Femte dagen i sängläge och det börjar minst sagt bli frustrerande. Idag tog jag mig iallafall till läkaren och sedan butiken för att kunna grädda pannkakor och tillfredsställa dagens tillfrisknads-craving.

      Så mycket tv som jag sett denna vecka ser jag vanligtvis inte ens på ett år, men vad ska man göra när man skrämt bort alla bekantskaper med att hosta gult och snyta grönt?

      Såg ett amerikanskt program om skönhetstävlingar för småbarn (småflickor så klart). Förutom alla brustna barnhjärtan, krokodiltårar, godismutor och hysteriska kvinnfolk så var det en särskild episod som fick mig att sätta pannkakan på tvären.

      In på scenen kommer två kostymklädda pojkar i nioårsåldern med en låda på hjul. De vänder på lådan och "vips" där inne står deras två år gamla lillasyster i paljett-bh, kort kjol och uppsminkad som en drag-queen. Ett äkta utställningsexemplar- för en docksamlare!

      En stolt moder flikar in och berättar entusiastiskt att tanken var att pojkarna skulle "få dockan som gåva" och när de öppnade paketet skulle hon hoppa ut och börja dansa för dem. Hon tyckte uppenbarligen att det var en fantastisk idé att lära barnen redan från början om vem som ska dansa för vem i det vuxna samhället. Själv spydde jag lite i munnen. 

Mammans egenkomponerade lilla nummer slutade iallafall med att tvååringen vägrade komma ut ur lådan och pojkarna fick rulla av henne från scenen utan att varken mamman eller publiken fått sin oskyldiga lilla dans. Skadeglädjen har aldrig bubblat så ljuvligt i magen.

Själv ska jag uppfostra barn som äter jord och springer nakna i solskenet tillsammans med Ronja Rövardotter och Dunderklumpen. Det har ni mitt ord på.

/M 

Kan inte sova om nätterna.

Kroppen bara ligger och vrider sig, fram och tillbaka, över på ena sidan, på andra, vågrätt och lodrätt. Tar mig för pannan, räknar får, räknar andetag, räknar till hundra. Kryper ihop till en boll och rullar runt runt i sängen. Sträcker ut mig. Slappnar av, spänner, spottar i kudden, glor i väggen, målar naglarna, läser, dricker te, lägger mig. Börjar om igen. 

Skyller på ljuset. På en sol som aldrig går ned. Skyller på grannens hund, på fåglarna som häckar utanför fönstret. Skyller på vinden som skakar i glasrutan, skyller på kylan och värmen. Att det aldrig är lagom. Men de som får skulden; djuren, naturen och vädret, är de enda oskyldiga i sammanhanget.

Det är ilskan som håller mig vaken om nätterna.

Kroppen kämpar utan framgång med knutna nävar och hårt hopknipna ögon medans hjärnan härjar fritt i alla gamla arkiv. Den granskar noggrannt preskiberade oförrätter, plundrar i gömda mappar, sorterar bland orättvisor och skriver nya manus, med alternativa, bättre utgångar. Envisas med att gå igenom samma scenarion gång på gång. Om och om och om igen, tills jag nästan tror på de nya sluten. Som det borde ha slutat i verkligheten.

Jag sitter på spårvagnen i Göteborg. Staden är ny, människorna är nya och på sätt och vis är kulturen det också. Någon stans på spårvagnen kliver en tiggare ombord. Jag sitter i en annan vagn så jag ser honom inte, men blir ändå varslad då chauffören tar till orda i högtalarna. Påbörjar ett långt föredrag om att tiggarna är kriminella, frivilliga lyckosökare som man absolut inte ska sponsra med några pengar, oavsett om det handlar om några futtiga enkronor. Jag banar väg genom vagnen, fram till chaufförens bås och genom hålen i den transparenta plastdörren skäller jag ut honom efter noter för hans inhummana och vidriga beteende. Vid nästa stopp sliter jag upp dörren, tar hans plånbok, sparkar ut honom från vagnen och ger alla kontanter till tiggaren.

