade på att posa lite på utedasset. Fara för isbjörn!

Glad tjej och glada hundar. :)

/M

Igår gick jag hem från jobbet, ganska sliten och med inställningen att inte göra ett skit på hela kvällen. Jag skulle sitta i mina lortigaste mjukisbyxor, käka snabbnudlar och glo i väggen tills jag somnade. Som tur var blev det inte så. Just som jag stod där i köket och för femte gången öppnade kylskåpet för att verkligen försäkra mig om att det inte fanns något ätbart alternativ till nudlarna, fick jag ett fantastiskt uppiggande sms från min nyvunne vän Lina. Som av en ren händelse råkade hon fylla år och ville bjuda med mig på "skaldjursplatå" på Funken och tillhörande utgång därefter. Jag smällde igen kylskåpsdörren, kastade snabbnudlarna åt helvete och messade rätt och slätt tillbaka "Hej. Jag har ingen aning om vad skaldjursplatå är, men det låter helt fantastiskt! Count me in!"

      En timma senare satt vi där i salongen, jag, Lina och Jessica, runt ett jätteberg av räkor, hummer och musslor och sörplade bubbel i äkta Sex and the city-style. Jag bidrog med Linas första och enda födelsedagspresent: En öppnad förpackning resorb och en lavendelpåse som legat i min troslåda i tre år, inslaget i förra månadens jobbschema och en hårsnodd. Det var mycket uppskattat och stämningen steg till max. Det ena ledde till det andra och det hela slutade med att jag vinglade hem från Huset klockan fyra på morgonen, nästan tusen spänn fattigare och med köldskador över hela låren, men med ett jäkla glatt humör. 

      Vaknade i morse med kläderna och sminket på, nudlar i hela sängen och luktade gammal räka. Efter två liter vatten och lika många resorb gick jag till jobbet och sopade mattan med turisterna i fem timmar och sedan gick jag hem, ganska sliten och med inställningen att inte göra ett skit på hela kvällen. Och så blev det. 

Det var tre lyckliga brudar som satt runt det bordet. Och dom blev bara lyckligare och lyckligare. 

Mellanlandade på Puben med några öl och coctails. "Strike a pose!"

Att gå 45 minuter för att komma hem klockan 4 på morgonen i 17 minusgrader känns ändå helt okej när man har "the monkey face" i förgrunden. God bless Svalbard.   

/M

Ligger helt förlamad i sängen, dödstrött med förfrusna tår och stinker gammal hund. Livet är förjävla gött. 

     Igår var jag ute på puben och drack öl, liksom jag brukar göra när jag har ledigt. Idag låg jag död och bakfull halva dagen, liksom jag brukar göra när jag har ledigt. Vaknade på förmiddagen i en euforisk känsla blandad med ångest och dåligt samvete, ty den åh så älskade och efterlängtade solen kastade sina strålar in genom mitt sovrumsfönster. Jag lovade mig själv att "bara sova en liten stund till" för att sedan ta tillfället i akt och köra lite carpe diem ute i solskenet resten av dagen. Självklart kom jag inte ut förrän vid 16-tiden, då solen sedan länge hunnit sjunka tillbaka ned i sitt säte bakom någon jävla skymmande fjälltopp.

Så mötte jag upp min nyfunna vän Lina och käkade våfflor med brunost på Funken (ett hotell) i någon timma innan jag begav mig vidare tillsammans med Pontus till hundgården. Sedan december när jag anlände till Longyearbyen har jag lovat mig själv och gubbarna på Greendog att jag ska komma på visit och leka med de (inte längre) nya hundvalparna och idag, tre månader senare, fick jag äntligen tummen ur röven och gjorde slag i saken. 

Igår träffade jag en bekant som lyckats förfysa tårna så illa att dom blivit blå, vita och halvvägs till kallbrand. Hon beskrev hur fort det gått när hon förfrös dem och hur ont det gjort när hon tinade upp dem på sjukhuset, så när jag väl ute på hundgården insåg att jag tagit på mig för tunna strumpor fick jag smärre panik och viftade frenetiskt med tårna för att inte riskera att gå samma öde till mötes som min bekant. 

     Kvällen spenderades ute med hundarna och sedan inne i Jespers lilla stuga, med käk och kaffe. Bra dag!

Stannade till på vägen för att fota lite.

Jespers lilla hytta. Gasolspis, otätade fönster och braskamin. Kan banne mig inte bli bättre. 

Så många fina, lurviga små voffsingar. Om jag inte vetat att det var slädhundar hade jag nog trott att jag befann mig på en pälsfarm. Nästan fullmåne och Gruva 7 i bakgrunden. 

/M