Sitter instängd på mitt rum och lyssnar på samma låt om och om igen. Låten som tar mig tillbaka till det jag saknar. Det jag längtar tillbaka till.
       Jag är sexton år, sjutton år, arton och nitton. Kanske till och med tjugo. Det är högsommar, det är hemma, i staden som jag hatar och solen går åter upp bakom Djurgårn'. Tunga ögonlock kisar i den lätta, kyliga luften, ett krossat hjärta och bakfylla som pulserar bakom en brunbränd panna. Livet är stort och det är litet, i en liten stad med små människor och jag vill bara härifrån.
       Läser en blogg om att finna sig själv på Bali. Läser att där är det tjugosex grader varmt. Jag valde istället att finna mig själv sjuttioåtta grader norrut, men det borde väl gå lika bra. Jag tror nog ändå inte på det där med att finna sig själv. Men ändå försöker jag. Egentligen har jag nog sökt hela livet, efter något annat. Ett annat liv, ett annat jobb, en annan kärlek, andra kläder. Ett annat jag. Längtar bort, framåt, långt iväg och tillbaka igen och det är denna förbannade längtan som plågar mig. Och det är den som håller mig vid liv. Det är den som får mina dagar att gå.
       I tanken är jag alltid någon annan stans. Jag är sjutton, jag är nykär. Jag är i tropikerna, jag är dumpad och brunett och jag är singel i storstan'. Jag är på Bali och finner mig själv.
       Sätter Winnerbäck på replay ännu en gång. Bara en gång till, sedan ska jag återvända till Longyearbyen. Blundar, tänder en cigg fast jag inte är sugen och lunkar en sista gång uppför den jävla sjukhusbacken. Tungan smakar gammal öl, fåglarna går aldrig och lägger sig och jag nynnar på låten som berättar om hur det är.  
       Tänker på Bali och åker till Nordpolen för att finna mig själv. Men frågan är om jag inte bara går vilse.

       Det är ett stort liv.

/M