Efter en sjuhelvetes jävla jobbdag går jag fridfullt hem från butiken och njuter av min vanliga efter-jobbet-cigg. Med famnen full av vantar och blanddricka närmar jag mig ett gäng med tonåringar som verkar roa sig med att bröla och trakassera oskyldiga människor. Då jag helst av allt inte vill befatta mig med en enda levande varelse just nu så koncentrerar jag mig ihärdigt på att ignorera de små terroristerna samtidigt som jag redan mosar deras skruttiga anleten med en påk i min fantasi. 

Just som jag passerar gänget och tror att jag klarat mig undan utan vidare intriger, hoppar en tjej fram mot mig och skriker "dåligt för hälsan!!" Jag blir så paff att jag halkar på en isfläck och ramlar pladask på marken. 

Jag tittar upp och ser deras fula små trynen hånskratta åt mig och ingen gör någon ansats för att hjälpa mig upp. Plötsligt känner jag mig bara jävligt gammal, och trött. Tur att jag, i motsats till dem är uppfostrad till att vara snäll, för reptilhjärnan bakom min panna hade gärna gjort slut på deras existens på tre blanka sekunder. 

Jag kravlar mig upp, ger fjortisarna en sur blick och stapplar hemåt på ledbrutna ben, med dåligt hjärta och för högt blodtryck. Viftar med min käpp i luften och vrålar "DAGENS UNGDOM!!"

/M

 

Annie

8 april 2014 19:54

Jag säger samma sak, dagens ungdomar .. !
Suck. Ibland undrar man ju om en del ungdomar har blivit uppfostrade alls? ..
Hoppas du inte gjorde dig illa!

Kram/

http://Lifebyannie.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...