Jag sitter på tågstationen hemma i Kristinehamn och väntar på tåget som ska ta mig till framtiden. I samma väntsal sitter en tjej i min ålder och pillar på mobilen och ett par i femtioårsåldern uppehåller sig i närheten. Alla tre parter sitter så långt ifrån varandra som vi kan, just för att vi kan. En tatuerad pundare på rullskridskor kommer dundrande in i salen med vreden bubblande ur den andfådda strupen. Han rullar fram till tjejen och innan jag riktigt reagerat har han hunnit kalla henne allt fult man kan tänka sig, slagit henne i ansiktet och hotat med att bränna hennes ägodelar. Jag ser mig om efter någon som kan hjälpa mig, men det medelålders paret är plötsligt spårlöst borta. Så jag tar min handväska, som av en ren tillfällighet är packad med tegelsten och går fram till mannen. Jag skriker åt honom att han aldrig mer ska slå en kvinna och sedan svingar jag handväskan i tinningen på honom. Tjejen bara gråter. Strax där efter kommer mannen i femtioårsåldern ut från toaletten, där han uppenbarligen suttit och gömt sig sedan pundaren rullade in i rummet. Han säger till mig "du ska va' gla' att du inte har en sån gôbbe hämma ru". Jag svarar "ja, men jag är fan ännu mer glad för att jag inte har en feg mask till gubbe där hemma som gömmer sig på toaletten så fort det hettar till. Du borde skämmas." Sedan svingar jag min handväska mot honom också.

Öppnar ögonen. SLUTA TÄNK! Blundar, tar tio djupa andetag, tänder lampan. Släcker. Slår med händerna i madrassen, vänder på kudden, vickar på tårna, byter sida, byter strumpor, dricker vatten, lyssnar på musik, blir kissnödig, går på toa, borstar tänderna igen. Bara fem timmar kvar. Lägger mig, hostar, kliar, vänder mig om, snyter mig, tänder, släcker, tänder, släcker, tänder...

Somnar till slut av ren utmattning.

Det är orättvisorna som plågar mig, och känslan av att jag aldrig har gjort tillräckligt för att stoppa dem. Folk säger åt mig att inte tänka så mycket, bry mig mindre, ha lite distans. Spara mitt dåliga samvete och njuta av det lyckliga liv som tilldelats mig, som berövats så många andra. Nätter som denna önskar jag att jag kunde. Men det går inte.

För om man bara en gång fått sina ögon öppnade på riktigt, så kan man aldrig mer stänga dem. Oavsett hur hårt man än kniper.

/M

En glittrande, gungande isbädd i upplösning på ett bubblande, ångande hav. Fåglarnas tid nalkas och solen går aldrig ned.

Det är här det börjar. På en strand, mitt i livet.

Är det här det slutar? 

/M
 

Idag har jag legat i sängen och ätit snabbnudlar och broccoli hela dagen. Jag tyckte att min stillsamma tillvaro kändes mycket angenäm och hade troligtvis fortsatt på samma vis resten av dygnet om det inte vore för en viss valross som enligt ryktet låg och gosade och posade på stranden ivid flygplatsen. Vi åkte dit och trots en mindre folksamling, beväpnade med jättekameror så låg hanen bara där och tycktes vara ganska nöjd med livet. Ibland brummade han lite, släppte en fjärt och kliade sig på magen och jag kunde inget annat än att känna en stark samhörighet med den stora bäsen. Efter att ha filmat honom åkte jag hem och följde hans exempel. Hygglig tillvaro!

/M
 

Efter en sjuhelvetes jävla jobbdag går jag fridfullt hem från butiken och njuter av min vanliga efter-jobbet-cigg. Med famnen full av vantar och blanddricka närmar jag mig ett gäng med tonåringar som verkar roa sig med att bröla och trakassera oskyldiga människor. Då jag helst av allt inte vill befatta mig med en enda levande varelse just nu så koncentrerar jag mig ihärdigt på att ignorera de små terroristerna samtidigt som jag redan mosar deras skruttiga anleten med en påk i min fantasi. 

Just som jag passerar gänget och tror att jag klarat mig undan utan vidare intriger, hoppar en tjej fram mot mig och skriker "dåligt för hälsan!!" Jag blir så paff att jag halkar på en isfläck och ramlar pladask på marken. 

Jag tittar upp och ser deras fula små trynen hånskratta åt mig och ingen gör någon ansats för att hjälpa mig upp. Plötsligt känner jag mig bara jävligt gammal, och trött. Tur att jag, i motsats till dem är uppfostrad till att vara snäll, för reptilhjärnan bakom min panna hade gärna gjort slut på deras existens på tre blanka sekunder. 

Jag kravlar mig upp, ger fjortisarna en sur blick och stapplar hemåt på ledbrutna ben, med dåligt hjärta och för högt blodtryck. Viftar med min käpp i luften och vrålar "DAGENS UNGDOM!!"

