Femte dagen i sängläge och det börjar minst sagt bli frustrerande. Idag tog jag mig iallafall till läkaren och sedan butiken för att kunna grädda pannkakor och tillfredsställa dagens tillfrisknads-craving.

      Så mycket tv som jag sett denna vecka ser jag vanligtvis inte ens på ett år, men vad ska man göra när man skrämt bort alla bekantskaper med att hosta gult och snyta grönt?

      Såg ett amerikanskt program om skönhetstävlingar för småbarn (småflickor så klart). Förutom alla brustna barnhjärtan, krokodiltårar, godismutor och hysteriska kvinnfolk så var det en särskild episod som fick mig att sätta pannkakan på tvären.

      In på scenen kommer två kostymklädda pojkar i nioårsåldern med en låda på hjul. De vänder på lådan och "vips" där inne står deras två år gamla lillasyster i paljett-bh, kort kjol och uppsminkad som en drag-queen. Ett äkta utställningsexemplar- för en docksamlare!

      En stolt moder flikar in och berättar entusiastiskt att tanken var att pojkarna skulle "få dockan som gåva" och när de öppnade paketet skulle hon hoppa ut och börja dansa för dem. Hon tyckte uppenbarligen att det var en fantastisk idé att lära barnen redan från början om vem som ska dansa för vem i det vuxna samhället. Själv spydde jag lite i munnen. 

Mammans egenkomponerade lilla nummer slutade iallafall med att tvååringen vägrade komma ut ur lådan och pojkarna fick rulla av henne från scenen utan att varken mamman eller publiken fått sin oskyldiga lilla dans. Skadeglädjen har aldrig bubblat så ljuvligt i magen.

Själv ska jag uppfostra barn som äter jord och springer nakna i solskenet tillsammans med Ronja Rövardotter och Dunderklumpen. Det har ni mitt ord på.

/M 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...