Idag har jag bott i Longyearbyen i 5 hela dagar och för första gången offrar jag lite tid, lust och ork för att göra denna första efterlängtade lägesuppdatering. Dessa dagar har det hänt så otroligt mycket men samtidigt ingenting så det känns helt omöjligt att veta var jag ska börja berätta. Så jag tänker det kan vara bäst, att ta det från början.

Flygresan

Jag flög från Gardemoen, Oslo, dit jag fick skjuts av min snälle far. Jag är djupt och innerligt tacksam för att han var med mig på flygplatsen och jag passade på att grina lite när han skulle lämna mig åt mitt öde och jag ställde mig hulkande i kö till säkerhetskontrollen. I bagageröntgen började det pipa när jag gick igenom, vilket ledde till kroppsvisitering. Jag trodde jag skulle dö. Som om jag inte redan var skitnervös redan innan så skulle jag dessutom behöva ta av mig mina svettsura vinterkängor och klä av mig den enda tröja som dolde de mörka svettringarna på mitt dagen till ära gråmelerade linne. Så med stinkande fötter och utsräckta armar beordrades jag att sakta snurra runt och visa upp mina svettiga armhålor för hela Gardemoen medans vakten letade efter knark och vapen i byxlinningen, bh'n och bland dreadsen. Mot alla odds överlevde jag visiteringen och tilläts att med rödsprängt ansikte rafsa ihop mina tillhörigheter, kasta på mig mina svettiga kläder och fly från platsen. Till min egen förvåning lyckades jag faktiskt hitta raka vägen till passkontrollen, rätt gate och slutligen själva "boardingkontrollen". När jag visat mitt pass och boardingkort för sjuttioelfte gången blev jag tillsammans med alla andra svalbardingar förd till en buss som skulle ta oss till planet. Inne i bussen tyckte man inte om att tända lamporna och av någon anledning så vägrade alla att sätta sig på ett säte, vilket resulterade i att alla stod och trängdes i den mörka gången, hängande i ledstänger och handtag. Jag sneglade på människorna runt omkring mig och förstod att mitt liv nu skulle ta en helt ny vändning.

Från själva flygresan finns inte så mycket att berätta. Jag satt ensam på min rad och hade bokat fönsterplats för att kunna njuta av utsikten på min första ensamma flygresa, men till inte så mycket nytta. Först var det tjock dimma som hindrade mig från att se någonting. Sedan hann jag ta några foton på moln innan mörkret tornade upp sig som en vägg föröver och efter en timma var det helt kolsvart utanför fönstret. Sedan var det inte så värst fantastiskt förrän man började skymta ljusen från Longyearbyen. Det var så mörkt att man inte kunde skilja mellan jord och himmel, så hela byn tycktes bestå av tusentals svävande eldbollar. DET var fantastikt vackert, men tyvärr kunde jag inte få en bra bild på fenomenet.

Väl nere på marken var jag tvungen att grina lite igen. Jag vet inte om det var för att jag var glad, ledsen, rädd, stolt eller något annat, men jag slutade ganska snart när jag blev välkomnad av en gigantisk, uppstoppad isbjörn vid bagagebandet. Efter isbjörnen träffade jag min nuvarande sambo Omid, som kom för att hämta mig.

Boendet

Som nyss nämnt så bor jag tillsammans med min arbetskollega Omid, vilket hittills fungerar fantastikt bra. Vi delar på en ganska stor lägenhet med stort kök/vardagsrum, gästrum, hall, toalett/dusch, förråd, mitt sovrum och en vrå där Omid sover. Hyran tycker jag inte är så farlig som jag hört talas om innan. Vi hyr lägenheten av vår arbetsgivare och betalar 3500 nok var, vilket inte är värre än om jag hade haft en etta i Sverige. Vi kommer bra överens och har hittat på ett bra system för att på ett rättvist sätt fördela hushållsarbetet, dvs. Omid lagar mat och städar och jag ligger på soffan och har det gött! Kunde inte vara mer rättvist tycker jag.

