Det var en fantastisk dag i den lilla byn på Svalbard. Solen strålade, havet glittrade och snön låg som ett lysande, vitt bomullstäcke över det majestätiska fjällandskapet. Isbjörnarna brummade, scootrarna brölade, och om det funnits fåglar på denna plats hade dom garanterat kvittrat just nu. 

     Denna dag vaknade Malin upp med en vision. En vision om att hon för en gångs skull skulle ta vara på sin lediga dag och göra något extraordinärt. Något coolt som hon skulle kunna skriva en historia om och lägga upp på bloggen. En historia som skulle göra alla där hemma gröna av avund när dom läste, för att den där Malin verkade leva ett så otroligt spännande liv. Så hon bestämde sig för att trotsa sin fysik och på egen hand klättra upp till Gruva 2. 

Gruva 2 låg bara några hundra meter utanför byn, och endast hundra meter upp på fjället, så Malin tänkte att "det här blir en enkel match". Och det hade det kanske blivit, om hon för sju år sedan valt att fortsätta med idrotten istället för att börja dricka öl och röka. Men Malin tyckte att det sistnämnda var roligare än att spela handboll och därför blev matchen också svårare än vad hon hade tänkt sig. 

Så stod hon där med klump i magen och tårar i ögonen vid fjällets fot och tänkte "hur FAN ska jag klara det här?!" Men så hörde hon bloggen kalla och bestämde sig för att göra ett försök. Likt en korsning mellan sengångare och tordyvel klättrade hon i sakta mak uppför fjällets brant, men efter sju meter var hon tvungen att vila för att inte riskera att det otränade hjärtat skulle explodera av ansträngningen. Hundra meter, tio pauser och tjugofem minuter senare nådde Malin äntligen upp till gruvans entré. Helt utpumpad föll hon raklång till marken, åt snö som en besatt och kjedjerökte för att fira sin prestation. När hon sedan spejade ut över landskapet och Longyearbyen kände hon sig som en kung och firade igen med att knäppa några bilder av sig själv i olika vinklar. 

Efter fotosessionen kavlade Malin upp ärmarna och gick in i gruvan. Där inne var det mörkt och ruggigt men eftersom hon nu var självutnämnd kung av gruvan så fruktade hon ingenting, utan klättrade målmedveten uppför de branta trapporna, smög genom de trånga gångarna och gömde sig i de mörka hörnen. När hon var färdig med att leka läskig dvärg i läskig gruva och krupit ut i solen igen kände hon sig ganska till freds med dagen. Så hon satte sig på rumpan och rullade ned för fjället igen. Tre minuter senare var hon åter nere på jorden och gick hem, satte sig vid datorn och skrev en cool historia som gjorde alla där hemma gröna av avund. För den där Malin hade ju ett så otroligt spännande liv. 

Snipp snapp snut, så var denna sagan slut!

/M

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Så var jag här igen. Rastlöst vridande, snurrande, åmande, runt runt i sängen. Ilsket stirrande på de rostiga rören i taket, frenetiskt ryckande i det provisoriskt upphängda lakanet som skulle skydda mig från den förbannade solen som aldrig ...

  Orkar inte längre röra mig. Inte skriva, inte träffas. Bara tänka. Har blivit en maskin och som en maskin går jag till jobbet, ler som jag har lärt och går hem. Äter, sover, vaknar. Upprepar. Liksom ett handikappat barn sitter jag i mitten av l...

  Foto: Stan Honda      Sedan jag lämnade Longyearbyen den 15:e december så har jag upphört existera. Skulle man kunna tro, när man läser min blogg. Men det stämmer inte. Jag existerar, lever, ångar och pulserar, mer än någonsin. Jag har bara...

                "Bam! Bam! Bam! Dunk! Dunk! Smock!" vaknar halv fem på morgonen och vet inte om jag ens sovit. Någon jävla tjomme står och rycker i vår rumsdörr medan tre andra går berserk i trapphuset och en femte retarderad står och gapar i...

Nu ligger vi äntligen i vår rökstinkande säng på ett halvsunkigt hotell i Amsterdam. Resan hit gick bra,trots Malins och toves oslagbara mitchmatch. Två yra hönor som älskar att prata politik och dricka kaffe när vi egentligen borde stå och köa vid g...