/M

Sitter instängd på mitt rum och lyssnar på samma låt om och om igen. Låten som tar mig tillbaka till det jag saknar. Det jag längtar tillbaka till.
       Jag är sexton år, sjutton år, arton och nitton. Kanske till och med tjugo. Det är högsommar, det är hemma, i staden som jag hatar och solen går åter upp bakom Djurgårn'. Tunga ögonlock kisar i den lätta, kyliga luften, ett krossat hjärta och bakfylla som pulserar bakom en brunbränd panna. Livet är stort och det är litet, i en liten stad med små människor och jag vill bara härifrån.
       Läser en blogg om att finna sig själv på Bali. Läser att där är det tjugosex grader varmt. Jag valde istället att finna mig själv sjuttioåtta grader norrut, men det borde väl gå lika bra. Jag tror nog ändå inte på det där med att finna sig själv. Men ändå försöker jag. Egentligen har jag nog sökt hela livet, efter något annat. Ett annat liv, ett annat jobb, en annan kärlek, andra kläder. Ett annat jag. Längtar bort, framåt, långt iväg och tillbaka igen och det är denna förbannade längtan som plågar mig. Och det är den som håller mig vid liv. Det är den som får mina dagar att gå.
       I tanken är jag alltid någon annan stans. Jag är sjutton, jag är nykär. Jag är i tropikerna, jag är dumpad och brunett och jag är singel i storstan'. Jag är på Bali och finner mig själv.
       Sätter Winnerbäck på replay ännu en gång. Bara en gång till, sedan ska jag återvända till Longyearbyen. Blundar, tänder en cigg fast jag inte är sugen och lunkar en sista gång uppför den jävla sjukhusbacken. Tungan smakar gammal öl, fåglarna går aldrig och lägger sig och jag nynnar på låten som berättar om hur det är.  
       Tänker på Bali och åker till Nordpolen för att finna mig själv. Men frågan är om jag inte bara går vilse.

       Det är ett stort liv.

/M

Det var en fantastisk dag i den lilla byn på Svalbard. Solen strålade, havet glittrade och snön låg som ett lysande, vitt bomullstäcke över det majestätiska fjällandskapet. Isbjörnarna brummade, scootrarna brölade, och om det funnits fåglar på denna plats hade dom garanterat kvittrat just nu. 

     Denna dag vaknade Malin upp med en vision. En vision om att hon för en gångs skull skulle ta vara på sin lediga dag och göra något extraordinärt. Något coolt som hon skulle kunna skriva en historia om och lägga upp på bloggen. En historia som skulle göra alla där hemma gröna av avund när dom läste, för att den där Malin verkade leva ett så otroligt spännande liv. Så hon bestämde sig för att trotsa sin fysik och på egen hand klättra upp till Gruva 2. 

Gruva 2 låg bara några hundra meter utanför byn, och endast hundra meter upp på fjället, så Malin tänkte att "det här blir en enkel match". Och det hade det kanske blivit, om hon för sju år sedan valt att fortsätta med idrotten istället för att börja dricka öl och röka. Men Malin tyckte att det sistnämnda var roligare än att spela handboll och därför blev matchen också svårare än vad hon hade tänkt sig. 

Så stod hon där med klump i magen och tårar i ögonen vid fjällets fot och tänkte "hur FAN ska jag klara det här?!" Men så hörde hon bloggen kalla och bestämde sig för att göra ett försök. Likt en korsning mellan sengångare och tordyvel klättrade hon i sakta mak uppför fjällets brant, men efter sju meter var hon tvungen att vila för att inte riskera att det otränade hjärtat skulle explodera av ansträngningen. Hundra meter, tio pauser och tjugofem minuter senare nådde Malin äntligen upp till gruvans entré. Helt utpumpad föll hon raklång till marken, åt snö som en besatt och kjedjerökte för att fira sin prestation. När hon sedan spejade ut över landskapet och Longyearbyen kände hon sig som en kung och firade igen med att knäppa några bilder av sig själv i olika vinklar. 

Efter fotosessionen kavlade Malin upp ärmarna och gick in i gruvan. Där inne var det mörkt och ruggigt men eftersom hon nu var självutnämnd kung av gruvan så fruktade hon ingenting, utan klättrade målmedveten uppför de branta trapporna, smög genom de trånga gångarna och gömde sig i de mörka hörnen. När hon var färdig med att leka läskig dvärg i läskig gruva och krupit ut i solen igen kände hon sig ganska till freds med dagen. Så hon satte sig på rumpan och rullade ned för fjället igen. Tre minuter senare var hon åter nere på jorden och gick hem, satte sig vid datorn och skrev en cool historia som gjorde alla där hemma gröna av avund. För den där Malin hade ju ett så otroligt spännande liv. 

Snipp snapp snut, så var denna sagan slut!

/M