Jobbet

Jag har fått frågan några gånger om hur f*n jag hittade det här jobbet på Svalbard så jag tänkte berätta det nu. Jo, det var så här, att jag var ganska arbetslös, trött på livet i Sverige och ville tjäna mycket pengar på kort tid, så då tänkte jag liksom alla andra svennar, att Norge skulle vara ett bra land att flytta till. Så jag började hänga på finn.no, platsbanken, adecco och alla möjliga bemanningssajter och jobbsökarsidor. Jag skickade urskiljningslöst ut brev och cv till alla arbetsgivare jag kunde finna men till en början verkade det helt hopplöst. Antingen svarade inte arbetsgivarna eller så fick jag svar tillbaka att dom önskade sig någon annan eller redan hade tillsatt. Till slut hörde någon av sig och i ren desperation åkte jag till Göteborg för att gå på intervju på ett skidorts-jobb som jag inte ville ha, eftersom att jag HATAR att åka skidor. Som tur var så ville dom inte ha mig och istället blev jag kallad till Oslo på intervju för Norwegian cabin crew. Jag blev så glad så jag höll på att dö, men mitt i detta så fick jag ett mejl där det stod "Heisann Malin, Tusen takk for søknad. Du høres ut som akkurat den personen vi ønsker oss:-) Jeg skal se igjennom søknaden din i ettermiddag så hører du fra meg." Jag hade inget minne av vad det var för jobb jag ens hade sökt och var tvungen att leta igenom hela utkorgen för att kunna utröna vilket jobb det var. Till slut fann jag att det var Kaffebaren i Longyearbyen på Svalbard som hade fått min glättiga ansökan och svarat. Efter att ha googletranslatat "akkurat" och sökt på "Svalbard" så var jag nästan hundra procent säker på att jag skulle skita i flygvärdinne-utbildningen på Norwegian, skita i Sverige och flytta till en glesbefolkad ö i Arktis för att jobba på Svalbards enda café.

Det var historien om hur jag fick jobb på kaffebaren på Svalbard. I övrigt finns inte så mycket att säga om jobbet. Det är liksom som de andra caféjobben jag haft, inget speciellt, varken bättre eller sämre, men jag trivs.

Jag ska berätta mer om själva byn och människorna här en annan dag, tro mig det finns mycket att berätta.

/M

 

Håkan

28 december 2013 16:46

Vilket äventyr 👍👍😃 kan förstå de är tufft med tanke på vart du är men ändå vilken resa och upplevelse. Man lever bara en gång vad man vet. Så får man en chans som du fått så är de bara haka på tåget önskar jag med gjort det.

Men 2014 blir de stora förändringar i mitt liv med. Hoppas du har gott om snö är som dåligt av den varan i Sverige.

http://Norrland84.bloggplatsen.se

mittordminkropp

28 december 2013 16:57

Ja men precis, det är så jag försöker tänka när det känns tungt. Detta är ju bara ett halvår av hela mitt liv och kommer vara fett värt det i efterhand. Och vem vet, det kanske blir flera år här på Svalbard. Snö har jag så det räcker och blir över.
Vad ska du göra nästa år då?

 

Håkan

29 december 2013 00:24

Ja ett halvår går snabbt 👍👍😃

Ja nä måste förändra lite hur mitt liv ser ut nu varit för mycket samma samma i många år nu och jag behöver verkligen ändra på det. Har redan börjat så smått eller ja 1,5 år sen med stenhård träning komma i form igen. Så de börjar ta sig rätt bra men har man väl börjT träna blir man aldrig nöjd..

Som jag sa tidigare man lever bara en gång vad man vet. Bäst att börja ta vRa på den tid man har och se alla dagar som bra Dagar även dom dåliga ...

Roligt att följa din resa där uppe i kylan. Älskar snö djur och natur ja värmen och solen med för den delen.

http://Norrland84.bloggplatsen.se

mittordminkropp

30 december 2013 17:01

Lycka till :)

 

Anna

20 mars 2014 14:24

Så häftigt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...